3 advent 2009, årg 2

​

Psalmer: 107:1-3, 682, 111, 105, 104:4-7, 107:4-5

När Guds rike kommer in i världen möts det av motstånd. Det ligger liksom i Guds rikes natur – Guds rike är något som man stöter sig emot. Ibland när vi framställer evangeliet om Guds rike så gör vi det med fina och gulliga små bilder: människor som älskar varandra, får som betar tillsammans med lejon, fridsriket där allt är lugn och ro. Och dessa bilder är på ett sätt sanna – men samtidigt måste de kompletteras med en annan bild – nämligen bilden av vad som händer när detta fridsrike, när Gudsriket, krockar med ofridsriket, denna världens rike.

​

Jag hade fått stopp i avloppsröret till duschen och köpte Kaustiksoda. I golvbrunnen fanns det stillastående vattnet och i burken hade jag ett lika stillsamt pulver – men när de fördes samman startade en process som gjorde att det frätte, bubblade och fräste – och när processen var klar var det fri passage i avloppet igen. Lite så är det när Guds rike och världens rike möts – det blir en konfrontation mellan två helt olika perspektiv – och kampen är på riktigt - den gäller faktiskt liv och död.

​

Vi lever i ett samhälle som har svårt att förstå att kampen kring Guds rike handlar om kampen mellan liv och död. Samhället har ju stoppat in religion i den ofarliga kulturens område – det handlar för samhället bara om tyckande och tänkande och filosofiska resonemang – och vi kristna påverkas av vårt samhälles sätt att tänka. När det sekulära samhället t ex försöker förstå vad kristen tro handlar om, talar man gärna om begreppet kärlek. Kärlek är ju ett luddigt begrepp som man menar innefattar allt fint – men samtidigt vet man inte riktigt vet vad kärlek egentligen är eller ens vad man menar med begreppet. Men: – Det vet ju alla! säger man. Det är ju oändligt populärt att till exempel hänvisa till Jesus kärleksbudskap – som om alla automatiskt skulle ha en gemensam förståelse av vad Jesu kärleksbudskap är. I samhällets ögon handlar Jesu kärleksbudskap om att Jesus kom till världen för att vara snäll och så uppmana alla andra människor att också vara det. Detta sätt att se på det hela är inte särskilt bibliskt. När Bibeln hänvisar till Guds kärlek så pekar skriften entydigt på Jesus själv och på hans död på Golgata kors. Sådan ser kärleken ut i denna värld, menar Bibelns författare – och så skall vi öva oss att älska varandra: In till döden. När Bibeln uppmanar till kärlek, står det att vi skal älska Herren, vår Gud med hela vårt hjärta, med hela vår själ och med hela vår mammon – dvs. med allt vad vi äger och har. Det var på grund av denna bibliska uppmaning till kärlek som Jesus lät den rike ynglingen, som sade sig ha kärlek till att i allt följa Jesus, gå bort från honom – eftersom det visade sig att ynglingens kärlek till pengar faktiskt var större än hans kärlek till Gud. Med detta ville Jesus säga att din kärlek skall vara så fullkomlig att du, för kärleken till Gud, skall kunna lämna allt. Så stäng är lagens krav på kärlek. Jesu kärleksbudskap handlar verkligen inte om någon luddig, gränslös kärlek eller en allmän uppmaning till att vara snälla mot varandra. Det handlar om liv och död. Den unge mannen fick in på skinnet känna att hans kärlek inte räckte till utan han tillsammans med oss andra istället fick förlita sig på honom som är den fullkomliga kärleken, han som fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet, Jesus Kristus. För att nå Jesu kärlek behöver man dö bort från sig själv för att leva i Kristus. Så radikalt är Jesu kärleksbudskap!

​

Guds rike möts alltid av motstånd i denna värld, eftersom Guds kärlek är sann och handlar om liv och död. Guds kärlek är inte rosaskimrande gullig – den är blodig, fullkomlig och fullständigt kompromisslös – sann, helt enkelt. Alla de som talar om Jesu kärleksbudskap i allmänna termer och därmed menar att vi skall vara snälla i största allmänhet kommer att bli ytterst störda när de verkligen möter Jesu kärlek – den är inte alls vad de väntar sig. Det sekulariserade samhällets bild av Jesu uddlösa kärleksbudskap är den totala motsatsen till Jesu verkliga kärlek, den kärlek som skiljer märg och ben och uppenbarar hjärtats uppsåt.

