Kyndelsmässodagen 2010  årg 2 

​

I varje människa är inlagd en längtan efter Gud. Man kallar längtan olika saker men längtan riktar sig alltid mot det fullkomliga, det sanna, det rena, det heliga: – Gud! Vi ser ut över vår värld och ser allt lidande, allt mörker, all ensamhet som huserar i människors liv och någonstans inom förstår vi att det inte var så här det var tänkt. Vi bär inom oss alla minnet av en odefinierbar tid då allt var annorlunda, då allt var helt: – paradiset!

​

Det finns en märklig dubbelhet i denna vår längtan. Å ena sidan längtar vi och strävar efter att tillfredställa längtan – å andra sidan flyr vi så fort vi närmar oss det sanna svaret på trängtan. Vi vet nämligen att när vi väl tagit emot svaret på vår längtan så börjar det nya livet – livet som inte bara är en sökande efter svar utan en vandring i ljuset. Jesus säger ju att den som följer honom inte skall vandra i mörkret utan ha livets ljus.

​

Jerusalems tempel var navet kring Israels folks längtan efter den Gud som alla kände men ingen såg. Dag och natt tjänade man där inför Guds ansikte. Man bar fram offerdjur efter offerdjur eftersom man hela tiden insåg att man på grund av synden, ondskan, hatet, oförsonligheten, inte var värdig att komma nära denna Gud man längtade efter. Gud, längtans svar, var gömd bakom templets murar, ja, bakom himmelen tronade han – oåtkomlig för vår syn. Kanske skulle han blidkas av våra offer.

​

Blodet strömmade från templet som ett tecken på Guds folks ovärdighet att närma sig Gud – och Guds fruktansvärda helighet. Det gjorde ont och det krävdes blod för att folket skulle våga bejaka sin längtan att närma sig Gud.

​

På något sätt är det likadant i dag. Folk strävar efter att finna svaret på sin längtan till nästan vilket pris som helst. Många offrar sina liv i arbetslivets stora grottekvarn bara för att kunna köpa sig det liv man tror sig längta efter – man offrar mycket för att finna svaret. Många offrar sitt hela känsloliv i sökandet efter den rätta livspartnern – man går från famn till famn utan att finna det man egentligen längtade efter. Många söker efter den ultimata kicken som skall tillfredställa denna outhärdliga längtan – man gör den häftiga resan, den häftiga klättringen, det häftiga hoppet. Många söker längtans svar i den andliga upplevelsen, hur det än ser ut – allt ifrån ockultismen på TV4 till blind fanatism i form av självmordsbombare.

​

Allt detta sökande kostar. Det kostar pengar, uppoffringar, blod och ibland liv. Jag tänker på Israels folk då de befann sig i öknen och Moses var uppe på berget för att hämta buden. Moses hade sagt åt dem att vänta, men det dröjde allt för länge, tyckte folket. De längtade efter Gud, de var rädda och visste inte vad de skulle göra. Då var det någon som fick iden att de skulle samla ihop allt guld de ägde och gjuta en guldstay föreställande en kalv – den skulle de tillbe och dansa kring. Så tog de allt vad de ägde och hade och gjöt kalven. Denna meningslösa staty kostade dem allt vad de skulle ha för att bygga sitt nya liv i det land dit de var på väg. Den Gud de egentligen sökte hade kallat dem ut i öknen, lett dem med eld och rökpelaren, gett dem mat var dag och nu skulle han ge dem det värdefullaste av allt – Guds egen lag – de skulle bara vänta några dagar – men väntan blev för lång och rädslan och längtan för stark.

​

Vem är vi att döma dem? Så fort jag känner att Gud är långt borta söker jag min tröst i det jag själv kan prestera och göra – så fort Gud inte känns närvarande letar jag möjligheter att mätta min längtan efter Gud med konsumtion, med nöje, med vad som kommer i min väg och jag vet att det är så för de flesta av oss.

