Hem Om mig Texter
Predikningar Föredrag Dikter Blandat Berättelser

Med er alla dagar...

 

    - Det är bra att ungdomarna konfirmerar sig så att det får veta lite hut och vett, sade den grånande skaran damer vid kaffebordet.

   - Instämmer, instämmer, brummade det vid soffgruppen en bit bort, där de lika grånade herrarna satt och rökte cigarr:

Det är ju ingen ordning i samhället längre; klotter och förstörelse, våld och hemskheter!

   - Ja, verkligen, replikerade damen i ljusblå dräkt varpå hon läppjade på likören.

   - När vi var unga, då fick man minsann leka med kottar och gå tre mil till skolan varje morgon och det var alltid snöstorm, ja, så minns jag det. Nu är alla ungar lata och hemska och oförskämda, harklade en man i ljusbrun skjorta och såg självbelåtet drömmande ut.

   Själv var de alla konfirmerade och de har alla lärt sig hut och vett av den stränge prästen. Men som de alla sade:

- Lite stryk är det ingen som dött av, det har bara härdat oss och gjort oss till goda och bra samhällsmedborgare. Då ringde det på dörren.

   Frun i huset gick besvärad ut till hallen. Typiskt att någon skulle störa nu när de hade det så trevligt. Tidigare hade de talat politik och då hade alla haft olika åsikter men nu hade de äntligen enats kring ett ämne där full samstämmighet rådde, så kommer någon och stör!

   Det var någon slags ungdomsligist som stod där utanför, det kunde man se: Slarvigt klädd i sandaler och någon tafflig skjorta som hängde ända ner till knäna. Tack och lov såg man i alla fall inte kalsongerna, som det var så modernt att visa nu för tiden. Frun i huset rynkade på näsan och väntade på att den unge mannen skulle presentera sitt ärende. På bruten svenska sade han självsäkert:

   - Goddag, goddag, jag är visst väntad och nu är jag här! Han föste undan frun i huset och klev in i tamburen. – Ni sitter väl i vardagsrummet antar jag. Han klappade den häpna kvinnan på kinden. Under stor tystnad och häpenhet äntrade han vardagsrummet. Det enda som rörde sig var cigarröken.

   - Oh, rökelse, sade gästen och bröt tystande...​precis som i himmelen! Då känner jag mig hemma!

- Är det ingen som kan ringa polisen, pep damen i ljusblå klänning. Men ingen rörde sig. De förväntade sig alla att deras sista stund hade kommit.

- Som ni vet så heter jag Joshua, sade besökaren, - men ni brukar kalla mig Jesus och det är helt okej, ni har det inte så lätt med utländska namn. Jag förstod att ni talade om lagar och förordningar. Är det något jag kan så är det lagar och förordningar. Ni förstår att min pappa, ja, inte min styvpappa Josef, utan min riktige pappa, ”min himmelske fader”, som jag brukar säga i högtidligare sammanhang, han är den som stiftat den yttersta lagen, den som alla skall dömas efter på den yttersta dagen. Tyvärr har informationsavdelningen på det himmelska kansliet haft lite svårt att nå ut med rätt information angående dessa lagar på den sista tiden. Det finns nämligen fortfarande människor som tror att hans lagar handlar om vett och etikett och att vi skall vara hyggliga samhällsmedborgare. Det är inget fel med vett och etikett och hyggliga samhällsmedborgare – det är mycket praktiskt – men den lag som min pappa instiftat går mycket djupare än så. Jag hörde ert samtal tidigare och tänkte att det är lika bra att jag kommer på besök innan saker och ting spårar ut helt.

   Den samlade skaran stirrade på besökaren med öppna munnar medan damen i den ljusblå klänningen gnydde:

   - Polisen, är det verkligen ingen som kan ringa polisen!