​

I dag handlar texten om Johannes döparen, om rösten som ropar i öknen. Johannes var den kompromisslösa kärlekens sändebud – han litade inte på något annat än på Guds kärlek, hans lag och löften. Därför lockades människor som var trötta på ytlighet och brustenhet till honom, medan de som hade makten och stod på de besuttnas sida gjorde allt för att bli av med honom. Johannes var inte rädd för Guds sanning – han var genomlyst av den och vid ett tillfälle då Johannes påtalade att kungen i landet levde ett omoraliskt liv, lät man skilja Johannes huvud från hans kropp. När Guds rike möter denna världen rike blir det konfrontation. Det handlar om liv och död.

​

Och nog kan alla vi, som kallar oss kristna, erfara den konfrontationen också i våra egna inre liv. Paulus gjorde det och formulerade sig som så att: det goda jag vill det gör jag inte, men det onda jag inte vill, det gör jag. Att släppa in Jesus i sitt liv skapar ofta till en början mer oreda än frid – för konfrontationen mellan Guds rike och denna världens rike, i mitt bröst, känns. Det handlar ju om liv och död.

​

Det är inte ovanligt att aggressivitet och stark besvikelse är ingredienser i den växande i relationen med Gud. Bilden av den söte guden som bara är gullig och vill vara en rosa ingrediens i livet måste liksom lösas upp, frätas bort av den Helige Andes Kaustiksoda, innan den sanna bilden av Gud kan etsas fast i själslivet. Ingen skall tro annat än att det ofta gör ont. Mitt i våra religiöst bekväma liv ropar Johannes: - Bered väg för Herren!

– Men var det inte honom jag redan hade det så bekvämt i? Nej, säger Jesus, jag har inte kommit för att skapa fred I DEN HÄR VÄRLDEN, jag är här för att tända en eld – o, att jag önskade att den redan brann.

​

Eftersom vi alla är barn av vår tid tror jag att det är viktigt att vi ibland tar oss tid att urskilja vilka ingredienser, i vår bild av Jesus, som är av denna världen och vilka som egentligen är evangeliets. Ofta finns det mycket mer av vår egen tid i vår syn på Jesus än vi kanske vågar göra oss medvetna om.

​

Vi har, till bilden av den sanne Jesus, lagt ett lager modern psykologi och terapi, ett lager demokrati och mänskliga rättigheter, ett lager multikulturell omvärldsanalys, ett lager vällevnadsrättfärdigande, ett lager upplysningstids-medvetenhet, ett lager familjehistoria, ett lager kyrkotradition, ett lager dåligt samvete, ett lager historiekritisk bibelsyn och liberalistisk livstolkning, osv. osv. Det är därför vi behöver bereda väg för Jesus, in i våra liv, genom alla falska bilder av honom. Därför behöver vi kristna Bibeln, i dag mer än kanske tidigare, just för att korrigera bilden av alla tillagda lager. Och honom vi upptäcker där i skriften, under alla påklistrade historiska avlagringar, skapar alltid konflikt, med oss själva och med världen. Jesu kompromisslösa kärlek går djupt in i våra sargade själar, kastar ut det som inte skall vara där och läker de sår som livet tillfogat. Men läkedom gör ont och skapar ofta ett flyktbeteende hos oss – och en fantastisk förmåga att avvisa honom vi egentligen längtar efter.

​

Det som händer då Guds rike, då Jesus, är nära, är att människor gör allt för att bortförklara hans rike. Man börjar genast leta fel och brister för att liksom legitimera för sig själv att det är klokt att inte tro på det som förkunnas eller vittnas om. Jag tror det är det som evangelisten syftar på när han skriver: Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på trottoaren och ropar åt andra barn… Johannes kom och han varken äter eller dricker och då säger ni: Han är besatt. Människosonen kom och om honom säger ni: Se vilken frossare och drinkare, vän till tullindrivare och syndare. Man är så rädd att Guds kärlek skall förändra i ens liv att man gör allt för att vägra ta emot det.

