2 advent 2009 - årg 2

​

Den svåraste plåga som svensk kristenhet lider under i dag är missmodet. Vi har blivit ett missmodigt folk som i mycket har tappat perspektivet på vårt uppdrag och våra möjligheter. Varför har det då blivit så här? Ett svar är att det är helt enkelt svårt att vara lärjunge i dag – vi har så mycket emot oss. En del hanterar detta genom att liksom kasta sig ut i någon slags blind frimodighet där man frenetiskt hävdar att allt är bra och att det är härligt att vara kristen. Visst kan det vara härligt att vara kristen, men samtidigt tror jag att vi är kallade in i och måste acceptera att vi är inne i en tid då det kan vara svårt att vara en lärjunge. Det har varit så under kyrkans historia att tider har kommit med väckelse och jubel och de har följts av tider med missmod och tvivel, tider då det varit svårt att vara kristen.

​

I Sverige i dag är det ofta svårt att vara kristen – det kan vara skönt att få säga det ibland – och att acceptera det. Det finns utbredd missuppfattning om att vi kristna bara är kallade till att jubla och prisa Herren och visst är vi kallade till jubel – men vi är också kallade till tårar. Vi är kallade att gråta över en värld och ett samhälle som inte vill ta emot frälsningens möjlighet. Ibland tror jag att vi gråter för lite över världens tillstånd, vi sörjer inte alla de som verkar gå förlorade.

​

Det är svårt att vara kristen i Sverige i dag men med det sagt hävdar jag att svårigheten i att vara kristen inte alls hänger samman med missmodet – missmodet har en helt annan rot. Missmodet kommer inte ur sorgen, lika lite som frimodigheten kommer ur framgången. Missmodet kommer alltså inte av det faktum att vi kristna lever under svåra förhållanden, utan snarare däruti att vi inte är övade i att se hur Guds rike verkar – ja, att Guds rike är här.

Vi kristna i Sverige har fastat i samma framgångsfålla som resten av Sveriges folk. Vi letar framgång och tror bara att välsignelse kommer i det som ser bra ut, låter mycket och innefattar många människor. Men saken är den att Guds rike är mer i görande i svåra tider än i framgångstider. Under de svåra tiderna arbetar Gud med oss på ett djupare sätt – framgångstiderna är ju egentligen bara skördetider, tider då Guds rike får bära frukt. Det är under de svåra tiderna som Guds rike får möjlighet att växa i kraft och i styrka – och vi får nåden att leva under sådana tider.

​

Vi går ju in i Hyacinttider nu, därför få vi ha hyacinten som exempel. När blomman är vissen och löken ser tråkig ut, brun och alldaglig, det är då löken hämtar kraft för att den, när tiden är inne, skall explodera i blomma och blad och sända juldoft i det hus som den står. Det viktiga sker de månader löken vilar – blomningstid är bara konsekvensen av alla de dagar i jordens mörker som löken arbetat. Därför är det väldigt spännande tider i Kristi kyrka i Sverige befinner sig i just nu. Det är nu blomningstiden avgörs. I detta sammanhang är det gott att läsa dagens evangelietext om senapskornet.

​

Jag har försökt att förstå vad Jesus menar med bilden av senapskornet. Att Guds rike är något litet, som verkar obetydligt för världen men som kommer att växa till och bli till något stort, det begriper jag ju – men Jesus tar ut svängarna i liknelsen på ett underligt sätt. Han säger att senapskornet är det minsta av alla frön. Det är det ju inte – och även om det var det minsta av alla de frön som lantbrukaren sådde på Jesu tid så är kontrasten också så konstig: när fröet växt upp blir det enligt Jesus större än alla örter, ja det blir till ett träd – och inte vilket litet träd som helst, det blir ett jätteträd där himmelens fåglar bygger bo bland grenarna. Jag har en tydlig känsla av att Jesus verkligen tar i här. Han talar inte om ett senapskorn vilket som helst – det senapskorn han syftar på är ett alldeles unikt senapskorn, något som världen aldrig skådat – och just sådant är himmelriket.

​

Eftersom himmelriket verkar vara så litet i dag, så kan det vara svårt att se, också för oss som räknar oss till Jesu lärjungar. Vi har ju sällan tid att leta efter det. Därav kyrkans missmod. Men vad skall vi då göra för att kunna se Guds rike?

​

Tålamod, fasthet, uppmuntran, se på profeterna, öva lidandet och uthålligheten. Ungefär så sammanfattar aposteln svaret i Jakobs brev. Allt detta är så sant, men så svårt. Eftersom vi alla är barn av vår tid är just dessa ideal inte något vi har till vana att öva; vi övar snabbhet hellre än tålamod, ombyte hellre en fasthet, kritik hellre än uppmuntran. Vår blick vilar på samtidens framgångssagor hellre än på profeterna, njutning övas hellre än lidande och uthålligheten är inget vi anser oss ha tid med. Inte så konstigt att vi blir missmodiga egentligen – vi ser ju inte det rike vi tillhör – vi förstår oss inte längre på det – vi är inne i en fartblindhetens tid.

