Hem Om mig Texter
Predikningar Föredrag Dikter Blandat Berättelser
 

 Mina erfarenheter av Alpha

(SPT)

Alpha-kurserna startade i Holy Trinity Bromton, London år 1977 av Charles Marnham. Materialet är ekumeniskt präglat och förutsätter att man har en traditionellt kristen syn på Jesu person, försoningens konsekvenser, Bibelns auktoritet, Andens ledning samt alla människors behov av frälsning. I fjol genomfördes ca 21 200 kurser i hela världen. I Sverige beräknar man att över 400 kurser genomförts varav ca 160 i Svenska Kyrkan.

Materialet består av en huvudbok där föreläsningarna presenteras, ett deltagarhäfte med föreläsningarnas punkter samt ett samtalsledarhäfte för samtalsledarna. Föreläsningarna finns också på video. Varje termin erbjuder kurser för dem som vill

starta en Alpha-kurs. (www.alphasverige.org)

 alpha.jpg


När jag åkte hem efter ledarutbildningen för Alpha-kursen på Åh-stiftsgård för några år sedan minns jag att jag var konfunderad. Dels var Alpha-utbildningen min första kontakt med lågkyrkligt karismatisk väckelsekristendom i anglikanskt ekumenisk tappning och dels förstod jag inte vad som var så märkvärdigt med Alpha överhuvudtaget. Jag fick förklarat för mig att kursen omfattade tio träffar med olika teman av grundläggande karaktär, ungefär som konfirmandundervisningen. Dessutom skulle man åka på ett läger som skulle handla om den Helige Ande. Man kunde gärna inbjuda folk till en introduktionsmiddag där man på ett avslappnat sätt talade om kusen för att därefter ta upp anmälningarna. En Alpha-kväll skulle bestå av en måltid, en stunds lovsång, ett föreläsningspass, kaffe och samtal som helst leds av någon annan än föreläsaren och en avslutande bön då det passade sig. ”Jaha”, tänkte jag, ”det var väl inget märkvärdigt – konstigt med allt det där Andesnacket – men inget märkvärdigt egentligen”.

Nu några år senare då jag haft förmånen att leda sex Alpha-kurser samt ett antal ungdoms-Alpha (vi använder det i konfirmandundervisningen) så håller jag fortfarande med om att kursen inte är något märkvärdigt– men jag har insett att det är just det som är poängen. Äntligen finns det en metod för att möta människor med evangeliet, en metod där människor får konfronteras med den kristna trons grundläggande teser utan förskönande omskrivningar. Utan att linda in sanningar i bomull hjälper Alpha-materialet ledaren att presentera Jesus som den enda frälsningsvägen, syndens allvarliga verkningar i livet, den fantastiska befrielsen Jesus berett åt oss genom sin försoningsgärning samt det nya livet med Kristus här i tiden. På ett naturligt sätt får man öva sig i livet med den Helige Ande och se att löftena bär. Alpha-materialet stannar inte bara vid kunskapsbiten som många bibelstudiegrupper ofta gör – utan det uppmanar och ger metoder för ett liv i Kristi efterföljd och visar konkret på vad den Helige Ande skänker oss här och nu.

En av de Alpha-kurser vi haft i vår församling misslyckades kapitalt. Vi hade hört att det fanns de som var intresserade av kursen men inte ville delta i någon inledande måltid. Äta, det kunde de göra hemma! Med vanlig svenskkyrklig efterföljsamhet anordnade vi så en Alpha-kurs utan inledande måltid. Vi fick många anmälningar – men när väl kursen kom igång var det något som saknades. Det uppstod aldrig någon gemenskap i gruppen utan kursen förvandlades till en vanlig föreläsningsafton istället. Det misstaget kommer vi aldrig att göra om. Det vi lärde oss var att alla grundstenarna i Alpha-kursen var lika viktiga: Gemenskapen i måltiden, glädjen och vilan i lovsången, den konkreta undervisningen och det fria samtalet.