​

Också detta är det lätt att känna igen i sitt eget andliga liv. Jag kommer ihåg att jag, när jag var ganska nykristen, kämpade kring frågan om Gud verkligen var den Gud jag fått undervisning om. Jag minns att jag en gång bad, i kön till nattvarden, att om Gud var den jag hade lärt mig så skulle prästen säga fel när jag kom fram till utdelningsstationen. Jag stegade fram och prästen som gav brödet sade: Kristi blod – eh – nej Kristi kropp för dig utgiven… Först blev jag förvånad och lite upprymd – men snart tänkte jag att det nog bara var ett misstag bland många andra. Vi blir aldrig nöjda – aldrig övertygade – för vi älskar den här världen för mycket för att vi i tro skall våga ge upp den för Guds rikes skull. Därför gömmer vi hellre Guds rike under den här tidens täckmantel än att konfronteras av den uppståndne Frälsaren som är här och väntar på oss.

​

Så kan vi se hur man, också från samhället sida, hela tiden bortförklarar Guds anspråk eller vilja. Man kräver tecken, men när Gud ger tecken bortförklarar man dem som misstag eller något annat. Till exempel: Om fem hundra människor kom samman för att tillbe Jesus i en gudstjänst blir det inte en rad i tidningen, men om lille kalle, 7 år, inför en publik på 25 lyckliga föräldrar lyckas få bollen in i ett litet mål, blir det en halvsida i tidningen. Och så fortsätter media att gladeligen hävda att kyrkan är en marginaliserad del av samhället som ingen bryr sig om - medan man blint fortsätter att hävda att sporten är det enda stora gemensamma engagemang som samhället skall lägga oändliga resurser på och därför hela tiden bygga nya sporttempel. Man vågar inte ha med Guds rike att göra i det svenska samhällslivet – man känner liksom att den radikala kärlek Jesus visar genom sitt liv tränger alldeles för djup in i vardagslivet för att inte kunna påverka – man känner instinktivt att Jesus inte alltid är en stillsam gäst i mitt hjärta – han är inte ofarlig. Det gäller liv och död.

​

In i denna brustna värld är vi kristna kallade att bana väg för Herren. Han skall bryta igenom vårt brustna hjärta, vandra genom våra livs bråte, för att genom oss beredas plats in i detta samhälle som ännu inte tagit emot honom. Det är vår profetiska uppgift att förkunna Jesu ankomst för världen. Är vi redo för det – och hur gör vi? Jag tänker bara nämna en sak – men en sak som är viktigare än något annat – och som jag tror, hur fromma vi än är och hur länge vi än vandrat med Herren, vi var och en behöver öva mycket på: Att ta emot Jesu förlåtelse. ATT TA EMOT JESU FÖRLÅTELSE!

​

Bana väg för Herren in i våra liv gör vi genom att ta emot Jesu förlåtelse. Det är ju egentligen det som allting handlar om. Ofta finns det ett motstånd inom oss mot att ta emot denna frölåtelse vi längtar efter – för en människa som kan ta emot förlåtelsen i sitt hjärta måste ju först av allt inse att han eller hon har ett behov av den – han eller hon måste se sig som syndare. Detta är ju onekligen att dö en smula, att ge upp sin prestige, sin falska stolthet, sitt högmod – och min erfarenhet är att det gör ont. Det handlar om liv och död Men när man så berett väg för Herren in i sitt hjärta, fyller han tomrummet med förlåtelsens liv. Det är att uppstå med Jesus. När denna övning i att ta emot Jesus förlåtelse börjar bära frukt i våra liv kommer vi, genom bara vår närvaro, att bereda plats för Jesus in i andra människors liv – och de får också ta emot förlåtelsen. Så enkelt är det – och så svårt. Det räcker med den övningen i dag – den bär faktiskt hela vägen fram.

​

Må Guds fred och Jesu förlåtelse fylla våra hjärtan. Amen.