1 e trettondedagen 2010, årg. 2

​

Psalmer: 132, 658, 34, 258:4-7, 331.

​

Från trettondedag jul, stallet och det lilla oskyldiga barnet i krubban, där allt verkar vara frid och fröjd, kastar vi oss plötsligt trettio år framåt i tiden. Vi hamnar vid Jordans strand och möter den sista profeten från gamla testamentet, Johannes döparen. Johannes uppgift var att erbjuda omvändelse. Omvändelse är ett svårt begrepp för oss och vår tids människor. Omvändelse är nämligen en slags motsats till bekräftelse, och bekräftelse har vi gjort oss patologiskt beroende av i vår tid. Vi tror ofta att bejakelsen av vem vi är, vad vi gör, vad vi tänker, ger den frihet som vi längtar efter. Därför blir Johannes döparen en besvärlig personlighet för oss att umgås med. Johannes visar nämligen Guds krav på helighet för alla som vill tillhöra honom – Johannes talar om en renhet i tankar, ord och gärningar.

​

Att bli döpt av Johannes innebar att man erkände sig som syndare, att man insett att man inte räckte till i helighet för att tillhöra Gud och därför, i ånger, ville avsäga sig sitt gamla liv för att börja om från början igen. Att bli döpt av Johannes var att söka Guds nåd i sitt djupaste mörker. När man gick ner i vattnet bad man Gud att liksom tvätta bort det gamla förfelade livet för att så bli en ren människa inför Gud. Johannes dop var ett strängt dop. För att ta emot det skulle man sett avgrundsmörkret i sitt inre och insett att det bara fanns en väg till Gud, att omvända sig, att vända sig bort från sitt gamla liv och inför Guds ansikte söka det nya.

​

Konstigt nog, i våra ögon, verkade det som om folk strömmande ut i öknen för att söka upp denna stränge Johannes, trots att han inte bekräftade dem i något annat än i deras synd. Jag har ju svårt att tänka mig att om Johannes dykt upp vid Lagans strand, hela Värnamos befolkning skulle strömma ut till honom för att ta emot möjligheten till omvändelse. Men tiden var inne i för folket i Israel (tiden verkar ännu inte kommen här).

​

Kanske var det de yttre förutsättningarna som drev fram längtan till omvändelse: Gud hade varit tyst i flera hundra år och en slags sekularisering hade börjat uppstå som förvandlat tro till allmän finkultur. Kulten hade förfelats och förvandlats från from tillbedjan inför Guds ansikte där Gud stod i centrum till något där snarare människan och hennes begär och högmod stod i centrum. Landet var ockuperat av främmande stat och det såg ut som om Gud hade övergett sitt folk och sina löften – och i detta kaos hade det börjat uppstå många små disparata religiösa rörelser som vittnade om att en andlig längtan och oro hade börjar dyka upp i folket. Kanske kan vi i dag se embryon till en liknande tid som kommer.

​

Så dyker Johannes upp och förkunnade den stränga omvändelsen. Eftersom han var så karismatisk undrar folket om inte Johannes var Messias. Då svarade Johannes att det efter honom kommer en som är mycket starkare än han själv är – han som kommer skall döpa med Ande och eld. Det Johannes dop kan rena på ytan det gör Messias dop rakt igenom med livigvande Ande och renande eld.

​

Johannes har ingen annan makt än ordets makt varigenom, Guds Ande talar, men Messias har kastskoveln i sin hand – han skall vara den som dömer världen och han har rätten att ge liv och ta liv – han är Herre över evigheten. Inte ens Johannes, i sitt asketiska liv som inte handlade något annat än om omvändelse och rättfärdighet, skulle vara värdig att knyta upp Messias sandalremmar.

​

Och det märkliga sker att denne Messias nu står mitt ibland folket. Han har fötts mitt ibland dem, han har gått i skola, lekt, arbetat, samtalat, skrattat och gråtit med dem. Kanske hade man inte märkt något särskilt med honom – kanske hade någon märkt att han var verkligt mänsklig.