Biskop Martin Lind uppmanade för några veckor sedan prästerna i sitt stift att inte använda Alpha-materialet eftersom det byggde på s.k. förmedlingspedagogik. Troligtvis har biskopen aldrig gått en Alpha-kurs. Det är sant att föreläsningen präglas av förmedlingspedagogik vilket är en gammal god tradition i den kristna kyrkan (1 Kor 11:23) och även uppmanad av Jesus själv (Matt 28:19-20), men grundtanken i Alpha-materialet är just det fria samtalet. Efter föredraget samlas man i smågrupper och någon annan än föreläsaren ser till att samtalet hålls igång. I Alpha-konceptet förutsätter man att Guds Helige Ande är med och styr människors tankar och frågeställningar. Samtalsledarens uppgift är inte att leda samtalet åt något speciellt håll utan bara att se till att alla får komma till tals och att ingen dominerar samtalet. Skulle människor uttala trossatser som inte alls stämmer överrens med kristen tro så korrigerar man inte människor utan låter dem tänka som de gör. I sinom tid förutsätter man att Gud leder deras tankar rätt igen.

En annan kritik materialet fått är att det inte nämner så mycket om nattvarden eller om gudstjänstens utformning. Detta har sin naturliga förklaring i det att materialet är ekumeniskt och inte bundet till någon särskild kyrklig tradition. Tanken är att man på varje ort skall anpassa undervisningen efter den tradition man tillhör. Detta är snarare en styrka än en svaghet. Både pingstvänner och katoliker kan ha gått en Alpha-kurs och när dessa möts får de inse att det är Jesus som håller ihop Kyrkan och inte sakramenten som splittrar henne. Eftersom man måste kontextualisera materialet till sin egen tradition förespråkar jag inte de förinspelade videobanden som också erbjuds i kursmaterialet.

Det finns tyvärr inga kurser i världen som är allena saliggörande. När jag talat om vårt Alpha-arbete i andra församlingar har jag förstått att många tänker: ”Om vi bara startar en Alpha-kurs så kommer allting att ordna sig!” Tänk vad ljuvligt det skulle vara om det fungerade så! Mycket snart insåg vi i församlingen att Alpha-kursen ställer helt nya krav på hela församlingsbygget. Till vår häpnad fanns det plötsligt människor som gått Alpha-kursen och som förväntade sig något av Gud och det kristna livet i församlingen. De ville växa vidare och ta ansvar. De själavårdande samtalens antal växte och vi insåg att vi stod inför människor som verkligen törstade efter mer.  Nu var det dags att se till att det fanns möjligheter till andlig växt i vår lilla skogsförsamling.

Min erfarenhet är det att det är lätt att hjälpa människor till tro, men det är enormt svårt att få dem att stanna kvar i tron och växa. Av egen erfarenhet vet jag att i många församlingar är jordmånen inte mer än en centimeter och när man väl vill ta sin tro på allvar finns det ingen beredskap eller möjlighet för den växten. När solen stigen och tiden går torkar tron bort.

När vi tittade på vår egen lilla landsortsförsamling i nordvästra Blekinge med ca 3000 betalande stödmedlemmar och ett hundratal aktiva kristna, fanns det andligt liv kvar både från den gammalkyrkliga väckelsen som gått fram i bygden i början av förra seklet och från de senare väckelserörelser som funnit sitt hem i församlingen. Men det fanns ingen naturlig väg in i gemenskapen för nya människor och inget naturligt sätt att växa. I undervisningsväg fanns det en gammal, smått avsomnad bibelstudiegrupp och sökte man gemenskap fanns den nästan bara i syföreningarnas varma famn. Behagade man sig till gudstjänsten fanns det visserligen en del människor där, men så fort postludiet klingat av startade den uråldriga kyrkliga tävlingen: ”Först ut genom kyrkporten vinner.”  I Alpha-gruppen hade människor mött något nytt där både gemenskap och delad erfarenhet, undervisning, lovsång och bön sammanföll till en enhet – men den enheten och den växtplatsen fanns inte att finna i församlingen i övrigt.