​

Därför är församlingen så viktig för oss och för vår växt. I ett sammanhang där många är kristna och där väckelsen nyligen gått fram, finns det plats för solospelare i Guds stora fotbollslag. Men i tider där kyrkan attackeras av missmod och utanförskap behöver vi tydligt öva kärleken mellan bröderna och systrarna i församlingen. Vi behöver se att vi är EN kropp, EN gemenskap, ETT syskonskap. I denna gemenskap måste vi öva oss i uppmuntran, i tålamod, i tröst, i lidande, i kunskap. När vi på detta sätt övar blicken att se annorlunda än samhället runtomkring kommer vi att upptäcka att i våra gemenskap, bland de heliga på denna ort, finns ett heligt frö. De som ser på oss med samtidens ögon säger gärna att det ingenting är, det som vi håller heligt: en bok, ett löfte, lite bröd och vin, några ord av förlåtelse, en ärvd gudstjänst – ingenting särskilt! De kommer att säga att vi är meningslösa och utan betydelse för denna värld, bara ett gäng religiöst intresserade personer, inget mer. Kanske finner de att vi är värda förakt eftersom det vi säger är så viktigt, ingenting ser ut för världen. Men om vi ser med den helige Andes glasögon på det som vi faktiskt har, då ser vi att detta lilla frö är kopplat till ett löfte som är större än någonting annat: det lilla fröet skall växa upp till ett träd, ett stort träd där himmelens fåglar kan bygga bo.

Guds rike är nära – det är här. Mitt i församlingen finns alla löftens garant, Jesus själv. Vår kyrka lever i en tid av missmod – vi tror att det beror på att vi lever i ett svårt sekulariserat land, men det är inte sant, missmodet kommer av att vi inte ser vad vi faktiskt har, vad vi faktiskt är: Guds rike på denna plats.

​

Israels folk fylldes också av missmod då de vandrade år ut och år in i öknens torra, fruktlösa land. Det mest fascinerande är att de gnällde över att Gud lämnat dem fastän de varje dag såg honom i eld eller molnpelaren, fastän de varje dag fick nytt manna att äta, fastän han gav dem allt, och löftet om det förlovade landet därtill. Folket fylldes av missmod eftersom de inte såg. Sådana tror jag också vi är. Tre exempel:

​

1. I min förra församling beslöt vi oss för att skriva ner våra förbönsämnen för att en tid efter se om bönerna burit frukt. Vi blev förvånade när vi såg hur tydliga bönesvaren blev. Då kunde vi börja tacka också.

​

2. Vi bad om att människor skulle komma till tro – men det enda vi tyckte att vi gjorde var att vi begravde våra bröder och systrar och att bänkarna blev tommare och tommare – men när vi verkligen såg efter så upptäckte vi att, trots att vi levde i en utflyttningsbyggd, trots att vi begravde och begravde våra kyrktrogna, så var vi lika många i kyrkan ändå. Tydligen pågick en väckelse mitt framför våra ögon – och vi såg det inte.

​

3. Jag tyckte att Guds Ande var tyst och att han inte arbetade med församlingen, samtidigt skedde psykisk, andlig, social och ibland kroppslig läkedom hos människorna utan att jag såg det – jag såg det inte förrän jag tittade efter – och då kunde jag börja tacka.

​

Ofta har jag märkt att vi har en bestämd uppfattning om hur det skall se ut när Guds Ande verkar med oss människor – och om vi inte ser de tecken som vi söker efter ser vi heller inte det andra som Gud gör – också tror vi att Gud lämnat oss, fastän eldstoden finns mitt ibland oss, trots att han var dag ger oss det manna vi behöver. Vi har blicken fäst allt för mycket på det som resten av världen redan titta efter: Yttre framgång, fyrverkerier och stora spektakel. Men Gudsrikets frö växer ofta sakta eftersom det till skillnad från resten av världen har djupa rötter. Tålamod, fasthet, uppmuntran, se på profeterna, öva lidandet och uthålligheten.

​

Jesus ger oss också en annan liknelse – den om surdegen. Jag har en surdeg i frysen därhemma. Den ser inte mycket ut för världen. När jag blandar ut den med mjöl och gör en deg av alltsammans och väntar någon dag så kan man inte urskilja surdegen från resten av degen. Det har sakta och omärkligt blivit ett. Så fungerar det i Guds rike också – och det var nog därför vi inte såg de människor som kom till i min gamla församling, för när de kommit i kontakt med den levande församlingen, med de heliga där, då skedde något; omärkligt blev de ett med de heliga och tillsist kunde man inte skilja ut den ene från den andra. Det fanns inga nya kristna eller gamla kristna – de var bara bröder och systrar i Kristus.

​

Därför tror jag att det enda sättet att bota det missmod som vi ofta drabbas av i vår kyrka är att se vad vi verkligen har. Och det vi har är något enormt – nämligen Guds rike och med det hela Guds rikes potential och kraft. Ofta väljer vi att hellre titta på det som är fel eller inte fungerar i vår kyrka – alla våra fel och brister, och de är ibland många – men eftersom vi har Guds rike – efter som vi ÄR Guds rike – är våra fel och brister alltid små i förhållande till vad vi har och är.

​

Vi är gudsrikets medborgare. Något större kan man inte vara i denna värld. Guds rike är mitt ibland oss, till och med inom oss. Vi behöver bara leva det liv vi fått. Vi behöver bara öva den gemenskap vi är kallade till. Vi måste bara bruka den kraft, tro och framtidsvision som han ingjutit i våra kroppar. Vi behöver bara praktisera det hopp han ingjutit i våra hjärtan. Vi behöver bara gå den Väg han kallat oss att gå i tro, den väg där vi får falla och bli upprättade gång på gång.

​

Vi är inne i en växttid i Kristi kyrka. Än är det inte skördetid. Vi behöver därför varandra och vi behöver uppmuntra varandra, stödja varandra, älska varandra – då vågar vi snart lyfta blicken och se att molnpelaren och eldpelarna fortfarande leder dem som vill bli ledda, att mannat i öknen fortfarande delas ut – att Jesus är här. Där Jesus är och blir trodd finns inget missmod. Då kan vi säga till de förskrämda: Fatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här… Han kommer själv för att rädda er. Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brister ut i jubel. (Ps 85) När skördetiden kommer då skall alla se att Guds rike är nära, det är här!