Dödande ovationer

​

Han blev till

i ögonblicket mellan

vilsenhet

och beröm.

​

Applåderna blev hans föda,

scenen den livmoder

som skapat monstret.

​

Han sträckte sig mot strålkastarnas värme,

likt den späda plantan mot solens ljus.

Ovationernas kraft

pulserade i hans ådror.

​

Vilsenheten gömde sig kvar

bakom ridåns mörker,

bortom sista applådens tystnad.

​

Så svedde han sin fingrar

på solheta strålkastarglas.

'Värmen fick vaxet att lossna

- och fallet blev djupt.

​

Ridån föll med honom

djup ner i den död

som ensam kan föda liv.