Jag tror att det kan vara rent destruktivt att driva Alpha-kurser i församlingen om man inte samtidigt bereder hela församlingen för växt och mognad. Det kristna livet efter Alpha-kursen får inte vara mindre levande än det som man fått erfara som kursdeltagare. Detta kräver att man i församlingen arbetar med gemenskapen och ser till att det finns naturliga mötesplatser där man kan fördjupa den stödjande gemenskapen kristna emellan. Det innebär också att man måste kunna erbjuda fördjupande undervisning i tro och helgelse samt att gudstjänsterna på olika sätt måste präglas av den lovsång och glädje som man förhoppningsvis känt av i Alpha-gruppen. Det innebär också att man på olika sätt måste bereda människor möjlighet till att tjäna församlingen, man måste helt enkelt skapa meningsfulla uppgifter så att människor får erfara att var och en får dela med sig av det man tagit emot – och det innebär mer än att tillåta människor koka kaffe till kyrkkaffet. Det innebär att var och en skall få möjlighet att använda de Andens gåvor Gud skänkt församlingen – och det är vi inte vana vid i vår svenskkyrkliga kontext.

Alpha-kurserna medförde för vår del att vi lade om allt församlingsarbetet. Det innebar att vi formulerade om målen för personal och kyrkoråd, vi prioriterade om gamla invanda mönster och tog bort saker som man förutsatt vara nödvändiga men inte visade sig vara det. Vi arbetade med att fördjupa och formulera vår församlingsidentitet och skapade vägar in i församlingen och vägar in till fördjupad kunskap. Vi arbetade och arbetar hårt med att skapa en levande gemenskap där Jesus upplevs naturligt närvarande så att vi har något att bjuda in till också efter kursens slut.

Vår erfarenhet är att Alpha-kursen blivit till stor välsignelse för församlingen. Gamla kristna som vi trodde visste allting har genom kursen fått öppnade ögon för Jesu kallelse och de har i sin tur dragit nya till kursen. Styrkan är enkelheten – men enkelheten kräver också arbete. När de tio träffarna är över måste man ha skapat en församling  som är beredd att ta emot de nya som kommit till tro, där gemenskapen är mer levande än en timmes nacktittande på söndag förmiddag och undervisningen betydligt mer fyllig än tio minuters textgenomgång vid samma samling. Alpha-kursens byggstenar är grunden för allt församlingsbyggande: Gemenskap, måltid, lovsång, bön, undervisning, samtal och betjänandet av varandra med de gåvor Gud skänkt.

Vad jag fått se hända i vår församling trodde jag aldrig jag skulle få uppleva. Med Alpha-kursen som bas har jag nu börjat ana en församling där man har en ny omsorg om varandra och där vittnesbördets glädje börjar bubbla fram. Jag anar en församling där människor börjar inse att församlingen är en kallelse och att Gud vill använda var och en av oss till att vittna om Guds rike i denna värld. Jag har fått se Guds Ande röra vid människor och genom församlingen och sakramenten (Både bikt och nattvard) fått dem att bli hela och läkta igen.

Jag vet att Alpha-materialet inte är ett okontroversiellt material eftersom det förutsätter tron på Jesus som den enda vägen till Fadern, omvändelsens nödvändighet, Bibelns auktoritet och Andens konkreta ingripande i våra liv. Detta är inte perspektiv som alltid är väl sedda i vår kyrka. Men så länge jag ser att Guds Ord och Guds Ande ger växt och bär frukt genom detta material kommer jag att fortsätta att använda det. Trots allt är Guds Andes verk viktigare än biskoparnas tillfälliga pedagogiska principer, hur välmenande de nu än är.


Tipsa en vän:

    

Maria-och-Jesus-ikon.jpg

Prästsidan.se

Pär-Magnus Möllers hemsida

Dagens Bibelord