Hem Om mig Texter
Predikningar Föredrag Dikter Blandat Berättelser

Berättelsen om Herr och fru Svensson

     _12_dsc_2841-2.jpg

Herr Svensson, en man i sina bästa år, brukade säga att han aldrig bett om att få födas, därför ansåg han att han som kompensation för detta fatala misstag var berättigad till ett gott liv på alla sätt. Han levde tillsammans med sin Fru, fru Svensson. De hade träffats många år tidigare och på något sätt blivit förälskade i varandra. Vännerna förstod inte hur det gått till eftersom de var så väldigt olika – och nu, många år senare förstod inte herr eller fru Svensson det heller – men livet tickade på.

   De hade ett materiellt sett gott liv: Villa, Volvo men ingen vovve eftersom Herr Svensson ansåg att den inte gjorde någon nytta hemma. Fru Svensson ville förvisso ha en hund eftersom hon längtade efter någon som såg på henne som något annat än en hushållerska – men hon hade förstått av Herr Svensson att hon bara var dum som tänkte så. Hon valde att tro honom.

   Det var nog det som var fru Svensson största bekymmer, att hon trodde på herr Svensson. Ibland kunde hon känna inom sig att det liksom fanns en annan väg att gå för henne – men så fort hon på något sätt antydde en slag tveksamhet till det liv som de levde, slog herr Svensson ner på henne med en illasinnad gliring eller ett ironiskt ordstäv. Ofta använde han ordet ”otacksam” om hennes tveksamheter. Han hade ju gett henne allt; ett gott liv i medelklassens ljuva hägnad, en status som respekterad fru till herr Svensson, utlandsresor två gånger om året, egen shoppingbil som komplement till den nya Volvon. Hon fick ju till och med jobba några timmar i veckan så att hon kunde dra ihop pengar till hennes intressen – om hon nu hade några – förutom att passa upp på herr Svensson. Herr Svensson sade att hon hade det bra och att hon hade allt hon behövde. Och fru Svensson trodde på honom.

   Man kan säga att det där med halvtidsjobbet blev herr Svenssons stora misstag i livet. Fru Svensson jobbade några timmar i veckan som växeltelefonist på ett av ortens större företag. Där träffade hon Sara. Sara var också telefonist och när det emellanåt var lugnt i växeln talade de med varandra. Ja, de talade med varandra. Fru Svensson tyckte det var underbart. Någon lyssnade på vad hon hade att säga, och någon delade med sig av sina erfarenheter åt henne utan att lägga till några pekpinnar. Det var i dessa samtal som fru Svensson plötsligt blev Berit. Ja, det var så hon hette innan hon bara blev fru Svensson.

   Sara var något år yngre än Berit och fylld av liv. Hennes ekonomiska förutsättningar var inte alls som Berits. Berit jobbade för att få ihop hobbypengar medan Sara arbetade för att få mat på bordet och tak över huvudet. Berit förundrades över att man kunde vara så tacksam som Sara var över så lite som hon hade. Berit hade ju lärt sig av Herr Svensson att livet liksom var skyldig mig en massa saker eftersom jag inte bett om att få födas. Visserligen fick man inte allt som man ansåg sig ha rätt till, det visste Herre Svensson också,   men avsaknaden av det som man ansåg sig ha rätt till drev den driftiga människan till att jobba hårdare, trampa över fler lik, med alla medel ta det som man ansåg sig ha rätt till. Sådan var den ideologi som Berit lärt sig av herr Svensson.

   Sara utstrålade något helt annat. Hon var tacksam. Till en början förstod Berit inte vad det var med henne – hon tyckte att Sara var lite flummig. Men snart upptäckte Berit att den tacksamhet som Sara utstrålade bottnade i ett liv som Berit saknade. Ja, mer än så – det var det livet hon längtade efter.

   Vid en lunchpaus frågade Berit Sara om hennes tacksamhet? Först blev Sara lite förvånad, för hon förstod inte vad Berit menade. Men snart förstod hon att Berit inte bara sett Sara utan också hennes följeslagare.

   - ”Jo, sade Sara, det var så att jag trodde att jag saknade allt. Då hade jag inget fast arbete, jag hade ingen att dela livet med, jag saknade bil och kunde aldrig ta mig råd att resa någonstans. Hela min längtan var att försöka uppfylla allt det som jag ansåg vara en brist i mitt liv – och det var mycket. Det värsta var att ju mer jag kämpade desto längre bort tyckte jag att målet rörde sig. Jag tyckte livet var så orättvist; alla andra hade allt, själv hade jag inget. Jag började se med avund på allt det goda min vänner hade – det såg så lätt ut för dem. Varje gång jag mötte en glad människa såg jag all den lycka jag själv ansåg att jag saknade – och ett frätande gift började tära på mig. Jag började bli bitter. Jag såg plötsligt mina medmänniskor som medtävlande och jag låg alltid sist. Hur jag ansträngde mig kom jag inte fram. Då började jag fly istället. Jag sade att jag inte brydde mig, men det var flykt. Istället för att leva, tittade jag på TV i det oändliga och försökte döda så många timmar jag kunde. Jag började ”festa” fast det aldrig var festligt. Jag fann livet meningslöst men vågade aldrig säga det högt – alla trodde jag var lycklig: Jag var ju så rolig när jag festade och dolde min ångest bakom skratt och stoj.

   En morgon när jag vaknade upptäckte jag att det satt någon på stolen i sängkammaren och tittade på mig. Det underliga var att jag inte blev rädd – det var som om jag kände igen honom. Jag såg helt eländig ut – håret stod på ända och festmakeupen hade kletat ut sig över hela ansiktet. Men jag skämdes inte – och han verkade inte bry sig. När han såg på mig var det liksom första gången jag blev sedd. Det är så svårt att förklara – men i hans blick var jag hemma. Jag minns att jag började gråta eftersom det gjorde så ont och var så underbart på en och samma gång. Det var som om allt blev stilla, som om allting fick en utgångspunkt. Ett fäste i livet.

