Hem Om mig Texter
Predikningar Föredrag Dikter Blandat Berättelser

Hur kan en församling gestaltas utifrån begreppet

Kristen motkultur?

Jag har fått i uppdrag att skissa några drag kring hur en församling i Svenska kyrkan skulle kunna vara en motkultur till det samhälle vi lever i.

Det är minsann inte så lätt – men spännande!

Först kanske man måste fundera kring varför detta ämne är aktuellt och intressant överhuvudtaget. Vilka tankar vilar frågeställningen på? Kanske dessa:

1. Upplevelsen av att samhället inte längre representerar en kristen kultur utan en annan slags kultur som faktiskt går emot den kristna kulturen.

2. Upplevelsen av att den kristna kulturen inte längre syns i samhället och inte längre har den plats den hade och borde ha.

3. Upplevelsen av att det trots allt ändå efterfrågas en kristen kultur i det samhälle vi lever i. Vi upplever att behovet av den kristna tron som en motkraft till samhällets kultur trots allt finns kvar – kanske inte alltid i samhällsstrukturen, men i den enskilda människan.

När jag gick och läste till konfirmation för 23 år sedan sade prästen att det svenska samhället byggde på en kristen grund. Lagar och moraliska värderingar var i botten kristna och det var lätt att se att så var fallet. Kyrkan var en självklar institution i samhället, lite ålderstigen och smått patetisk förvisso, men ändå självklar.

Jag är uppväxt i Malmö och kyrkan och samhället har inte sedan den starka arbetarrörelsens dagar stått varandra nära och det var alls inte självklart att skolan skulle marschera till kyrkan för avslutningshögtid. Men prästen kom istället till skolans aula klädd i kaftan och även om de flesta nog inte förstod vad han gjorde där så hörde det till, i alla fall i de lägre årsklasserna.

På de här åren, som ändå inte är så många, har mycket förändrats. Det är långt ifrån självklart att vi som kyrkans representanter får tillträde till skolan. Det är inte längre självkart att vi med automatik kan representera samhället i offentliga sammanhang. Och på något sätt är det inte heller längre självklart att vi kan säga att vår författning och vårt samhälle vilar på en kristen grund, mer än som ett historiskt faktum utan egentlig verkan i vardagen. Det finns allt för få levande rötter mellan det politiska samhället och kristen tro för att hävda något annat.

Förändring

Det sekulära svenska folkets sätt att tänka har förändrats och de kristnas sätt att tänka har förändrats – och någonstans tror jag att det inte är så farligt som det låter – det kanske till och med är bra. Det är besvärligt, förvisso, men i denna starka marginalisering som kyrkan får stå ut med i vårt land, har vi trots marginaliseringen kommit mer i fokus än tidigare då vi var självklara på skolavslutningen. Tänk: plötsligt har vi i Svenska kyrkan – det gamla statliga, ofarliga salighetsverket - av någon underlig anledning blivit ett hot mot samhällets lugn och stabilitet. Våra oskyldiga, smått menlösa skolavslutningar, som Guds Ande knappt förmår att använda till något vettigt, har plötsligt blivit något som kan skada en hel skolas arbete. Rädslan för vår tro är så stark att på vissa håll får en präst inte komma inför skolans väggar av rädsla för att bara hans närvaro skall får de små oskyldiga barnen att bli fundamentalt troende kristna. Och Bibelns skapelseberättelse, som de flesta präster i sin undervisning hafsar över som något som skall tolkas och förstås som en lovsång till Guds stora skaparglädje och makt, får inte nämnas på biologilektionerna eftersom den på något sätt har sådan makt att den kan kullkasta hela den naturvetenskapliga teorin och utvecklingsläran. Det är onekligen intressant! Jag skulle nästan våga påstå att samhällets beteende inför den kristna trons grundtankar är en fantastisk grund för väckelse och omvändelse. Jag menar faktiskt att vi har lättare att missionera i en kultur som menar att vi är en motkultur till samhällets normer och tankar än i ett samhälle som är likgiltigt för oss och tror att vi i allt tänker som de. Kanske är denna allt mer accelererande sekularisering, som vårt samhälle genomgår, Guds Andes verk. Vi kanske inte känner igen det som Andens verk – än - och många kristna är förblindade av drömmen om sin ungdoms väckelse och kan inte förstå Guds Andes verk annat än genom den. Men, om vi försöker öppna ögonen och övar oss att lyssna in Guds Ande i det som sker, då tror jag att vi nu, som alltid i Guds historia, skall förmår höra hans röst och ledning också i detta.

Kanske befinner vi oss i samma situation som jag läste om i Esra 3:12. Där hade man precis byggt upp templet efter Babyloniska fångenskapen och det nya templet var inte alls så pampigt och fint som det förra. Så står det så här:

… Tänk om det är någonstans i detta sammanhang vi befinner oss?! Kanske umgås vi med för många gråtande människor och står för nära dem så att vi inte hör det stundande jublet – kanske måste vi flytta oss något litet?