​

Men så blev Ordet människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet…

​

Tiden för alla dessa meningslösa offer är slut. Svaret på vår längtan är här. Jesus är levande mitt ibland oss. Vi får se hans bild tecknas för oss i evangeliernas berättelser, vi får smaka hans kärlek i nattvardens bröd och vin, som är hans kropp och blod. Vi får vara en del av honom då vi döpts in i hans kyrka.

​

… Lisa blev mycket förtjust över att Jesus en dag ringde på hennes ytterdörr. Hon hade hört så mycket trevligt om honom och nog hade hon ända sedan barnsben funderat på att en dag bjuda hem honom, men tiden hade liksom aldrig funnits. Men nu, när hon var pensionär så skulle det nog passa. Och visst var han förtjusande, den där Jesus. Han hälsade henne med öppen famn och hon kände sig verkligen sedd och bekräftad. De satt en lång stund i den blommiga plyschsoffan i finrummet och samtalade om både det ena och andra. Lisa kände att hon verkligen gjort rätt som öppnat sin dörr för honom. Efter en stund beslöt Lisa att det var dags för kaffe. Hon lät Jesus sitta kvar i soffan medan hon själv slamrade ute i köket. Finaste porslinet skulle dukas fram och hembakade kakor (Hoppas han inte är diabetiker, tänkte hon när hon dukade upp läckerheterna).

Väl inne i rummet med kaffebrickan i famnen, fann hon Jesus sitta i soffan, rotandes i en låda som hon visste hon hade gömt undan inne i ett skåp – längst bak, om hon inte mindes fel. Hon satte ner brickan smått förbryllad och lite illa till mods. – Oh, kaffe, sa Jesus, gott! Han tog en stor bit toscakaka. – Mycket intressanta saker i den här lådan, sade han medan han mumsade på kakan. – Jo, svarade Lisa, men det är kanske inte meningen att man skall rota i dem, lade hon till lite försynt men ändå strängt. – Nej, jag kan tänka det, sade Jesus, så långt in i skåpet som de hade gömt den! Lisa visste inte riktigt ur hon skulle hantera situationen. – Jag skulle bli glad om du lade undan lådan och tog en bit kaka till, försökte hon. – Jo, jag kan tänka det, sade Jesus – här har du verkligen gömt undan en hel del minnen som jag förstår att du inte vill att andra skall veta något om. Helt oberörd fortsatte han rota i lådan. Jesus plockade upp dagböcker som smärtade, bilder som gjorde för ont att titta på, brev av saknad och ouppfylld längtan, minnen av vänner som svikit och blivit svikna och Jesus plockade och undrade. Lisa satt som förstenad i sin fåtölj. Detta var inte vad hon väntat sig.

– Var skall jag sova, frågade Jesus plötsligt. Frågan fyllde Lisa med skräck: Sova, skulle han stanna över! Det hade hon inte planerat. – Jag har ju det lite trång, det kanske är bättre att du tar in på hotell, sade hon. – Nej, nej, sade Jesus. Jag bor hellre här, var som helst. Då kom Lisa på en snilleblixt; Jag låser in honom i klädkammaren. Sagt och gjort, hon kastade in en massa filtar i klädkammaren och fick Jesus att kliva in där. Så stängde hon dörren och vred om nyckeln. Kanske hade hon förväntat att Jesus skulle börja banka på dörren och ropa – men hon hörde inte ett knyst därinne.

När morgonen väl kom vaknade hon med en oro i kroppen som hon tidigare inte upplevt. Det tog en stund innan hon kom ihåg att hon låst in Jesus i klädkammaren. Hon gjorde frukost åt sig själv och försökte övertala sig själv om att Jesus behövde sova ut och därför inte skulle bli störd. Hon satt med det rykande kaffet i handen och funderade över allt Jesus rotat fram ur hennes liv. Vid elvatiden på förmiddagen hörde hon någon som satt och visslade psalmer inne i klädkammaren och vid tolv öppnade hon dörren för Jesus. – Godmiddag, sade han – är du redo att fortsätta där vi slutade i går? Han verkade inte ens arg för att han suttit inlåst hela natten och förmiddagen. – Jaha, svarade Lisa förbryllat, och genast drog Jesus ut en låda ut hennes skrivbord. – Oh, fler dagböcker, sade han alvarligt, - låt oss sätta oss ner och gå igenom dem.