- Det största problemet med pappas lagar är att de ofta omtolkas och anpassas så att det passar vissa individer, men inte alla. Ta det där med att inte döda till exempel. Det vet vi ju att vi inte skall göra. Men att inte döda innebär inte bara att inte ta livet av någon annans, det handlar likaväl om att i vredesmod behandla sin nästa illa – eller till och med att döda andras respekt för en människa. Det i sin tur handlar tillexempel om att tala illa om alla ungdomar eller till och med att döma någon annan människa utifrån hur han eller hon ser ut – ja, som frun i huset gjorde mot mig för en liten stund sedan.

   Det rörde sig oroligt borta vid kvinnohörnan, men den objudne gästen fortsatte oförtrutet:

- Jo, förresten, ni tror väl att jag fortfarande är en ligist som är här för att mörda er, eller hur? Nåväl, jag har något värre att säga er:  Ni alla kommer att bli fällda på den yttersta dagen på grund av att ni inte är hederliga och rekorderliga medborgare – ni är ena riktiga ligister när man tänker efter.

Nu gick det för långt, tyckte mannen i huset. Högröd i ansiktet reste han sig upp:

   - Jag tolererar inte att ni sitter här och anklagar oss och våra gäster för att inte vara hederliga medborgare. Vi har minsann betalat skatt i hela vårt liv och betett oss som folk skall göra. Du kan inte sitta här och anklaga oss för något!

   - Jag gick igenom de himmelska brottsböckerna innan jag gick hit, fortsatte Jesus obekymrat, och det var ganska gedigna register jag kunde hitta på er. Flera, flera sidor. Det handlade om illasinnade tankar, lite småstölder på arbetsplatsen, åtråhetsblickar på människor ni inte var gifta med, högmod och annat smått och gott. Men det underligaste av allt var att fastän ni är konfirmerade verkar ni inte fatta vad den kristna tron går ut på. Det är klart att ni skall betala skatt; ”ge kejsaren det som tillhör kejsaren”, sade jag ju – men det viktigaste var nästa mening: ”Ge Gud det som tillhör Gud”: Era hjärtan!

  En obekväm tystnad lade sig över rummet.

   - Jag undrade när jag gick igenom böckerna var ni egentligen hade era hjärtan? Era hjärtan är er innersta överlåtenhet, det som ni litar allra mest på, det som ni kan bygga era liv på. Någon av er hade era hjärtan i plånboken, andra i statusen i vänkretsen. Någon av er hade sitt hjärta i er egen förträfflighet. Det är inga bra ställen att ha sitt hjärta på. Plånboken, vänskapskretsen och den egna förträffligheten hjälper er inte när era liv en dag skall redovisas. Jag har sagt det så många gånger förut: Snattare, bankrånare och ungdomar med kalsongerna ovanför byxlinningen kommer att gå före hederliga samhällsmedborgare in i himmelriket. Kristen tro handlar inte om förträfflighet utan om att följa mig även om du misslyckas med allt annat. Kristen tro handlar om att öva sig i att lita på mig, att ge sitt hjärta till mig. Era hjärtan behöver nämligen lagas, helas och förvandlas. Kristen tro handlar inte om att bli en bättre människa för ni är ju redan väldigt bra människor: god ekonomi, fina samhällsmedborgare, redliga i det yttre. Kristen tro handlar istället om att bli en hel människa, en som inte längre är trasig och delad. För att bli en sådan människa behöver ni följa mig. Lagen som min pappa skapat är till för att en dag komma åt den onde, han som hela tiden lockar oss att bryta mot lagen. Därför har han gett alla er som egentligen inte vill tillhöra den onde en annan väg att gå: min väg. ”Den som följer mig vandrar inte i mörkret utan har livets ljus”.

   Det skedde något märkligt i den lilla skaran. Den enighet som innan rådde i rummet var nu som bortblåst. Några grät, andra satt med öppna munnar och ville veta mer, några tittade ointresserat ut genom fönstret och ytterligare någon hade ställt sig upp och var redo att skrika av ilska.

