Hem Om mig Texter
Predikningar Föredrag Dikter Blandat Berättelser
 

GUD, VI LÄNGTAR - Sund och osund längtan

INLEDNING

Många kommer nog ihåg sketchen med reportern (Sven Melander) som intervjuade den lilla flickan om vad hon mest av allt önskade. En docka, svarade hon. Docka och docka, det är väl något mer du vill ha, replikerade journalisten, varpå svaret blev en cykel!

-Nä, men du vill väl ha något mer än en cykel… vad är det alla världen barn längtar efter??? och efter många förslag skakar han till sist ur henne att det hon mest av allt längtar efter är fred på jorden. Då är reportern nöjd och flickan förstår ingenting.

Jag kan ibland uppleva det som om vi kristna beter oss just som reportern, både mot andra och mot oss själva. Svaret skall vara att vi mest av allt längtar efter Gud – eller hur? Visst är det så att vi alltid längtar mest efter Gud? – Visst är det väl alltid så att han är den vi tänker först på och prioritera mest av allt? Vi skall ju älska Gud över allt. Eller? – Hur är det egentligen?

Jag har fått i uppdrag att tala om sund och osund längtan. Ett första tecken på att vi är osunda i vår längtan är att vi ljuger om den. Det behöver vi inte. Sanningen skall göra oss fria, lovar Jesus. Låt oss ha den utgångspunkten när vi närmar oss detta mångfasetterade ämne.

VI LÄNGTAR INTE EFTER GUD

Jag tror – och vet genom egen erfarenhet och genom själavården - att vi längtar efter Gud betydligt mindre än vi tror. Ibland – ganska ofta – tycker vi att Gud till och med står i vägen för vår längtan. Det hade ju varit så mycket enklare många gånger om Gud inte hade stått i vägen med alla sina bud och förväntningar. När vi är ärliga mot oss själva ser vi att våra liv fylls av så många andra prioriteringar och längtor att Gud bara blir en av dem. Gud, som vi skall älska över allt, blir bara en prioritering bland många – hur kan jag då säga att jag älskar Gud över allting???

Det finns en liten bok som jag fastnat för och som jag läst många gånger. Den heter En rysk pilgrims berättelse och handlar om en man som gör en vandring där han försöker lära sig Jesusbönen och att älska Gud. På vägen möter han bland annat en mycket form man som han ser upp till och vill ha som förebild. Under ett djupsinnigt samtal med denne man säger han plötsligt:

Jag älskar inte Gud. Ty om jag älskade Gud, skulle jag oavlåtligen tänka på honom med innerlig glädje. Varje tanke på Gud skulle skänka mig sällhet och lycka. Tvärt om tänker jag mycket oftare och mycket hellre på jordiska ting och finner det mödosamt och enformigt att tänka på Gud. Om jag älskade Gud skulle samtalet med Honom i bön vara min näring, det skulle göra mig lycklig och driva mig att ständigt söka Hans närhet. Men tvärt om, jag finner inte sällhet i bönen, ja mer än så, jag tycker det är ansträngande att bedja. Jag kämpar med min ovilja och försvagas av min lättja, jag är redo att syssla med vilka värdelösa tidsfördriv som helst, om de bara förkortar tiden för bönen och ger mig tillfälle att slippa från den….

Om man älskar någon, tänker man ständigt på denna människa, man ser henne framför sig, man bekymrar sig om henne, och vad man än sysslar med är den älskade aldrig ur en sinne. Men jag avstår knappt en enda timme under dagen då jag i stillhet kan försjunka i begrundan av Gud och känna hjärtat brinna av kärlek till honom – medan jag gärna offrar dygnets tjugotre timmar till nitisk dyrkan av mina begärelsers avgudar…

Kort sagt, kärleken till Gud kännetecknas av att man håller hans bud…men jag håller inte hans bud och anstränger mig föga att göra det. Av detta följer som ovedersäglig sanning att jag inte älskar Gud…

Jag tycker det är så underbara ord eftersom de är sagda av en mycket from människa som lagt hela sitt liv i Guds händer, han har sökt och försakat – och det han djupast av allt kommit fram till är att han inte söker och älskar och längtar efter Gud så som han trodde och hoppades.