Missmodiga högkyrkliga damer

När jag läste detta bibelställe kom jag att tänka på ett tillfälle då jag som student kallades att tala om kyrkans framtid för några äldre högkyrkliga damer. Jag var entusiastisk över kyrkans framtid och de utmaningar vi stod inför. Mitt i allt kunde jag ändå se att Gud verkade med människor: Nya människor kom ju till tro, inte i gigantisk omfattning precis, men i alla fall! Gud hade inte glömt sin kyrka, än hade han inte flyttat ljusastaken!

Men, föredraget hade ingen som helst verkan på det äldre gardet. På kaffet efteråt talade de grånande damerna bara om hur svårt det var nu förtiden och hur omöjlig framtiden var. I nostalgiska ordalag drömde de sig tillbaka till hur det var när de var unga: När jag åkte därifrån tänkte jag att jag aldrig ville ha med gamla högkyrkliga tanter att göra – de var ju förstockade!

Nu har jag modifierat mina erfarenheter av högkyrkliga damer, så de högkyrkliga damer som träffar mig behöver inte vara oroliga. Samtidigt var deras beteende värt att kritisera – de hade faktiskt blivit blinda för Guds vägar och damernas motkultur byggde inte på annat än på bitterhet. Bitterhet är mycket, mycket farligt och det drabbar många fler kristna än högkyrkliga äldre damer i vår kyrka.

Nya positioner

I detta samhälle, som har blivit allt mer sekulariserat, upplever vi kristna att vi borde representera något annat än samhällets liv. Vi upplever att vi inte hör hemma i samhället. Eftersom samhället verkar ha gått bort från oss så kanske vi behöver gå bort från samhället – liksom för att positionera oss? Alla kanske inte skulle utrycka sig så, men kan vi ändå inte känna igen tankegången? Är det inte just så här vi ofta handlar?

Jag skulle våga hävda att detta positioneringstänkandet är väldigt utbrett, särskilt i vår kyrkas bekännelsetrogna led. Och detta är ett mycket stort bekymmer som vi sällan pratar om eftersom det är så känsligt. Det finns liksom någon slags desperation hos många, särskilt präster i dessa led, som upplever att de behandlas med likgiltighet från samhällets sida (och ibland också från kyrkans företrädare). Av någon underlig anledning söker de därför någon slags martyrium och verkar göra allt för att provocera samhället eller kyrkans ledning.

Det stora bekymret är att dessa individer ofta saknar den fingertoppskänsla som en verkningsfull provokation mot samhället måste innehålla. De uppfattas därför som plumpa, dumma och ganska löjliga. Med sig drar de också alla andra som vill stå för en traditionell kristen tro. Dessa självutnämnda martyrer är oftast kontraproduktiva för Kristi kyrkas verk och uppgift. De gör, tror jag, mer skada än nytta.

Udda präster

Ett annat bekymmer är att det i dessa led finns många präster som kanske inte alltid är så medvetna om sin persons mer udda sidor. Hårdhet, vresighet, okänslighet och ibland dumhet och blindhet kan prägla prästen. Och vad värre är: Ingen vågar säga ifrån eftersom prästen är from och kanske till och med legitimerar sin dumhet med sin fromhet. Resultatet är att många, som skulle kunna komma till en levande kristen tro, drar sig undan dessa präster och de traditioner som de representerar, just eftersom de skadar sin omgivning och framstår som allt för udda. Ofta kan man höra att dessa präster säger saker som att orsaken till att de har så lite folk på sina gudstjänster beror på att de är så rättroende. Jag tror att det på ett eller annat sätt är det lätt att vi alla fastnar i liknande tankebanor –. Det tröstar ju om inget annat. Att det oftast är en falsk tröst kan vi ju alltid acceptera för stunden.

Att vi lätt fastnar i detta sätt att tänka tror jag till stor del beror på att vi kristna känner oss trängda och marginaliserade av vår samtid:Ropar vi uppgivet. Men faktum är att i en vuxen värld är det så. Man måste göra sig hörd och tro på sitt eget budskap om man skall förvänta sig att andra skall lyssna på en. Man måste kämpa för sin plats. Se på vilket kommersiellt företag som helst. Alla de gigantiska summor med pengar de öser ut på reklam handlar ju just om detta: De vill synas och tas på allvar. Så krass är verkligheten.  Det verkar vi ofta ha glömt. Jag tror helt frankt att vi har blivit bortskämda och lata genom den självklara plats vi i Svenska kyrkan haft i samhället. Vi har inte förstått att vi kristna faktiskt får klara oss själva – att vi måste bli vuxna. Nu har vi blivit utkastade från boet och nu får vi lära oss dela samma villkor som kyrkan på de flesta ställen på jorden. Vi har inte längre ett samhälle som värnar om oss. Vi måste därför myndiggöra oss. De flesta av oss var väldigt ivriga till att Svenska kyrkan skulle bli fri från staten – nu är vi det. Äntligen är vi fria! Nu måste vi bara våga tro på evangeliet och på Guds Ande – och Guds Ande är inte populär i ett sekulariserat samhälle. Samtidigt tror jag att detta att vi tvingas att bli myndiga kristna i vårt land är en gåva från den Helige Ande och kanske en förutsättning för en ny väckelse i våra församlingar.

