Hem Om mig Texter
Predikningar Föredrag Dikter Blandat Berättelser

  Julottan 2009 - årg 2

Psalmer: 119, 114, 113, 121, 120, 122.

Det är av ganska olika orsaker som man samlas kring det nyfödda barnet i krubban. Maria var där för hon hade fått det förunderliga uppdraget att föda Guds son – ett helt obegripligt uppdrag som hon, trots bättre vetande ändå sade ja till. Maria var där vid krubban för hon litade på Gud så mycket att hon lade hela sitt liv i hans händer. Josef var där för att han var en redlig man. Han tog hand om sin hustru. När han fått veta att hon var gravid utan hans medverkan ville han först lämna henne, men en ängel övertalade honom att stanna. Josef var där vid krubban för han gjorde det som var rätt. Så har vi herdarna. De hade varit med om något de aldrig trodde de skulle få vara med om – änglar hade visat sig för dem och sjungit så underbart att de varken visste ut eller in. Herdarna var onekligen omtumlade – men också nyfikna; - Vad är det som har hänt, skall vi ändå inte gå till det där stallet änglarna talade om? – Jo, det gör vi! Så står de där nu vid krubban av nyfikenhet. Lite senare kommer också de vise männen. De kom till krubban för att deras förnuft sade dem att det som hände här var stort – annars hade inte tecken visat sig på himmeln. De vise männen var där för att de var visa och kloka.

Så har också vi kommit inför krubban denna tidiga morgon tillsammans med Josef och Maria, herdarna och de vise männen. Varför är då vi här? Troligtvis också av olika orsaker! En del är kanske här för att de inte vågade säga nej till en fru eller man. En del kanske är så konstiga att de tycker det är mysigt att gå upp så här tidigt på morgonen och sitta kura under alla de levande ljusen – jag tillhör inte dem – jag föredrar elvagudstjänster. En del kanske alltid har kommit hit till julottan och menar att det är en god tradition – och det är det förvisso. En del vill kanske så tidigt som möjligt få lov att tillbe inför det barn som är världens frälsare och tillsammans med hela kristenheten lovsjunga Gud – det är en väldigt god anledning. Av vilken anledning du än är här så hälsar det nyfödda barnet dig välkommen. Det är för din skull han har fötts, det är för din skull Jesus från evighetens himmel stigit ned till jorden för att födas som en människa. Det är just dig han har kommit för att söka. Han gläds när han ser dig här!

Tidigare har han kallat på dig och sökt dig genom skapelsens skönhet, men vi människor har så svårt att se Gud i skapelsen, vi kan visst ana honom, men vi behöver något mer handfast för att vi skall kunna vara övertygade och tro. Han har också försökt nå oss genom att förenkla våra liv genom regler som vi kan leva efter så att vi vet hur vi skall leva heligt och rätt – men det funkar inte heller – det ligger liksom inbyggt i oss att vi inte kan leva efter regler. Ser vi en sjuttioskylt på vägen så kör vi automatiskt i åttio och chansar på att det går bra ändå. Gud har också sökt oss genom längtan i vårt inre – längtan efter helighet, rättvisa, sanning och annat sådant som vi kan ana i våra samveten – men vi har svårt att leva efter våra samveten också – de blir så lätt grumliga. På många sätt har Gud sökt oss, men, naturen räcker inte, lagen räcker inte, samvetet räcker inte – vi finner inte Gud genom detta, vi anar honom – men det räcker inte för att vi skall komma nära honom. Det är i detta sammanhang som Gud inser att han måste komma till oss konkret och tala till oss på mänskligt sätt så att vi förstår vad han vill oss. Vad är det då vi skall förstå? Jo, att Gud söker oss och älskar oss över allting och att han vill ha gemenskap med oss. Så enkel är egentligen den kristna tron. Gud vill låta oss förstå att vi är älskade. Därför stiger Jesus ned från himmelens evighet och låter sig födas som vår fattige broder – och det är det undret vi beskådar denna morgon – oavsett av vilken orsak vi släpat oss hit – vi ser genom barnet i krubban att Gud älskar oss.