Men är inte detta en dyster utgångspunkt – inte alls – det är en befriande och underbar utgångspunkt när vi funderar över vad vi längtar efter och om denna längtan är sund eller osund. Om man vågar acceptera att det nog ganska ofta är så här i våra liv att vi inte älskar Gud så som vi tror, dvs. att det är ganska kört för vår del när det gäller att glänsa i fromhet – så kan vi likaväl frimodigt undersöka vad vi kan göra för att trots allt komma rätt igen – eller rättare sagt söka efter vad Gud har gjort för oss så att vår längtan kan bli sund igen. Så kan sanningen göra oss verkligt fria.

MÅNGA MOTSÄGELSER

Först måste jag komma med liten bortförklarande ursäkt: Jag kommer att försöka närma mig ämnet på lite olika sätt. Det betyder att jag säkert kommer att säga emot mig själv

någon gång, vilket inte behöver betyda att det jag säger är osant. Vi skall ju komma ihåg att vi genom denna fråga ser in i vårt eget väsen som ju är en avbild av Guds väsen – så om vi tror att det som sker i vårt inre är enkelt och otvetydigt, då har vi inte förstått särskilt mycket.

GUDS LÄNGTAN EFTER OSS – TREENIGHETENS MYSTERIUM

Vår längtan efter Gud är, som jag sade, tämligen bristfällig – men det är inte Guds längtan efter oss. Och här har allt i vår tro sin utgångspunkt.

När man försökt formulera Guds innersta väsen har man i kyrkans historia beskrivit den som Treenigheten. Gud är Fader, Son och helig Ande. Tre personer men en Gud. Det som håller samman Guds väsen är de tre personernas kärlek till varandra. De älskar varandra så djupt att de är ett – oskiljaktiga - odelbara. Kanske kan man säga att de så längtar efter varandra att meningen med hela Guds existens just är denna dragningskraft som längtan är. Fadern längtar efter sonen som längtar efter Anden som längtar efter Fadern i en aldrig sinande ström. Nu är vår längtan bara en svag återglans av Guds längtan, men genom styrkan i vår egen längtan kan vi ändå ana vilka krafter det här handlar om. Det är rejäla saker det handlar om.

I treenighetens väsen möter vi längtan konkretiserad. En sund längtan är alltså en längtan efter Gud - för sin egen skull. Fadern längtar inte efter Sonen för att han är gullig och snäll och Sonen längtar inte efter Anden för han gör så många häftiga saker. Personerna i gudomen längtar efter varandra bara för att de förstått att de hör samman. De är ett. De vill bli ett allt mer. Det är som atomkärnan som håller ihop sina olika delar så till den grad att när de tvingas isär uppstår en gigantisk explosion – först där ser man kraften. I skilsmässan mellan atomens olika delar anar man delarnas längtan efter varandra. Kanske kan det vara en bild som kan hjälpa oss att förstå vad ren längtan är?

Målet med allting är att vi människor skall bli indragna i denna längtande och älskande gemenskap – vi skall bli ett med Gud. Det är det som Jesus utrycker lite kryptiskt i sin översteprästerliga förbön:

    Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig. Joh 17:21-23

När vi avvek från Guds kärlek och bröt med honom i syndafallet, skedde något vi kan likna vid en atomexplostion i skapelsen– det var till och med värre än den största atombombsexplosion vi kan tänka - syndafallets konsekvenser drabbade hela universum - allting. I den innerliga gudsgemenskap vi tidigare hade med Gud skapades ett tomrum i Guds hjärta. Vi saknades honom. Efter denna explosion växte Guds längtan efter oss så till den grad att han plötsligt lät hela historien riktas in på ett litet folk som skulle få ett litet land där världens frälsare skulle födas.

Guds längtan och kärlek riktar sig alltså till de tre personerna i gudomen, men också till oss – med samma glödande kärlek, med samma brinnande längtan. Hur denna längtan efter oss gestaltar sig ser vi tydligast på Golgata kors där Sonen ger sitt liv för oss.

Gud vet alltså vad han längtar efter, men det gör sällan vi. Vi tror att vi vet vad vi längtar efter och i det kristna sammanhanget vet vi vad vi skall svara när någon frågar vad vi längtar efter – nämligen Jesus och en djupare gemenskap med Gud. Kanske ljuger man inte när man säger så – men jag skulle nog sannare vilja uttrycka det som så att man vill att all ens längtan skall vara inriktad på Jesus. Man längtar efter att helhjärtat längta efter Gud. Men det är inte samma sak som att längta efter honom av hela hjärtat.