Debatt istället för evangelium

Vi vet att Jesus är den ende som kan rädda vårt folk. Vi vet att han är Vägen, Sanningen och Livet. Vi vet att han är Frälsaren – Messias. Vi vet det, men jag är inte riktigt säker på att vi alltid tror det. Det är ju så att tron inte går att gömma, den är som staden på berget. Den människa som lever i en relation med Jesus gestaltar den tro som räddar världen. Det som oroar mig i all den debattiver som förekommer i kristen media (och i profan också för den delen) –  är att vår tro alltmer har fokuserats på åsikter och inte på liv.

 

När den profana svenska befolkningen läser och ser vad vi kristna pysslar med får de nog bara känslan att kristen tro är samma sak som att ha en massa åsikter (ungefär som ett parti). Så upptäcker de att det finns massor av åsikter inom kyrkan som dessutom verkar gå emot varandra. Så tröttnar de, för vem är intresserade av ett parti som inte ens vet vad det tycker. Åsikter finns det gott om i samhället i övrigt – och med vilken auktoritet skulle de kristna åsikterna har företräde i jämförelse med andra föreningars och partiers åsikter?

 

Särskilt inom de bekännelsetrogna leden är man mycket noga med åsikter, har jag märkt. Man blir genast placerad i ett fack utifrån hur ens åsikter tolkas. Svarar man fel på en fråga är det väldigt lät att hela ens åsiktsregister kastas in i boxen ”opålitlig”. Om det nu är så här, vilket jag tror eftersom jag har erfarenhet av det, varför gör vi då så? Jag tror att svaret är allvarligt och hänger samman med vår tro: Vi har inte överlåtit oss till Jesus och vi vandrar inte helgelsens väg i den omfattning som vi borde. Jag har märkt att vi gärna gömmer oss bakom åsikter eftersom vi upptäckt att om man bara presenterar rätt åsikt så går man fri och omgivningen förutsätter att Jesus och den Helig Ande verkar i ens liv. Men så är det inte alltid. Vi måste påminna oss om att vi inte är något parti, vi är en levande gemenskap kring den uppståndne Frälsaren – Jesus! Vi är en familj – en bråkig sådan – men dock en familj med samme Fader.

Vi kristna har i Jesus funnit det viktigaste i livet. Vi har funnit det som vi vet alla, i djupet av deras inre, längtar efter. Vi kan till och med se människors nöd efter Jesus och deras desperata sökande efter honom i pengar, sex, spel, arbete och vad det nu är. Ändå menar jag att vi sällan presenterar Jesus för Sveriges folk. Vi matar de hungrande med åsikter, vilket jag tror får dem att tänka: Att vara kristen är att vara för eller emot könsneutrala äktenskap, att vara kristen är att vara för eller emot aborter, att vara kristen är att mena att det är rätt eller fel med kvinnliga präster, osv. Tänk om vi kunde måla upp en annan bild av vad en kristen är, tänk om vi verkligen kunde bygga en sund motkultur till det samhälle som ser mindre och mindre av Guds rikes liv – en motkultur till det samhälle som just inte bygger på något annat än åsikter och tyckande men som saknar det vi djupast sett behöver; relationen med Gud vår Fader. Tänk om vi till detta sekulariserade samhälle kunde säga med evangeliets auktoritet:

Vi måste komma ihåg att det bara finns kultur som vi är emot och det är den ondes kultur - och bara kultur som vi är för och det är Guds rikets kultur. Guds rikes kultur är en sund motkultur till ett samhälle som oftare och oftare handlar destruktivt för människan, ett samhälle som oftare och oftare, omedvetet, går den ondes vägar. Vi är inte emot samhället, bara den ondes inflytande Denna Gudsrikets motkultur kan inte bara gestalta sig i en massa åsikter, utan i liv. Bara Guds rikets liv, gestaltat i våra liv, kan skapa den kultur som gör den ondes verk om intet. Tusen åsikter gör det inte!

Hur skall detta liv då kunna gestaltas i den lokala församlingen så att vi kristna genom församlingen kan skapa en kultur som hjälper människor att växa som människor?

Att odla sin trädgård

Ordet kultur betyder odling. Det betyder att kultur handlar om något som växer – som växter tillexempel. Jag äger en liten trädgård på 750 m2. Jag är verkligen ingen trädgårdsmästare, men jag är en obotlig optimist, så varje år försöker jag åstadkomma några vackra planteringar. Jag köper några nya växter som jag trycker ned i jorden och ibland kastar jag på någon slags gödning som jag hittat i mitt garage. Jag kan ju säga att resultatet sällan är strålande. Det växer i trädgården och ibland blir den nästan lummig – men det som växer är sällan det som jag planerat. Jag vet helt enkelt inte riktigt hur man skall göra och jag kan tycka att en maskros faktiskt kan vara lika vacker som en växt med ett latinskt outtalbart namn som man köper på plantskola. Att kultivera jorden och sådant trams engagerar jag mig inte i. Min teori angående växter är att de skall härdas för att bli lyckliga. Mina växter är härdade – och än har de inte klagat så jag förutsätter att de är lyckliga.