​

Denne Messias, som har makt över liv och död, väljer att tillsammans med det folk som längtade efter omvändelsens liv gå ner i Jordanflodens vatten för att bli döpt. Han som är rättfärdig och helig låter sänka sin kropp i samma vatten som alla andra syndare för att så i grunden börja sin stora livsgärning just där – i människans mörker och synd.

​

Jesu dop är inte alltid så lätt att greppa – Jesus behövde ju inte omvända sig, det var inte därför han lät sig döpas. Han döptes för att i detta dop ta på sig och dela alla syndares villkor. Med denna händelse börjar den offentliga delen av hans livsgärning. Hans framträdande som Messias i världen börjar med att han stiger upp ur omvändelsedopet, leds av Anden ut i öknen för att prövas av djävulen och sedan börja vandringen upp till Jerusalem, korsets död och den tomma gravens glädje.

​

Jesu dop handlar alltså om vem Jesus är – syndarens vän. Han som går ner i det skadade människolivets träsk för att så visa en väg ut ur det. Han som har kastskoveln i sin hand väljer att, i stället för att förkasta oss, erbjuda nådens väg för alla syndare.

​

Så börjar Jesu gärning med att han tillsammans med alla syndare går ner i Jordanfloden för att bli döpt. Då öppnar sig himmelen; Andens sänker sig ner över Jesus och Guds röst hörs från höjden: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde”. I denna stund, då Jesu frälsargärning tar sin början, uppenbaras hela treenigheten: Faderns röst, Sonen vid strandkanten och den Helige Ande som snart skulle leda Sonen ut till frestaren i öknen. Här uppenbaras hela Treenigheten – och vi kan inget annat än att tystna och tillbedja. Nu börjar det: Guds rike är nära – omvänd er och tro evangelium!

​

Så vad skall vi då göra med denna kunskap?

​

Två ord fastande för mig; omvändelse och förtröstan. Vi stannar vid dem.

​

All levande tro kräver omvändelse. Omvändelsen innebär att man ger sitt liv riktning – riktning mot Gud. Att vara omvänd innebär inte att vara fullkomlig utan att man vänt sina steg åt rätt håll, att man insett att den väg man innan gått var fel. Jag tror man kan säga att ett tecken på en omvänd människa är att man förhåller sig i sitt liv till Jesus. Att vandra på omvändelsens väg innebär inte att man i allt älskar Jesus eller att man tycker att han är underbar i allt – för det är han inte alltid. Att vandra på omvändelsens väg innebär nämligen oftast att man liksom stångas med Jesus, brottas med honom. Men att vara arg på Jesus är ett lika starkt tecken på omvändelse som att man är glad i honom. Omvändelsens väg går nämligen ofta parallellt med helgelsens väg och helgelsens väg innebär att Guds Ande verkar och bygger om i ens inre. Alla som varit med om att släppa in hantverkare i sitt hus vet hur rörigt och stökigt det blir – och ibland önskar man att man aldrig öppnade dörren för dem. Så är det också att släppa in den Helige Ande i sitt liv.