   Det gick några månader och en dag mötte jag en gammal vän. Han var kristen, det visste jag innan, och när vi pratat en stund vågade jag berätta om vad jag varit med om den där morgonen. Han skrattade till och sade att han visste vem den där mannen var. Han kände honom mycket väl: - Av dina reaktioner att döma så är det ingen annan än Jesus själv, sade han. Själv hade min vän inte mött Jesus på samma sätt som jag, han hade aldrig sett honom – bara erfarit honom i sitt inre. Men han gratulerade mig till mötet och undrade vad jag tänkte göra nu? Jag visste inte. - Följ med till min församling, sade min vän, där finns många som känner Jesus och kan berätta mer om honom. Jag tvekade först, men gick sedan.

   Först var det lite kusligt, det är det ju alltid när man kommer in i nya sammanhang. Det var mest äldre damer, men också en hel del andra. Jag trodde att de alla skulle se ner på mig, att jag inte skulle passa in. Men jag upptäckte snart att det var ingen som egentligen passade in – men alla var med ändå. I vår gemenskap fann jag honom som jag mötte den där morgonen. Jag såg honom inte, men i denna brokiga skara av individer, som församlingen utgjorde, skymtade jag honom gång på gång. Och jag visste att jag var hemma.

   Så började jag vandra livet i vetskapen om att han - att Jesus - gick med mig. Det låter kanske underligt, men det ändrade allt. Först visade han mig på allt jag hade. Han gav mig tacksamhet över varje andetag, han visade på de människor som brydde sig om mig, han fick mig att se att livet var en gåva som rymde mycket mer än jag innan förstått. Livet var inte en stor brist av saker jag trodde jag var utan – livet var en gåva med oändliga rikedomar – som jag fick ta emot.

   Det var inte helt enkelt, det där att vandra livet tillsammans med Jesus. I gemenskapen med Jesus såg jag också allt som var trasigt i mitt liv på ett nytt sätt. Jag såg min egoism i nytt ljus. Jag såg min oginhet, min otacksamhet, mitt hat – ja allt det som jag innan inte trodde att jag hade – eller visste att jag hade men gömde för andra. Jag sade ofta tidigare att jag inte var sämre än någon annan, med den betydelsen att ingen skulle anklaga mig. Men när jag vandrade med Jesus blev det plötsligt så oviktigt att förvara mig. Jo, jag var egoistisk, jag var ogin, jag var allt det som jag innan försökt dölja – men i gemenskapen med Jesus spelade det ingen roll. Jesus dolde inte alls verkligheten om mig själv, men visade ständigt på såren i hans händer och i hans fötter och han viskade till mig: - Jag vet, jag har burit allt det skadade i ditt liv upp på korset – jag känner sårigheten i ditt liv i mitt eget liv. Jag har befriat dig – du är fri!

   Några ord som jag hörde att han sagt – och som betytt mycket för mig – var orden: - Jag är Vägen, Sanningen och livet. Han är Vägen – och sedan mitt dop en gång för längesedan kan jag vandra tillsammans med honom. Han är Sanningen - sanningen om mig själv, om mitt behov av hans förlåtelse och försoning. Han är Livet – han ger mig liv på nytt, ett nytt perspektiv, ett nytt hopp, en ny kärlek. Han är det liv jag innan saknade, men djup i mitt inre längtade efter”.

   Berit satt tyst en lång stund. Hon såg sitt liv i ljuset av vad Sara berättat. Jo, längtan kände hon igen, flykten kände hon också igen – det hon saknade var modet. Hon längtade efter den där hundvalpen för att någon skulle se henne som något annat än hushållerskan fru Svensson – men hon visste nu det var en annan blick hon längtade efter att få bli till i. Visst hade hon anat honom, hon kände honom redan genom sin längtan, hon visste att hennes längtans svar gick med henne, vid hennes sida, ända sedan hennes dop en gång för många, många år sedan – men modet? Hur skulle hon våga. Hur skulle hon stå ut med herr Svensson gliringar och  sarkasmer?

   ”- Börja med att be, sade Sara. Läs din Bibel inne på toaletten där herr Svensson inte når dig. Smyg i väg till någon gudstjänst då och då – du kan ju skylla på att jag tvingade dig med mig. Sedan gör Jesus resten. Du måste bejaka din längtan – det är Gud rop inom dig. Vet att Jesus sitter där varje stund och ser dig. Vila din blick hans blick. Då vet du snart vem du är.”

   Så började den långa resan till Livet. Herr Svensson märkte snart att han miste makten över sin fru. Hans livsväg ifrågasattes. Det var mycket förvirrande för herr Svensson och han var emellanåt väldigt rädd. Det är ju ibland lite kusligt att få Jesus i huset. Han möblerar om. Och kanske, en dag, när herr Svensson vaknar vid sidan av sin sovande fru, skulle han upptäcka att det satt någon på stolen ovanpå hans nypressade kostym, och såg på honom. Och kanske tyckte herr Svensson att det inte gjorde något med den skrynkliga kostymen eftersom han nu insåg att han var älskad – och att livet trots allt var en gåva. Kanske log herr Svensson den morgonen åt sin egen dumhet. Kanske Jesus sade: Hej Lars, för det var så han egentligen hette innan han bara blev herr Svensson.


Tipsa en vän:

    

 

Maria-och-Jesus-ikon.jpg

Prästsidan.se

Pär-Magnus Möllers hemsida

Dagens Bibelord