Ungefär med den kompetensen skapar vårt samhälle en kultur som människor skall leva i. Ogräs jämförs med förädlade buskar och vad som finns under jorden, där växterna skall hämta näring, bryr man sig inte om. Man vet helt enkelt ingenting om det, men man gör så gott man kan.

Vi kristna har helt andra förutsättningar. Vi känner nämligen trädgårdsmästaren, vingårdsmannen, den gode herden. Han vet hur man skall bygga en god mänsklig kultur. Han vet vad som är bra för människan. Han är ju själv människa, den första människan sedan Adam och Evas skapelse som helt och fullt är människa. Hans uppdrag och vårt uppdrag är ju att befria mänskligheten från allt omänskligt och göra den hel – helad - Helgad.

 

En helgelsens motkultur

Har ni märkt att det är gott att vara nära en helgad människa. Man blir sedd, man tillåts vara där man just nu befinner sig i livet, man bli inte dömd, inte påpackad nya åsikter. Den helgade människan förmedlar, genom sin blotta närvaro, hela den tro som genomsyrar personens väsen.

Skall vi skapa en god motkultur till vårt människofientliga samhälle så tror jag att vi måste satsa på helgelsen och undervisningen om helgelsen och själavården i våra församlingar. En helgad människa är ju en människa som i sin person är genomskinlig för Jesus. Och i slutändan, vad har vi annat att komma med än med Jesus? Och vad större finns att komma med än med Jesus?

Helgelsens väg är förvisso den svåraste vägen för oss kristna att gå. Det hade varit mycket lättare att komma med något slags fempunktsprogram för ett lyckat motkultursbygge – det finns ju gott om sådana. Det är bara det att de aldrig fungerar. Helgelsens väg är Guds Andes väg. Så har det alltid varit.

Det är ju så att människor som inte känner Jesus på något sätt ändå är fascinerade av människor som konkret vandrar med honom. Den helgade människan eller församlingen väcker frågor och känslor som söker svar bortom det sekulariserade samhällets område. Vad är det då som människor lockas av – vad är det som de söker i de kristna sammanhangen?

Så, här kommer fem punkter –  i alla fall:

I en värld där förändring är detsamma som utveckling finner människor att de aldrig förmår tränga ned under ytan. Jag har en bild etsad i mitt minne. Den kommer från ett konfirmandläger uppe Hälsingland. Vi paddlade kanot på de slingrande åarna. Det var strömt och plötsligt faller en av konfirmanderna i vattnet och sveps med av strömmen. Hon ropar och flaxar med alla extremiteterna för att hålla sig flytande. Plötsligt blir hon alldeles stilla. Hennes fötter bottnade på en sten som låg där under ytan. Även om vattnet stod henne upp till hakan så försvann skräcken från hennes ansikte. Den klippan är Kristus och på den kan vi bygga med silver eller guld eller strå. Den klippan känner vi. På den klippan måste vi börja lita. Liberala som konservativa kristna måste våga stå still och bottna. Skräcken i våra ansikten kommer då att försvinna och omvärlden som flyter fram och tillbaka eftersom strömmarna drar i dem, undrar då hur vi kan vara så lunga. Då kan vi svara.

Ingen är friare än den kristne. Ändå är det inte många sekulariserade svenskar som tror det. När de ser oss tänker de ofta bara en massa regler, förordningar och konstiga seder. Vår ungdomskör sade för någon vecka sedan att det var så tråkigt att sjunga för församlingen eftersom de såg så arga ut. Nu ser man lätt lite arg ut när man sitter och lyssnar men kanske har de en poäng i alla fall. Vi är de friaste människor som finns men den friheten syns sällan i våra liv. Om den inte syns i våra liv kanske felet inte bara ligger hos iakttagaren utan också hos oss. Kanske lever vi inte i den frihet vi predikar om. När vi inbjuder icke-troende människor i våra sammanhang förhåller vi oss ofta till dem som om de vore objekt som måste omvändas innan de får plats hos oss. Så gjorde inte Jesus. Vi som är fria i Kristus kan ju också frimodigt bjuda in vem som i våra gemenskaper. Livet med Kristus börjar ju just där du befinner dig nu. Det finns i det sammanhanget inga vägar till Kristus eftersom han redan är här. En människa som känner sig anklagad måste försvara sig och sin plats men vi är ju alla frikända och fria! – Varför inte öva oss i att slappna av och glädja oss över denna oerhörda frihet. Den friheten kommer, om den levs ut, att märkas i en värld som är bunden till händer och fötter av det som man tror är den sanna friheten men i verkligheten är det tyngsta ok en människa kan lida under: Kravet att själv skapa sitt liv, bära det och legitimera det.

