Hem Om mig Texter
Predikningar Föredrag Dikter Blandat Berättelser

1 ADVENT 2009 - ÅRG 2

Mitt i denna värld, som så ofta tycks skada och såra dem som bebor henne, finns en märklig sammanslutning, en organisation, en gemenskap, ett folk, eller vad man nu skall kalla kyrkan för något. Mitt i denna värld står hon, otidsenlig, kontroversiell, ibland irriterande. Hennes anspråk är enorma, gigantiska och oerhörda: Hon säger sig ha funnit Sanningen, sanningen med stort S – det som alla längtar efter. Vilken provokation det är mot ett samhälle som upphöjt relativismens som norm och alltings utgångspunkt. ”Allting är relativt, allting går att tolka, allting är förändrligt”, säger den värld som tror att den frihet de söker finns i det gränslösa, i det som saknar konturer.

Kyrkan har alltid upplevts som en provokation mot vilket samhälle hon än verkat i. Därför har man försökt göra henne ofarligt och ointressant på många olika sätt. Man har försökt förstatliga henne så att hon bara skall säga det som staten vill, man har försökt förfölja henne och utrota henne, man har försökt att ignorera henne - men vad man än gjort har kyrkan ändå alltid klarat sig, ofta mots alla odds. Ingen har lyckats besegra henne, varken med argument eller med vapenmakt. Mitt i en värld, som under två tusen år försökt göra kyrkan om intet, står hon ändå kvar – inte som en liten rest, som svensk media ofta vill hävda, utan som världens största folk, som världens mest växande gemenskap. Aldrig har kyrkan varit så stor som i dag, aldrig har hon vuxit så mycket som hon gör idag. Kyrkan är nämligen inte begränsad bara till vårt land – kyrkan når ut över hela världen. Vi, som tillhör Svenska kyrkan, är bara en liten, liten del av kyrkan i stort.

Idag firar Guds folk att vi på nytt får börja ett nytt kyrkoår. Rubriken för söndagen är underbar: ”Ett nådens år”. Det betyder att ett nytt åt av nåd börjar. Man har valt att på första advent använda samma evangelium som vi läser på palmsöndagen då Jesus rider in i Jerusalem för dö – men under advent har vi en annan vinkling av vad som sker denna dag. Vi firar nämligen att Jesus rider in i den heliga staden, där Guds tempel står och där Guds folk träffas för att lära känna sin Gud. Jesus rider alltså in i Guds folks huvudstad. Det är med glädje som hans folk hälsar honom välkommen till staden eftersom de vet att denne enkle man som rider på sin lånade åsna inte är vad han ser ut att vara – han är nämligen världens kung, han som öppnar vägen för Guds rike för dem som vill följa honom. Men detta ser bara de som sett och hört vad Jesus gjort och förkunnat, och därför gått ut för att möta honom. Inne i staden sitter de andra kvar – de som inte ville tro, de som ville bevara sin egen makt, de som inte ville tillhöra de befriades folk.

Mitt i denna värld finns alltså Guds rike i form av ett folk – Guds kyrka. Himmelriket är alltså här. Det kan vara svårt att se det eftersom himmelriket är gömt i en människomassa som är befäst med fel och brister – och den ser inte alltid så mycket ut för världen. Men så har det alltid varit; Den man som folkmassan hälsade välkommen till kung var egentligen alldeles för enkelt klädd för att se ut som en kung – och dessutom red han på en åsna. Han hade alla odds mot sig – ändå såg folket det som den styrande makten inte såg; den efterlängtade kungen, Messias, befriaren. Det var något med folket den dagen som gjorde att de liksom såg bakom den yttre, enkla fasaden – de såg Alla Kungars Kung därunder. Med samma blick måste man se på Guds kyrka i dag- Guds rike gömmer sig under och bakom kyrkans yttre skröplighet och svaghet. Man behöver Guds Andes glasögon för att verkligen kunna se. Men med de glasögonen på näsan är kyrkan, Guds folk, det vackraste som finns att se i denna värld – något så stort och annorlunda att det egentligen inte kunde vara dolt för någon enda människa.

Jag blev medvetet kristen någon gång under tonåren. Det var en spännande upplevelse eftersom det som hände var just att tillvaron öppnades upp för mig. Plötsligt fick jag ett nytt perspektiv på livet. Jag hade en ganska tydlig och rigid uppfattning om att det där med Jesus mest var religiöst trams, sådant som de som inte kunde hantera verkligheten behövde fly in i. Därför vet jag att man med intellektuell hederlighet kan hävda att man inte tror att Gud finns eller att Jesus är den han är. Man ser helt enkelt inte – och det man inte ser, det kan man rimligen inte dömas för att man inte ser. Man kan därför aldrig döma någon som säger sig inte tro. Om man inte ser kan man ju inte tro.

Min erfarenhet är att dock att det trots allt är nära till Guds rike för var och en som ger Gud en chans. Ja, det är så nära att var och en människa som lyssnar kan höra hur det bakom hjärtats slag också hörs en annan knackning – en knackning som berör längtan i vårt inre. Den här knackningen oroar också den mest rigide hedning – och den driver oss att söka: ”- Vem är det som står där och bankar på mitt hjärtas dörr, vem är det som inte ger upp, vem är det som är så angelägen om mig?” Så söker vi var och en på olika sätt svar på oljudet genom; trevliga fritidsnöjen, hobbies, gemenskaper, arbete, konsumtion, religion – ja, listan kan göras lång. Men knackningarna pågår tills vi öppnar för den som bankar – oron gömmer sig kvar i kroppen.