Jag kom på mig själv med att tänka så här: Jag stod inför ett svårt beslut och pratade med en kristen vän – en klok sådan, och han menade att jag skulle tala med Herren om saken. Det låter ju självklart att man skall tala med Herren vid svåra beslut – eller hur? Och visst hade jag bett Gud om lite vägledningen och så – lite lagom. Men när jag talade med min vän insåg jag plötsligt att jag inte alls ville veta vad Gud tyckte om saken. Jag har prövat tala med honom om svårigheter tidigare och jag kan ju lugnt, av egen erfarenhet, säga att Herren inte alltid vill det som jag vill. Jag svarade vännen att visst skulle jag rådfråga Herren – men jag visste att jag i verklighen hellre ville hålla honom utanför mitt beslut, för jag anade varthän svaret lutade. Så´n är jag.

Samtidigt ber jag ändå varje dag om att Guds vilja skall ske i mitt liv – och jag gör det – trots allt - helt ärligt. Alltså vill jag ha med Gud att göra, jag vill att han skall styra världen – men jag vill att han skall göra det på mitt sätt.

Så vad längtar jag egentligen efter? Jag vet inte! Jag vet ett teologiskt och logiskt svar: Att Herren skall ha all makt i himmeln och på jorden. Men genom mina tankar, ord och gärningar gör jag allt för att om möjligt undergräva hans makt till min favör. Visst är jag lustig i mitt sätt att handla. Det är tur att Herren har lite humor när han ser på oss i vår beslutsvånda.

Paulus skriver i Filipperbrevet att han slits åt båda hållen; han längtar efter att får bryta upp och komma till Kristus, men också att få stanna kvar och tjäna som apostel i församlingen. Han längtar efter att få äta kakan och han längtar efter att få ha den kvar.

Vi slits åt båda hållen – vi vill allt därför vet vi sällan vad vi längtar efter.

Det är verkligen svårt att veta vad man längtar efter i ett samhälle som kan ge en allt. Jag ser bara på mig själv – när jag köpt någon pryl jag längtat efter ger det en kort stund tillfredställelse, sedan börjar oron att verka i mig igen – jag söker på nytt efter något annat att längta efter – och marknaden är inte sen på att ge mig förslag på svaret på denna längtan – och jag lyder, oftare än jag tror, deras råd. Hela marknaden bygger sin framgång på att försöka besvara min vilsna längtan.

Jag tror att vår tid gör det än svårare för oss att förstå oss på vad vi egentligen längtar efter eftersom så många möjligheter ligger öppna för oss. Hela vår vardag kretsar kring valen: Vi kan välja vad vi vill äta (afrikajämförelse), vi kan välja vad vi skall ha på oss, vad vi skall titta på på TV, vem vi skall umgås med: beslut efter beslut måste fattas. Beslut av små val som förvirrar oss och splittrar oss när vi skall förstå vår längtan.

Ökenfäderna och klosterväsendet förstod vad denna splittring gjorde med oss och därför ville de begränsa valen så mycket som möjligt för den person som sökte den innerligaste gemenskapen med Gud. Bara ett val skulle vara kvar, valet att vara inför Guds ansikte – bara en längtan skulle odlas: Längtan efter Gud. I övrigt skulle man öva sig i att förneka sig själv, som Jesus säger att vi skall göra.

Ökenfäderna och klosterväsendet hade insett att vi egentligen längtade efter allt som kom i vår väg och var inom räckhåll. För att rena längtan behövde allt sådant tas bort, frivilligt förnekas, så att bara Honom som var vår längtans mål och fullkomning fanns kvar. Allt annat stod i vägen för honom. Allt!

Det låter fint när man tänker på radikaliteten i ökenfädernas liv. Det känns rätt och fromt. Men samtidigt vet vi ju att det är omöjligt för oss som lever mitt i detta samhälle och har vår kallelse att leva här att följa deras exempel. Hur skall vi kunna ha fokus på honom som vi vill längta efter när vi måste tjäna vårt uppehälle, fostra barn, klippa gräsmattan, måla huset, följa med på nyheterna och annat sådant som vi måste göra när vi lever i detta samhället, hur skall vi som inte lever i kloster kunna välja honom bland alla de val vi ständigt tvingas göra. Hur skall vi rena vår längan?

Här står vi inför en paradox, en motsägelse. Samtidigt som vi inte vet vad vi längtar efter eftersom vi har så mycket att längta efter så vet vi vad vi längtar efter. I alla fall efter ett tag. Om du t.ex. tittar på ditt hem och dina ägodelar och vänner – så kan du ana vad du längtar efter mest av allt. Saken är nämligen den att en människa till sist alltid dras mot sin längtan och försöker förverkliga den på olika sätt. Du fyller, omedvetet, ditt liv med vad du innerst inne längtar efter. En människa gör tillsist alltid det hon vill, det hennes djupa väsen strävar efter. Ditt hem och det som du omger dig med är ett starkt tecken på din längtans mål – det dit väsen åtrår.