Att leva försonad med Herren, att inför hans ansikte leva – på en gång syndare och rättfärdig, är något oerhört stort. Det betyder att även om världen har dömt mig är jag ändå fri i Herren. Det betyder att det inte är andra människor som är min ytterste domare, det är inte andra människor som garanterar mitt värde eller ens berättar vem jag är – det är Herren själv som gör det. Denna längtan efter att bli någon i Guds ögon, att bli identifierad av alltings skapare, präglar varje individ i detta samhälle som i klädstil, attityd, politisk uppfattning gör allt för att sträva efter att bli frikänd och godkänd av andra människor - men aldrig lyckas.

Jag har fått en gratisprenumeration på DN i några månader, vilket innebär att hela Stockholmsorådets fastighetsmarknad dimper ned i min brevlåda någon gång i veckan. Gigantiska mängder av små lägenheter till skyhöga priser presenteras. Det märkliga är att de allesammans ser likadana ut. Samma moderna möblering, samma gardiner, samma tapeter och diskreta fondväggar. Kanske är de allesammans "stylade", men jag tror inte det. Individualiteten verkar vara som bortblåst: Det är inte tillåtet att tycka annorlunda, att vara annorlunda – att vara en person, en individ. Kanske kan man tolka det så.

Jag tänker i det sammanhanget att individualismen och personligheten bara kan odlas i ett sammanhang där förlåtelsen ligger som grund. Bara en person som inte är bunden av andra människors omdöme vågar vara fri. Som kristen är jag befriad till att låta min personlighet dömas av Jesus. Därför är församlingen ett ställe där individualismen faktiskt får plats. I församlingen har vi alla överlåtit domen till Herren och övar oss frimodigt att inte döma varandra. I församlingen trivs den socialt utstötte som kanske väljer att leva lite annorlunda, likaväl som den välbetalde, kostymbärande direktören som bor i sin ”stylade” villa. I församlingen, där vi alla är dömda och friade av Jesus, spirar individualismens frihet – som en bild för himmelriket där tjänarna bjuder in kreti och pleti som de möter på gatan eftersom de först bjudna gästerna inte ville komma. Eller hur är det egentligen med vår motkultur i detta sammanhang? Lever vi som förlåtna syndare, befriade till ett sant, generöst liv i Jesus?

”De hade allt gemensamt” står det i apostlagärningarna om den tidiga församlingen. Det talas i breven om att vi är Kristi kropp och Jesus själv talar om oss som grenar på ett vinträd – eller som får i en hjord. Om något litet får smiter ifrån hjorden är det full utryckning. Fåret som inte befinner sig i sin hjord kommer nämligen att gå under. Jesus är mycket tydlig: Att leva med honom, som en del i Guds folk, är att leva tillsammans med andra kristna. Till denna gemenskap knyter han fantastiska löften: – eller –

I vårt samhälle, där alla verkar tycka och bete sig som ett kollektiv vad gäller åsikter och stil, gynnas samtidigt ett individualistiskt/egoistiskt tänkande som gränsar till ensamhet: ”” har ju blivit ett slags mantra som vi tar för givet. Paradoxen är att jag inte alls tror att vi varken vill eller behöver tänka på oss själva. Vi längtar nog snarare efter att bli tänkta på. Vi vill inte bli mer ensamma, vi vill tillhöra andra. Eftersom gudsriket ofta presenteras just som gemenskap tror jag att vi kan ta för givet att själva gemenskapen är något gudagivet. Vad vi har är alltså en gemenskap i församlingen som skall återspegla himmelen. Ett problem i detta sammanhang är att vi kristna (särskilt i de mer konservativa leden) så starkt propagerar för familjen som kärnan i livet. Naturligtvis är familjen viktig för barnens fostran och för skyddandet av sexualiteten, men den är trots allt inte den grundläggande gemenskapen i det kristna livet. Kärnfamiljen är ett sent påfund som du inte hittar i Bibeln. Utgångsgemenskapen i det kristna sammanhanget är istället just församlingen. Detta oerhörda fokuserande på kärnfamiljen, tror jag skapar större och större ensamhet i församlingarna, särskilt i städerna där majoriteten av hushållen faktiskt är enpersonshushåll. Kärnfamiljsbegreppet har vuxit ur industrialismens skugga och är en del av det individcentrerade samhället som vi i församlingarna kan vara en efterlängtad motkultur till. Församlingen är Gudsrikets familj. Så säger ju Jesus själv: . Detta är inte så populärt att säga, men det tål i alla fall att tänka på!

Där ungdomskulturen frodas och blir till ideal för både barn och gamla, där döden mer och mer ses som ett misslyckande, där människors formulerade tankar om evighet och mening blir mer och mer diffusa, där står församlingen som en gemenskap som inte ens tar slut i döden. Den desperation många lever i och som handlar om att allt måste tas ut här i livet eftersom det annars är misslyckat, har sitt svar i det hopp vi kristna äger. Bara den som vågar avstå från något förmår att i tacksamhet ta emot det som han eller hon ändå får. Bara den som vet att livet är mer än de utmätta timmar vi vandrar här förmår bevaras från bitterheten. Den som lever med den absurda förväntan att man här i tiden skall få allt, kommer nämligen att dö bitter. Den som kan vila i att Gud ger vad vi behöver här i tiden och något vi aldrig kunnat förutse i evigheten, vågar släppa jagandet efter vind för att bli stilla i Guds Nu.