De flesta av oss är som det lilla barnet som längtar efter julafton och alla julklapparna. Jag minns själv när jag en gång längtade efter ett mikroskåp som jag misstänkte att jag skulle få på julafton. Paketet hade rätt form och när jag skrapat lite på pappret kunde jag se texten under tomtarna och stjärnorna – och visst hade jag rätt; det var ett mikroskåp. Hjärtat bultade och all min längtan stod till julafton då jag skulle få paketet. Så kom julafton och jag öppnade paketet – och där fanns mikroskåpet – och visst blev jag glad, och visst lekte jag med det – men längtan var ännu större än mikroskåpet – och en viss besvikelse över att glädjens längtan låg ännu djupare i mig uppenbarades – så längtan värkte kvar trots den fina presenten.

Många tror inte att denna längtan egentligen har ett svar – att knackningarna i hjärtats inre rum bara är ett påhitt, ett biologiskt misstag i evolutionsprocessen – men jag vet att de har fel som säger så. Jag råkade nämligen, någon gång i tonåren, våga mig ner där nere i hjärtats inre och öppna lite på porten. Och honom jag såg stå där utanför har ändrat mitt perspektiv på livet i grunden.

När man står öga mot öga med honom som är alltings mening och mål kan man inte värja sig. Jag kunde inte det. När man står öga mot öga mot sanningen kan man vilja fly in i lögnen hur mycket som helst, men det finns ingen flyktväg.

Sådant var mitt möte med honom som stått där och bankat och velat in. Det var problematiskt. Problematiskt var också staden Jerusalems möte med Jesus när han väl ridit in. Det först Jesus gjorde när han blivit insläppt var nämligen att han gick rakt in i templet och körde ut dem som bedrev handel och växlade pengar där inne. Det blev uppror i staden. Så är det ibland att släppa in Jesus i sitt liv – han börjar städa upp och lägga saker tillrätta. Och det kan göra ont – men är nödvändigt.

Min erfarenhet av att öppna mina portar för Jesus och släppa in honom i livet är därför långt ifrån upplevelsen av frid och sköna känslor – men det är så olika för oss – han har olika saker att städa upp i våra liv – och han möter var och en av oss på olika sätt – han känner ju oss bättre än vi känner oss själva. Friden kommer, men den kommer först den dag då vi låtit Jesus gå in i vårt allra heligaste och låtit honom sätta sig på den tron i mitt hjärta som sedan urminnes tider varit avsedd för honom. Den dagen blir allting som det skall.

Om vi vill finna frid i våra liv så måste vi låta Jesus få den plats han skall ha i våra liv. Jesus är kungen, han är ingen liten marionett vi kan ha till vad vi vill – han är av evighet, hans tron är i himmelen – och nu vill han också ha sin tron i ditt hjärta.

För att finna den frid som vi alla längtar efter, den som samhället i dag säger att vi kommer att finna om vi renoverar våra hus i stil med inredningskatalogernas idealbilder, om vi motionerar rätt, om vi skaffar rätt sorts kläder, om vi utbildar oss, om vi gifter oss med den eviga kärleken och får välansade barn, om vi firar en strålande jul med pråliga paket, vacker julgarn och dopp i grytan – för att finna friden så behöver vi paradoxalt nog först våga lämna just allt detta. Vi vet ju alla, i djupet av våra inre, att lyckan inte finns i allt detta yttre prål, utan att lyckan finns bakom den där porten som någon ideligen bankar på, oförtrutet. Vi vet alla det – men ändå är det många som inte vågar öppna - varför?

Vi är rädda. Det är ju på ett sätt kusligt att öppna dörren för Jesus. Inte så att vi tror att han vill oss illa – men på något sätt måste vi ge upp vårt liv för att låta honom ta makten över det. Bibeln beskriver detta uppgivande med olika ord: Att omvända sig, att dö och uppstå med Jesus, att bli Kristi slav, att låta sig bli räddad. Alla dessa ord visar på att livet med Jesus handlar om att lämna, att frivilligt ge upp. Det är då lätt att tror att om vi följer Jesus i livet så kommer vi att missta allt vi har kärt, vi kommer att bli religiösa fanatiker, vi kommer att oigenkänliga. Alla dessa rädslor finns ofta och hindrar oss från att öppna. Men det Jesus vill göra i våra hjärtan är inte att få oss till religiösa Mähä – nej, han vill göra oss fria – verkligt fria. Han vill ge oss rätt perspektiv på livet så att vi vet vart vi är på väg, han vill upprätta oss och ge oss frid, han vill laga det hål av mörker och rädsla som finns hos oss alla och som hindrar oss från att leva helt. Jesus säger: sök FÖRST Guds rike och hans rättfärdighet – så skall ni få allt det andra OCKSÅ! Jesus vill ge dig allt och mer därtill! Därför säger han ständigt: Var inte rädda, var inte rädda!

I dag firar vi att vi på nytt får gå in i ett nådens år. Vi får på nytt, eller för första gången, låta Jesus rida in i våra liv och göra oss hela. Vi gör det på det allra bästa sätt; genom att konkret ta emot honom här och nu i nattvardens måltid. Här kommer han till oss i brödet, som är hans kropp och vinet, som är hans blod. När vi så tagit emot honom så börjar han arbetet i vårt inre: han städar, ställer till rätta – och leder oss mot den frid vartill all vår längtan står.

Ett gott och välsignat nådens år, i Jesu namn önskar jag er alla! Välsignad är han som kommer i Herrens Namn. Hosianna i höjden!

 


Tipsa en kompis om denna sida:

Maria-och-Jesus-ikon.jpg

Prästsidan.se

Pär-Magnus Möllers hemsida

Dagens Bibelord