Även om du för dina arbetskamrater eller vänner försöker förklara att du gick hit på julottan för att din make eller maka eller granne tvingade dig – så tror jag ändå att det finns en annan orsak också. Jag tror nämligen att var och en människa har en oemotståndlig längtan till barnet i krubban. Visst är vi bra på att dölja denna längtan som det sekulariserade och upplysta folk vi är – vi låter julen bli shoppingens högtid, vi vräker i oss mängder med mat och tvingar oss till att ha roligt – och ändå finns det barn, som kyrkan genom alla år sagt är Guds son, i bakgrunden. Där är någonting i detta barn som slår an en ton i mitt inre. Detta barn äger något jag längtar efter. Jag kanske inte vet vad det är – men jag kommer inte undan honom.

Jag kan ha fel – men jag tror det inte – men visst slår barnet i krubban an en ton i vårt inre som påminner oss om den Gud som gör allt för att nå mig och ge mig av sin kärlek. Och jag är som en torr svamp som i varje fiber av min kropp längtar efter att bli älskad för min egen skull. På något sätt är Jesus som den porlande källan för ökenvandraren. Ljudet av friskt vatten är så underbar och väcker en så stor längtan i hans inre att han knappt vågar gå fram till källan – för tänk om den bara är en hägring – tänk om jag blir lurad – och tänk om källan är en fälla – det kanske är giftigt vatten i källan! Så förtränger ökenvandraren den längtan som väckts i det inre och går förbi. Kanske finner han aldrig källan igen utan går under av törst i öknen.

Det finns så många ökenvandrare i vårt land som inte vågar lita till ljudet från källan. De är så förståndiga och kloka, så utbildade och upplysta. De påstår att det inte finns något källsprång i den öken vi kallar livet. Det är som om många människor är så rädda för att lita på att den längtan som faktiskt väcks i oss när vi på olika sätt närmar oss frågan om Gud är sann. Så tänker vi: Inte kan vi väl vara värda att bli älskade så djupt att Gud blir människa för vår skull och till och med går i döden för vår skull – det är otroligt och obegripligt och bortom allt förnuft – men min och hela kyrkans samlade erfarenhet är att det trots allt ändå är sant. Gud söker oss mitt i vår tillvaro, han erbjuder oss ett liv, en väg och den kärlek som bär genom allt. Vågar du lyssna till den längtan som Gud lagt i dig eller står du fortfarande fast vid att du är här denna morgon för att du, likt Maria, inte vågade säga nej?

Ja, det är ditt val – det är det alltid. Gud har gett oss ett val – att säga ja till honom eller att säga nej. Det är var och ens val om man vill böja oss ned och dricka av källan i öken eller låtsas som om att den inte finns. Det är vars och ens val, som vi dessutom är till ett hundra procent ansvariga för. Jag kan bara inte förstå att så många väljer att gå förbi källan trots att törsten i deras inre bränner och förbränner liv.

Juldagen förkunnar för hela världen att Gud är här, nära dig. Han vill dela ditt liv- Han tränger sig inte på – men det lilla värnlösa barnet är ett erbjudande till dig: Så här mycket älskar jag dig att jag vågar bli liten som ett barn. Jag kommer inte till dig med makt och prakt utan som din mindre broder som du i din egen takt får lära känna. Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten!

För mig är barnet i krubban den källa varutur allt liv värt att leva strömmar.

Jag har kanske inte mycket att berömma mig av, men det har jag i alla fall att jag, trots bättre vetande, trots allt förnuft och alla goda skäl, ändå vågade böja mig ned och pröva det vatten som har sin källa i Jesus. Det var modigt gjort av mig, våga inte påstå något annat! Det krävs faktiskt mod för att våga pröva om den tro som kyrkan i två tusen år förkunnat bär också i mitt eget liv – har du det modet?