När den ickekristne säger till den kristne: tror jag att det är närvaron i detta Guds Nu som han eller hon tänker på. Förnöjsamhet kräver nämligen detta evighetshopp som grund. Att bli nöjd, är ju den eviga strävan som präglar det samhälle vi skall vara en motkultur till. Paradoxalt är det bara hos oss de kan finna denna förnöjsamhet. Det är bara vi som genom Jesus äger allt och därför inte behöver jaga efter vind.

.

Kyrkan är dess församlingar. Kyrkan är inte biskopar och kyrkomöte och organisation. Visst tillhör dessa kyrkan och är viktiga på många sätt – samtidigt som de i Gudsrikets plan för den enskilde individen inte verkar betyder särskilt mycket. Detta inte sagt för att propagera för en kongregationalistisk kyrkosyn – jag ser Guds andes verk i den episkopala strukturen, men ansvaret för att forma och vara den kultur där människor kan växa tillsammans med Jesus hänger på oss i lokalförsamlingarna. Det är i lokalförsamlingen människor möter Jesus. Kristi kropp är främst dess församlingar. Väckelsen kommer inte från biskopen utan från människor som i församlingarna vågar ta emot Guds frimodiga Ande. Det hänger inte på präster och anställda utan på att den enskilde kristne tar sitt kristenliv på allvar. Det är bekvämt att gömma sig bakom bitterheten över att kyrkan inte utvecklas som man vill och man kan ägna timmar åt att beklaga sig över märkliga kyrkomötesbeslut, biskopar som gör underliga uttalanden och annat som inte fungerar i kyrkan. Visst finns det mycket besvärligt i kyrkan men det befriar inte oss kristna på lokalplanet från ansvaret att bygga levande församlingar. Det är ju vår kallelse. Om vi inte menar att vi kan göra detta då måste vi anse kyrkan som död. Varje enskild kristen har ansvar för att se till att man växer i tron och att man blir en levande del i Kristi kyrka. Även om man får en knäpp präst som församlingsledare är det inget som hindrar församlingen från att leva helgelsens liv; att be i sin kyrka, att med sin person och sina gåvor konkretisera Gudsriket i församlingen. Det är ju den levande församlingen som kan få sin knäppa präst att växa så att prästen kan göra vad den är till för: Tjäna sin hjord med ordet och sakramenten.

När vi på lokalplanet slutar vara rädda, undvikande, gnälliga och bittra och låter Guds Ande befria oss till frimodighet, förnöjsamhet och frid – då kan vi erbjuda den kultur som människor kan växa i och finna frälsning. Det är vi på lokalplanet som gör det valet, präster, anställda och lekmän – ingen annan kan göra det åt oss.

Om vi skall vara en motkultur så måste vi börja bygga någonting som ser ut som en kultur. Något som får människor att växa. Jag upplever ofta att den mer traditionella delen av kyrkan pysslar med självdestruktivitetens gnäll. Men det räcker inte med att bara berätta vad som är fel hos andra kristnas teologiska tänkare eller församlingsbyggande, det räcker inte ens med att skissa modeller på papper. Om vi brinner för att gestalta Guds rike och bygga församlingar där människor kan växa i sin tro – ja, då måste vi göra det. Var vi än befinner oss i livet, vilken makt vi än har, hur dumma prästerna och biskoparna och kyrkopolitikerna än är, så få du bygga där du står. Det är Guds uppdrag för dig.

Vi måste lära oss att sluta gnälla för gnäller bryter ned både oss själva och andra. Jag talade med en nyvigd präst som hade varit på en uppbygglig samling – trodde han. Istället för att de andra prästerna uppmuntrade varandra gjorde man allt för att berätta för varandra att läget var mycket svårare än man kunde föreställa sig. Man nästan skröt om hur illa behandlad man var av kyrkoråd och medarbetare och kyrkoorganisation. Det är inte att bygga en god motkultur! Om vi tror att Jesus är vår Herre, att han är uppstånden och lever mitt ibland oss, om vi tror på de löften Gud gett oss genom Bibeln – varför är då så många av oss bittra och uppgivna? Det vet vi ju att Jesus inte har lovat oss något annat än att det är svårt att följa honom: Han lovar att vi skall bli utkastade ur synagogorna och förföljda och att vi skall vara glada om det går oss som Mästaren. Varför får vi då för oss att oja oss över en ganska ofarlig situation? Skall vi kunna odla en god motkultur till detta samhälle så måste vi själv kunna odla sammanhang där vi uppmuntrar varandra och hjälper oss att se att Guds Ande faktiskt arbetar i människors liv och att Guds rike rustar sig för den väckelse vi knappt våga be om. Vi måste sluta att bara för att bli trovärdiga – vi måste. Vi måste konkret bygga Guds rike.