När du står inför ett svårt beslut och inte vet vad du vill så är det ofta så att du med tiden dras åt ett specifikt håll. Dina val styrs av din djupa, omedvetna längtan. Plötsligt, det kan vi nog alla ibland erfara, så kan svåra beslut se helt enkla och klara ut – det som då har hänt är att du gett efter för din längtan – du har greppat den.

En viktig fråga att ställa sig är vem som äger din längtan då du själv inte har kontroll över den? Vem äger ditt djupaste väsen? Målet med det kristna livet är att låta ens liv och längtan rikta sig hem mot Gud. För att du skall kunna styra din längtan till Gud så krävs att du försöker förstå din längtan. Annars finns risken att din längtan och ditt liv svänger fram och tillbaka som en vindflöjel. Du styrs av en mållösa vinden.

ALL LÄNGTAN ÄR EN LÄNGTAN EFTER GUD

Samtidigt som vår längtan ofta är en vindflöjel och vi inte alltid vet vem som äger vår längtan är längtan den starkaste drivkraften vi har i våra liv. Man skulle kunna säga att vår längtan är själva vår livskraft. Den är Guds rop inom oss. Det är Gud som har lagt den där – därmed inte sagt att han alltid äger den, men den är han som har placerat längtan i ditt inre. Längtans källa är därför alltid djupt gudomlig.

Djupast sett längtar vi alltid efter Gud. När vi längtar och när vi i denna längtan känner den djupa tomheten och saknaden och inte riktigt förstår varifrån den kommer, då är det Guds rop vi hör inom oss. Han saknas oss.

Vad är då längtan? Man kan säga att längtan består av känslor – och de kan ha olika ägare, men bortom känslorna finns själva saknaden som vi längtar efter att fylla – och den saknaden är alltid saknaden efter Gud. Längtan efter Gud!

Problemet med denna saknad är att vi inte förstår den förrän den är uppfylld. Vi förstår inte vår djupaste längtan förrän den är uppfylld av honom som vi saknar.

Smaka och se att Herren är god, står det i psaltarpsalmen – och det rymmer en djup hemlighet. Inte förrän vi tagit emot Gud förstår vi att det är honom vi längtar efter. Det är därför det ofta är så svårt att nå fram med evangeliet till människor som ännu inte är kristna: De vet helt enkelt inte vem det är som saknas dem – och inte förrän de smakat och sett Herren vet de att längtan är Guds rop efter dem som han saknar.

När jag kom till tro i mitten av tonåren, blev detta väldigt sant för mig. Jag kämpade emot den undervisning jag fick och med all min kraft försökte jag motbevisa min stackars konfirmationspräst. Han var dock tålmodig och stannade kvar och försökte svara på min omöjliga frågor så gott han kunde. Jag var sällan nöjd, jag kunde ständigt hitta nya anfallsvinklar och jag njöt när han stod svarslös. För mig kunde Gud inte bryta igenom mitt intellektuella pansar. Kulorna bara studsade. För mig bröt han igenom vid nattvarden. När jag tog emot brödet och vinet som är Kristi kropp och blod, allt vad han gjort för mig, hela hans kärleks evangelium paketerat och överlämnat i brödet och vinet – då kände jag igen honom som jag längtade efter. När han tog plats i mitt tomrum väcktes längtan efter mer. Inte förrän han fyllde mig med sin närvaro förstod jag vem jag älskade och längtade efter.

ALL LÄNGTAN ÄR OREN – SJÄLAVÅRDSERFARENHETER

Jak 4:1-10

    Varifrån kommer all kamp och strid ibland er? Är det inte från begären som för krig i era lemmar? Ni vill ha, men får ingenting. Ni dödar av avund, men uppnår ingenting. Ni kämpar och strider. Ni har ingenting, därför att ni inte ber. Ni ber, men får ingenting därför att ni ber illa; ni vill bara tillfredsställa era begär.

Herrens broder Jakob, Jerusalemsförsamlingens förste biskop tillrättavisar församlingen eftersom deras tro smutsades av egoism, avund och längtan efter att tillfredställa de egna behoven. Ja, ungefär som vilken församling som helst.