Det Jesus erbjuder den som vågar böja sig ned till källan är inte en enkel lösning på livets lidande och problem. De som påstår att Gud är någon slags enkel tröst i en komplicerad värld vet överhuvudtaget inte vad de talar om. Jesus erbjuder verkligen inget förenklat liv – men det han erbjuder är i stället ett sant liv – och det är i längden så mycket värdefullare. Vad är då ett sant liv? Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att ett sant liv är ett liv där du vågar se dig som du är, vågar acceptera att du är älskad även om du rakt igenom din person inte är oklanderligt underbar och felfri. Ett sant liv hjälper mig att växa som människa och mogna fram till den som Gud avsett mig att vara. Ett sant liv är ett liv utan lögner, ett liv där var sak får rätt proportioner. Ett sant liv är ett liv som byggs på en grund som inte kan vackla vad som än händer. Inte ens döden står i vägen för det liv Jesus ger oss. Ännu mer förenklat kan man säga att Jesus erbjuder en väg att gå till det liv du innerst inne längtar efter – ett liv som dessutom aldrig tar slut.

Du behöver det livet, jag behöver det livet. I en värld som med alla medel vill förvirra mig, förnedra mig och ta ifrån mig mitt rätta värde och förringa mig till en produktenhet, en del av en konsumtionskedja, ett redskap för den heliga tillväxten – så behöver jag den kärlek barnet i krubban visar på mer än något annat. Jag behöver finna mitt värde i att jag är älskad för min egen skull. Jag behöver den kärlek som kan förlåta mig för allt det onda jag gör i tankar ord och gärningar. Jag behöver den upprättelse som bara den kan ge som finner mig värd att dö för. Jag behöver den kärlek som kan älska mig förutsättningslöst inte bara in i döden utan också genom den – den kärlek som besegrar allt och bär genom allt. Jag behöver den kärleken och jag behöver leva nära den kärleken för att inte den onda rösterna i vår värld skall få mig att tro alla de lögner om mitt värde de försöker dränka mig i. Se själv hur det är: När små barn hatar sina kroppar för att de inte ser ut som på reklamskyltarna – ser jag att de behöver Guds kärlek. När jag ser vuxna människor som springer fortare och fortare genom livet för att försöka komma undan den ångest som arbetsmarknaden och samhället jagar dem med – ser jag människor som behöver Guds kärlek. När jag ser äldre människor som på sina välordnade serviceboenden inte längtar efter något annat än att få dö för att slippa ensamheten – då ser jag människor som behöver Guds kärlek för att bestå.

Det som hände på juldagsmorgonen för lite över två tusen år sedan är den viktigaste händelsen i historien – därför är det år noll – därifrån ändrades alla livets förutsättningar. Från denna morgon finns det en ny väg, en ny chans – en källa i öknen vari vi kan släcka vår törst och finna mening.

Jag har valt att försöka leva nära denna källa. Det är därför jag vill leva nära församlingen. Här har Gud kallat samman det folk som längtar efter att bli älskade av Gud. Här ger han mig undervisning om hur jag kan ta emot hans kärlek, här får jag öva samtalet om det djupare livet både med mina bröder och systrar och med Gud själv i bönen. Här i församlingen får jag ta emot det liv han vill ge mig i nattvardens under och mysterium. Här i församlingen samlas alla vi som dragits till krubbans barn. Vår väg till krubban har sett olika ut. En del av oss är här för att vi inte kunde säga nej, andra för att vi vågade säga ja. För Jesus spelar det ingen roll. Han vill bara att vi skall leva nära honom, nära krubban, nära församlingen – så att han kan ge oss det liv och den glädje som vi alla längtar efter. Det liv och den glädje som är fylld av den kärlek som bär genom allt.

Tack Jesus för att vi denna morgon får komma dig nära. Öppna nu våra tillslutna hjärtan för din kärlek så att din vilja kan ske med oss. Hjälp oss att leva nära dig och uppenbara för oss – var och en – vad vi skall prioritera i våra liv så vi kan förbli hos dig. Tack för att vi mitt i församlingens gemenskap denna morgon och alla dagar får tillbe dig och ära ditt namn.

Tack för att du är min kung, min räddare, vägen, sanningen och livet.

Ära vara Fadern och Sonen och den Helige Ande!

- Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet . Amen.

Maria-och-Jesus-ikon.jpg

Prästsidan.se

Pär-Magnus Möllers hemsida

Dagens Bibelord