I somras blev jag intervjuad av en nyexaminerad journalist om mina tio år i Kyrkhults församling. Med intresse läste jag rubriken dagen efter: ”En annorlunda präst!” – Oj, tänkte jag och försökte ta reda på vilket sätt jag var annorlunda. Jo, kan ni tänka er, det som orsakade rubriken var att jag talade i något som heter mobiltelefon och att jag verkade kunna hantera ett fenomen som kallas Internet ganska problemfritt. Så på Internet hittade jag en hemsida där författaren, som heter Emil, mer vet jag inte om honom för jag har glömt adressen, hade lyssnat till Magnus Malm i en radiointervju. Emil är pingstvän. Han funderar på sin blogg kring Magnus Malms tankar om kristen tro som motkultur. Mycket bejakar han, men han avslutar sin text med att ställa fem frågor som jag tycker är ytterst relevanta att ställa till detta ämne. Jag snor helt sonika hans frågor och försöker avslutningsvis tänka kring dem.

Ja, i många bekännelsetrogna led är det än värre med dessa gnostiska tendenser – där ser man kyrkan som profan och sin egen lilla organisation (kanske i ibland bara sig själv) som andligt medveten. Jag tror inte många skulle uttrycka sig så - men jag skulle ändå våga säga att det inte är ovanligt att vi handlar som om det vore så.

Det är en ständig och farlig frestelse att definiera andra, kanske för att i ljuset av deras misslyckande framstå som något mer än man är. En helgad människa tänker inte så. En helgad människa förmår se sin egen svaghet och den andres styrka. En helgad människa tolkar allt till det bästa. En söndag hälsade jag församlingen välkommen och eftersom det var många gäster i kyrkan denna söndag och en del var långväga ifrån hälsade jag dem som inte brukade fira gudstjänst här särskilt välkomna. Det berättades för mig efteråt att någon då halvhögt och förorättat hade väst: En sådan människa tolkar inte allt till det bästa eftersom han eller hon hade så många förutfattade meningar om kyrkan. När vi bär på våra förutfattade meningar och i vårt medvetande skiljer mellan goda och onda, blir vi oemottagliga för det faktum att Guds Helig Ande kan verka var han vill och hur han vill. Vi måste därför öva oss i att ta bort våra förutfattade meningar och som andligt mogna människor, med lugn och saklighet, möta dem som har en annan erfarenhet av tillvaron och av Gud med respekt. Så älskade Gud HELA världen att han gav den sin ende son – så skall vi också försöka älska.

När jag blev medvetet kristen, någon gång i tonåren, och jag var aktiv i kyrkans Ungdom, då var det mycket ”” och ”” och ””. Vi gick på möten med ”Rör inte min kompis” och vi spelade in radioprogram om miljöförstöring, demonstrerade mot Öresundsbron, kärnkraften och traskade för Madagaskar. Det var kul. Och de kändes viktigt. Sedan, när jag blev lite äldre och flyttade till lärdomsstaden Lund och mötte en ny typ av fromhet, då fick jag veta att det inte var riktigt bra, alla de goda saker vi hade kämpat för. De stod för en ytlig, social kristendom, fick jag reda på. Så växte jag in i en mer högkyrklig fromhet. Oändligt mycket gott har jag funnit i denna fromhet – men jag skulle ändå mena att den är ofullständig utan det sociala engagemang som min första kristna period ägde (som förvisso saknade mycket annat). Den kristna tron får aldrig gestaltas i ett liv som tar avstånd från världen och dess problem. Ett fullvärdigt kristenliv måste levas både diagonalt och horisontellt. Det skulle vara roligt att se aKF eller kyrkliga förbundet demonstrera utanför Lidl eftersom de genomför en orättfärdig personalpolitik eller se medlemmar i ELM eller den lokala församlingen blockera infarten till någon stad för att markera att koldioxidutsläppen måste minskas. Det kanske sker – vad vet jag?

I varje kultur som den kristna tron gestaltat sig i har den lokala traditionen förenat sig med den kristna. Detta har varit förutsättningen för att dessa båda kulturer samverkat. Det som de Afrikanska kyrkorna länge hade bekymmer med var att västerlänningarna som missionerade inte alltid förstod att den västerländska kulturen, som den kristna tron anpassat sig till, inte var vad man skulle missionera om. Man försökte inte göra kristna afrikaner utan västerländska afrikaner. Tänk om vi gör likadant idag? Vårt samhälles kultur har genom sekulariseringen i grunden ändrats – och vi som kyrka ligger ofta lite bakefter. Tänk om en av svårigheterna i vårt missionsarbete i Sverige beror på att vi inte försöker förmedla kristen tro till vårt samhälle så som det är, utan till en samhällskultur som rådde för 30 år sedan. Tänk om vi inte försöker skapa kristna nutidsmänniskor utan gammeltänkande nutidsmänniskor.