Så gick dagarna och samtalen fortsatte. Snart märkte Lisa att även om Jesus drog upp de mest pinsamma minnen hon hade gömt undan så dömde han henne inte. De samtalade om vad som hänt, vad som var rätt och vad som blivit fel. De skrattade tillsammans och grät. När det var händelser och saker där Lisa hade gjort fel och där hon skämdes över sitt handlande märke hon vid flera tillfällen att Jesus rev ut sidor ut hennes dagböcker och stoppade på sig minnessaker som gjorde henne påmind om hennes felsteg. – Det här tar jag hand om, sade han övertygande då hon frågade varför – det tillhör mig, sade han. Och hon ifrågasatte inte hans handlade.

Efter några månader vågade Lisa låta bli att låsa in Jesus på nätterna. Hon irriterade sig fortfarande över att han inte kunde låta saker och ting vara i fred och över att han var så fruktansvärt intresserad av varje detalj i hennes liv – men hon upptäckte också att det liksom blivit ljust i hennes lägenhet och i hennes liv. Det var liksom annorlunda. När hon frågande om Jesus också hade märkt att det såg anorlunda ut i hennes hem, att det liksom blivit ljusare, svarade Jesus: Den som vandrar med mig vandrar inte i mörkret utan har livet ljus. – Jaha, svarade Lisa förbryllat, är det så det är!

​

Genom Jesus har vår längtan fått sitt svar – den Gud vi saknat har funnit oss! Han kallar oss, rustar oss för tjänst och sänder oss ut för att på olika sätt vittna om honom.

​

Men så uppstår ett nytt fenomen: Vi skyr ljuset. Att närma sig Jesus, att närma sig svaret på livets djupa längtan är inte alltid som vi förväntar oss. Han som är livets ljus låter sitt ljus lysa ända ner i livets mörkaste skrymslen och uppenbarar vad vi gömt där nere. Det är på ett sätt lätt att bjuda in Jesus i sitt inre. När man liksom förstått vem Jesus är, när man förstått att han är den Gud som längtat efter mig och som gjort allt för att finna mig, då vill man inget hellre än att ta emot honom som gäst i ens inre. Det man inte alltid inser är att när man släppt in Jesus har man släppt in den mest klåfingrige person man kan tänka sig. Allt vill han vända på, allt vill han upprätta och ställa till rätta.

​

Det är så inte ovanligt att kristna människor liksom väljer att i denna erfarenhet stanna i sin helgelseprocess, sin växt tillsammans med Gud. Man låser in Jesus i en garderob och gömmer nyckeln. Man talar gärna om att man har sin barnatro, dvs. en tro som ännu inte är vuxen – man blir lätt en traditionskristen, en som tror men inte vill att Jesus liksom skall betyda för mycket för ens liv. Att låta Jesus husera fritt i ens inre innebär att bit för bit konfronteras med sitt liv, att ställas naken inför Jesus och sig själv i all skamlighet och fattigdom. Det är inte alltid vi vågar detta – men denna uppgörelse med livet är nödvändig för den växt som gör att vi består i tron också då svårigheter och stormar kommer i livet.

​

Det är en övning att leva tillsammans med Jesus. I dagens evangelium möter vi några personer som övat hela livet. De hade inte möjligheten att känna Jesus på det sätt som vi har, genom dopet och nattvarden, men genom gamla testamentets löften hade de känt igen sin längtans svar i Guds löften om Messias. De hade rannsakat sina liv, de hade berett vägen för honom. När Maria och Josef bar fram barnet Jesus i templet kände både Symeon och Hanna igen honom som var alla Guds löftens fullbordan och deras egen djupaste längtan. Och i Symeons lovsång kan vi känna igen tryggheten och glädjen hos en som bjudit in Jesus i sitt hjärta för att låta hans ljus lysa upp också i det egna inre mörkret:

”Herren, nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”