​

Ett tecken på att man inte vandrar omvändelsens väg är likgiltigheten. Jag undrar om inte likgiltighetens ande hos oss kristna i Sverige är orsaken till den trötthet som ofta präglar våra församlingar och vårt kristenliv. Likgiltighetens ande får oss ofta att klaga på hur hemskt det är i kyrkan, vilka dumma biskopar och tråkiga präster det finns, hur kyrkomötet är utflippat osv. Likgiltighetens ande får oss ständigt att säga att det är svåra tider, får oss att sucka och oja oss. Likgiltigheten jämför nämligen och värderar. Den säger: Det var bättre förr; den prästen är bättre än den; den församlingen gör rätt, men vi gör fel osv. Likgiltighetens ande får oss att tro att vi inte har något ansvar i församlingen eller att vi kan påverka. Likgiltighetens ande väntar på att andra skall göra det som Guds Ande sagt att jag kanske borde ta tag i. Likgiltighetens ande flyr ansvar och konsekvens. Tänkt så ofta vi ockuperas av likgiltighetens ande. Konsekvensen av likgiltighetens ande är att vi stannar upp i vår strävan efter att komma närmare Jesus. Vi slår oss till ro – ”det är inte lönt”. Vi är då varken kalla eller varma – vi är inte på väg någonstans. Jag tror därför att Svenska kyrkan, och alla andra delar av kyrkan i Sverige, måste börja längta efter omvändelse. Det är inte biskoparna och kyrkomötet som först måste omvända sig, vi kan inte vänta på det. Omvändelsen måste ske i våra egna liv – vi måste hjälpa varandra att får rätt riktning i våra liv – vi måste våga se synden och otron i våra liv så att vi förstår att det är i detta mörka i våra liv som Kristus gått ner för att hämta oss hem igen. Om vi inte ser likgiltighetens synd i våra liv låter vi heller inte Jesus rädda oss ifrån den.

​

. Det är också något vi ofta saknar – kanske för att förtröstan är frukten av att ha blicken fäst på Jesus. Förtröstans motsats är ju missmodet och missmodet drabbar en kyrka som inte har blicken fäst på Jesus. Förtröstan är en gåva till en kyrka som ser Jesus klart och tydligt.

Den kyrka (och den kristne) som vågat gå ner i omvändelsens flod - och där i djupet erfarit att hon inte har något eget att komma med, att hon helt och hållet är beroende av Jesus – förmår heller inte att följa Jesus och så finna frid i hans försoning och uppståndelse. En sådan kyrka (Den kristne) förmår inte leva av den frimodighet som kommer ur erfarenheten och vetskapen om att Jesus är A och O, början och slutet och har all makt i himmelen och på jorden och han har också, genom omvändelsen, makt över mitt hjärta. Omvändelsen är första steget till ett liv i frimodighet. Har vi egentligen tagit det steget?

​

Johannes är Guds profet, inte bara för dem som levde på Jesu tid utan också för oss. Hans uppmaning till omvändelse har inte upphört för att Jesus dött och uppstått. Omvändelsens väg är fortfarande vägen till Kristus. Men samtidigt är så mycket annorlunda. De som döptes av Johannes gick i blind tro ned i vattnet. De hoppades på något de inte sett, bara hört om i Guds ord. För dem var omvändelsens vatten ett tecken på vad de hoppades på. När vi går ner omvändelsens flod, när vi bekänner vår synd och skuld, vet vi att Jesus redan är där och möter oss. Jesus tar om och om igen emot våra synder och vår otro och vår skuld och låter oss börja om från början igen. Vi vet vad som väntar oss – så mycket större orsak att gång på gång öva omvändelsen och sökandet efter Jesu ansikte.

​

Den kyrka, den kristne som ser Jesu ansikte, kan inget annat än att fyllas av frimodighet och en längtan efter att djupare och djupare dricka av nådens brunn. Frågan är till oss i dag: hur djup är vår längtan egentligen?

​

Jag tror att tiderna närmar sig för att likgiltighetens ande skall fördrivas från oss. Herren har berett allt – så är det alltid. Allting hänger istället på att vi skall se verkligheten; att Kristus är här, levande och uppstånden - och så be att Guds Ande skall fördriva likgiltighetens ande från oss så att vi vaknar upp. Om detta måste vi be mycket – så att vi med än större frimodighet på nytt vänder våra steg mot honom som väntar oss med utsträckta armar. Låt oss därför hjälpa varandra till omvändelse och hjälpa varandra att få blicken fäst på honom som är trons upphovsman och fullkomnare: Jesus vår Herre och broder. Amen.