Jag skulle säga att Svenska kyrkan i stort har detta bekymmer: Vi bygger församlingar utifrån en folkkyrkotanke som inte har sin motsvarighet i samhällets tänkande om kyrkan. Samhället ser oss i mycket som en serviceorganisation. När den sekulariserade svensken söker service ser vi det gärna som ett uttryck för deras existentiella sökande – det kan vara så, men oftast tror jag inte att det är så. Ett exempel från Magnus Malms bok ”viskningar från katakomberna” tycker jag är talande. Magnus Malm berättar där om en debatt mellan några ateistiska vetenskapsmän och kyrkans företrädare. Varje gång ateisten uttalade sig, vände kyrkans företrädare hans ord så att de ändå på något sätt blev kristna. Tillsist tröttnade ateisten och frågade vad han skulle göra för att inte, enligt kyrkans företrädare, kallas kristen – han fick inget svar.

Jesus vill födas in i alla sammanhang och samhällen, men om vi definierar samhället på ett icke-riktigt sätt så kommer vi att presentera evangeliet på ett fullständigt obegripligt sätt. Vi måste våga möte människor där de är, inte där vi önskar att de vore. Vi måste bli närvarnade i världen – jag tror inte alltid vi är det.

Vi behöver inte och skall inte fly från denna värld där vi är kallade att leva – däremot tror jag att vi måste öva oss i att glädja oss i Herren. När vi i glädje och frimodighet lever tillsammans med Herren och med dem som kallar sig kristna,  när vi övar oss i att älska våra biskopar och liberala bröder och systrar, när vi har vårt fokus på Jesus, har vi uppfyllt vårt uppdrag. Det är ju inte så att Jesus kallar oss till något omöjligt – vi skall bara ha rätt fokus. Det är inte Herren som komplicerar verkligheten, utan vi. Jag gillar berättelsen om när Petrus skulle gå på vattnet. Så länge han höll ögonen på Jesus gick också det omöjliga – men när han började titta på knäppa kyrkopolitiker, biskopar som gör märkliga uttalanden, liberala kolleger som inte greppat vissa viktiga saker eller alla dem som inte lyssnar eller tror på den Gud vi upptäckt – då sjönk han i misstrons och meningslöshetens stormande hav. Då fick Jesus dra upp honom igen. Genom att vandra mitt i det stormande havet, med blicken fäst på Jesus, visar du riktningen för alla dem som inte vet var de är på väg. Det är ingen lätt sak att leva så och behålla fokus – men det är nödvändigt att öva på att leva så.

En kultur som vill verka som ett alternativ till det rådande samhället och som tar på sig den stora uppgiften att kritisera det, måste, för trovärdighetens skull, presentera alternativa lösningar på många områden. Här tror jag att vi lägger alldeles för lite energi. I våra församlingar har vi lärda människor på många olika områden, inom natur och miljö, inom medicinen och psykologi, inom teknik och fysik, inom sociologi och juridik. Ändå har vi teologer sällan bett dem att vara en del i denna alternativa, mänskovänliga kultur som vi vill bygga upp. I kyrkan är det ofta bara teologerna som har något att säga till om och teologerna skall uttala sig i en massa ämnen som vi inte har kompetens i. Teologerna och församlingsledarnas uppgift är att myndiggöra de kristna som har den kompetens kyrkan behöver för att tänka till kring hur ett samhälle och en kultur, byggd på kristen tro, egentligen kan se ut. Teologens uppgift är att se om tankarna är förenliga med evangeliet. Mycket kommer då visa sig vara förenligt med evangeliet. I församlingen, bland den kompetens som finns där, bör samtalet ständigt pågå om hur det goda samhället ser ut – och sedan får man arbete för att den kulturen, det samhället tar sin början i den kristna gemenskapen. Vi kan inte alltid ändra andra, men vi kan ända oss själva och låta våra liv och våra gärningar och vår gemenskap bli ett vittnesbörd om den Gud som kallat oss till tro.

Det var några skisserade tankar utifrån frågorna. Jag tycker de är bra som utgångspunkt för kommande samtal i vårt gemensamma uppdrag att bygga Guds rikes kultur i en värld som ännu inte lärt känna Herren.

Jag är kanske en obotlig optimist när det gäller kyrkan i världen och kyrkan i Sverige. På något underligt vis tror jag på Svenska kyrkan och hennes uppdrag. Naturligtvis är hon en kyrka i kris – men det har kyrkan varit sedan Jesus hade det dåliga omdömet att välja tolv män utan kompetens eller lämplig personlighet till världens viktigaste uppdrag. Sedan har han fortsatt med det. Det är någon slags underlig strategi han använder. Hela tiden tvingas vi som kyrka misströsta på våra ledare för att istället förtrösta på honom. Den förtröstan har burit kyrkan i två tusen år – och den kommer att bära henne till den dag då han kommer åter på himmelens skyar. Det vi måste göra är att börja tro igen. Inte på människor men på Jesus. Jag menar – kan Jesus försona alla människors synder genom sin död på korset och krossa djävulens makt över världen genom sin uppståndelse, så kan han väl utan bekymmer se till att hans lilla kyrka i Sverige består – och kanske, med den Helig Andes hjälp, blir den grund som den nya väckelsen kan vila på.

/ Pär-Magnus Möller

Kyrkoherde i Kyrkhults församling


Tipsa en vän:

    

Maria-och-Jesus-ikon.jpg

Prästsidan.se

Pär-Magnus Möllers hemsida

Dagens Bibelord