Tro och längtan hör ihop. Vår tro är vår längtan. Men all vår längtan är oren, även om vi för oss själva och andra klär den i vackra ord.

Själavård handlar ofta om längtan. En sak som ofta uppenbaras i själavården är hur vår längtan är förvriden. Om all längtan djupas sett kommer från Gud och är ett rop från honom, så står den onde ofta i vägen och förvrider ropet från Gud så att vi inte förstår det – så blir vi så förvirrade. Märkligt nog så förvrider den onde Guds röst på ett helt annat sätt än vi kanske förväntar oss. Ett exempel: En person tror att han längtar efter Gud – och hur han än söker honom tycker han sig inte finna honom. Personen blir mer och mer förvirrad, tills det i själavården uppenbaras att personen egentligen inte alls längtade efter en djupare upplevelse av Gud utan efter, tex. en livspartner och sex och mänsklig trygghet.

Det kanske kan tyckas förvånande att den onde ofta verkar på det sättet, men det är det egentligen inte alls. Gud har skapat allt mänskligt, också livspartnern sexet och den mänskliga tryggheten. Men den onde som ogillar - för att inte säga hatar - allt mänskligt vill få oss att tro att det som kristen är sämre att längta efter en livspartner än efter Gud. Men det är det inte. Djävulen är gnostisk till sitt väsen – dvs. han vill skilja andligt från materiellt – men saken är den att för Gud är det ingen skillnad – han har skapad bådadera, både det andliga och det materiella.

På samma sätt kan man ofta i själavården möta att:

*Längtan efter djupare överlåtenhet egentligen är en flykt från en skrämmande värld.

*Längtan efter en mer aktivt kristen livsstil kan rymma en flykt undan långsamheten och eftertanken och mötet med Gud i det smärtsamma.

*Längtan efter mer karismatik rymmer ibland längtan efter dölja svåra Gudsmöten med känslomässighet.

*Längtan efter strängare liturgi kan rymma en längtan efter stabilitet

*Längtan efter en lösare liturgi  kan rymma rädslan för att ge upp sig själv och underordna sig.

*Längtan efter fastare lärodogmer kan rymma längtan efter att kontrollera det okontrollerbara.

*Längtan efter lösare lärodogmer kan rymma rädslan av att inte själva vara den störste och klokaste.

När vi tror vi längtar efter något för Guds rikes skull har den längtan ofta trådar som snarare leder bort från Guds rike än till det. Därför är det alltid så viktigt att konfrontera din själavårdare i dessa frågor.

När vi söker vår längtans svar måste vi förstå att allt mänskligt också kommer från Gud. Det betyder att det inte är oandligt att längta efter det som vi behöver för vårt livs rikedoms skull. Gud vill ge dig allt du behöver. Saknas det dig något är det naturligt att du längtar efter det - din längtan får dig ju att gå och söka det som du som fysisk varelse behöver.

Överflöd, frosseri, själviskhet, lögn och förtal och annat sådant går ju Guds vilja emot – och till det skall ju din längtan inte stå – men om din längtan står till det som är tillåtet skall du bejaka den längtan som något som förhärligar Gud i ditt liv - och du skall sträva efter att uppfylla den längtan. Du skall veta att mycket mer är tillåtet än otillåtet i Guds rike.

 

Ibland inbillar vi oss att vi är andligare om vi söker asketismens väg, det ständiga avståndstagandet och försakandet. Men sanningen är den att den hårda asketiska livsvägen är inte förunnat många. De flesta behöver mat, värme, vänskap, kärlek, fysisk beröring, roliga saker i livet, framtidstro, inspirerande förändring, arbete, sömn, vila, semester – ja allt sådant som vi längtar efter. All denna längtan är inlagd i oss av Gud eftersom han vill ge oss allt vad vi behöver och lite till. Det är djävulen som förvrider denna längtan till något ont. Han vrider hungern till frosseriet – eller tvärt om – hungern till den felaktiga asketismen – den som gränsar till bullemi och anorexi – det vill säga känslan av att den goda längtan efter mat skapar ett fysiskt obehag för mat och ingjutandet av tankar som få individen att tro att hon inte är värdig det goda Gud vill ge.

Allt det goda som vi längtar efter är en längtan efter himmelriket – efter shalom, balans, fred, frid, välgång, harmoni. Det är hela vår himmelslängtan. Den är Guds rop efter oss.

VI KAN ÖVA MEDVETENHETEN OM VAD VI LÄNGTAR EFTER

Se alltså noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda. Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja. Ef 5:15-17

När vi börjat ana lite hur vår längtan fungerar kan vi göra oss uppmärksamma på den. Den styr mer än vad vi tror. Vi vet inte vad vi längtar efter och ändå gör vi det. Vi längtar inte efter Gud och ändå gör vi det. Vi tror att vi är oandliga i vår längan då vi längtar efter det vi behöver – och vi tror vi är andliga i vår längtan när vi kväser den, fastän det oftast är tvärt om. När vi börjat ana detta kanske vi är lite mer beredda att förhålla oss till vår längtan och också sortera bort den osunda längtan från den som verkligen är sund och Gudi behaglig.

Vad är då osund längtan?

OSUND LÄNGTAN

Vi lever i ett samhälle där man uppmanas att bejaka alla ens lustar och längtor. Ingenting får vara omöjligt att uppnå. Så länge man inte skadar någon annan så säger samhället att du skall bejaka din längtan. Denna uppmaning bottnar i en relativismens ideologi – dvs. en ideologi där ingenting bejakas som objektivt sant eller falskt. Alltings mitt är individen. Individen själv är alltings måttstock.

I ett kristet sammanhang går man in under ett annat sätt att förhålla sig till vad som är sant och vad som är falskt. Vi menar att Gud är objektiviteten. Oavsett hur man resonerar eller debatterar så är det Gud som har sista ordet – han är enväldig kung. Detta kan aldrig accepteras av ett samhälle som dyrkar relativismen, därför kan definitionen av osund längtan heller aldrig riktigt förstås av ett sådant samhälle – allt som är nåbart menar de ju är gott. Det är precis så som ormen agerade i paradiset: Han uppmanade människan att greppa den nåbara frukten. Att Gud förbjudit att äta den kunde den onde aldrig acceptera.

SUND LÄNGTAN

    Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Pred 3:11

Den sunda längtan är längtan efter Gud. Den rymmer i sig mycket: Allt gott som Jesus vill ge. Jesus vill ge hälsa, han vill ge fest ( vatten till vin var ju hans första under), han vill ge social upprättelse, möjlighet till arbete, mättnad, frihet, kärlek, glädje, ja allt gott som vi behöver och lite till. Det Gud vill ge är alltid nåd – dvs. det som är mer än vi kan förtjäna och begära. All denna längtan som Jesus bejakar är en längtan hem – efter paradiset, efter Gud.

Samtidigt är det så lätt att denna längtan förvrids. Några exempel:

Det är sunt att längta efter himlen – men det är inte sunt att längta efter döden.

Det är sunt att längta efter att Gud skall få mer makt i vår värld – men det är inte sunt att längta efter ett teokratiskt samhälle där människan inte får något att säga till om.

Det är sunt att längta efter att umgås med andra kristna – men det är inte sunt att längta bort från dem som inte är kristna.

Listan skulle kunna göras lång.

Gränsen mellan den sunda och osunda längtan är knivskarp, men inte alltid utskiljbar för oss.

Det finns bara ett sätt att förhålla sig till detta problem, nämligen att så mycket som möjligt umgås med Herren i hans ord och i hans sakrament. Det är också viktigt att använda sig av sin själavårdare och diskutera dessa saker med honom eller henne.

När vi så umgås med Gud vet vi att han ger oss sin Ande och Guds Ande leder oss rätt.

En sista tanke om sund och osund längtan:

Det vi alltid ser med hjälp av Guds Ande är att Gud är här: Nu är Guds tid… Om vi längtar till Gud så längtar vi till detta nu där han är. Den sunda längtan längtar aldrig bort, den längtar till Gud, till Guds rike, Guds rike som är inom oss, som är här. Nu är Guds tid – NU! Låt detta  NU vara din längtans mål.

Bön

Herre Jesus, hjälp oss att vandra med dig. Hjälp oss att vara dina lärjungar. Hjälp oss att sortera bland alla våra känslor och tankar så att vi förstår din väg för oss. Rena vår längtan efter dig. Hjälp oss att se när vi går bort från din väg – och led oss åter. Hjälp oss att inte förstelna som kristna utan ständigt leva uppmärksamma. Skydda oss från den ondes makt över våra tankar och känslor. Gör oss frimodiga och glada – hjälp oss finna dig – inte i morgon utan i detta nu som är ditt. Amen.


Tipsa en vän:

    

Maria-och-Jesus-ikon.jpg

Prästsidan.se

Pär-Magnus Möllers hemsida

Dagens Bibelord