   - Varför gråter du? Frågade Jesus damen i den ljusblå klänningen.

   - I hela mitt liv har jag gjort så gott jag kunnat – och nu inser jag att det inte räcker, snyftade hon.

   - Men kära vän, svarade Jesus, det vet du väl att det är bra att göra så gott man kan, men att det inte räcker för himmelen. Himmelen är ju helig och bara de heliga få komma in i himmelen!

   - Men det är ju upprörande att hävda något sådant! Vrålade mannen i ljusbrun skjorta samtidigt som hans käkar frenetiskt tuggade sönder den halvbrända cigarren, – Upprörande! Skulle inte vanliga, hederliga människor, som vi, komma in i himmelen – det är ju mot allt demokratiskt sunt förnuft. Upprörande! Är det bara någon slags religiös elit som får vara med i evigheten?

   - Nej, inte alls, tvärtom, svarade Jesus. Till himmelen kommer bara de som insett att de är så svaga att de behöver hjälp, min hjälp! Jesus såg på den cigarrtuggande mannen med lugn blick och fortsatte: - Jag tror att du behöver min hjälp för att komma in i himmeln och du har goda möjligheter att komma in eftersom du egentligen är ganska liten och svag i dig själv – eller hur?

   Ögonen rullande på cigarrmannen. Han kippade efter andan. Aldrig hade han blivit så förolämpad – och aldrig hade någon avslöjat honom så kapitalt som den där hippien Jesus. Han vände på klacken, lämnade rummet. Jesus såg efter honom och mumlade något om kameler, nålsögon och rika.

   - Hur gör jag för att följa dig? Pep kvinnan i den ljusblå klänningen. Hennes make reste sig genast ur fåtöljen, skakade på huvudet och yttrade föraktfullt något om att hon skulle sluta med sina religiösa griller. Men kvinnan höll blicken stadigt fäst på Jesus. Det fanns något hos honom som hon i sitt inre kände var alldeles sant, hon kunde inte riktigt sätta ord på det, men hon tog hellre sin makes gliringar än tappade bort det hon anade i Jesus.

   Jesus satte sig vid sidan om kvinnan. Mannen i huset tog en stol och satte sig inom hörbart avstånd - och ytterligare några samlades kring denna underliga figur som uppenbarat sig vid deras kalas. Andra lämnade rummet med den ena förklaringen efter den andra: De måste ju diska nu, det började bli sent och kanske kunde Jesus komma tillbaka och berätta mer en annan gång. Några skyllde på barnen som skulle komma hem, andra på att de helt enkelt inte hade tid just nu pga. något mycket, mycket viktigt. Så skingrades skaran och bara några få blev kvar. Jesus såg på dem som samlats och när han förvissat sig om att de verkligen ville veta svaret på kvinnans fråga, svarade han:

   - Allt som du gör mot Guds vilja liksom lagras i ditt liv – och tillsist blir det fullt där inne i dig. Det är då känner paniken komma och du gör allt för att glömma eller gömma undan den känslan du har. Men vad du än gör finns liksom det onda kvar inom dig. Därför får du börja vandringen tillsammans med mig med att lyfta ut allt detta och ge det till mig. Allt ont du gjort får du lämnat till mig genom din bekännelse och så är det borta, det till och med raderas i den stora brottsboken i himmelen - och då får börja om. Eftersom du är döpt får du sedan ständigt komma tillbaka till mig med det som blivit fel i ditt liv och jag kommer aldrig, aldrig  sluta med att ge dig förlåtelsen.

   Därefter får du följa mig och lära av mig. Du möter mig i bönen, i Bibelns ord, i nattvardens måltid – och i den gemenskap som varje vecka samlas i mitt namn för att fira gudstjänst. Ju mer du lär känna mig och ju mer du övar dig i att leva heligt, desto svagare förstår du att du är – men samtidigt förstår du också att all styrka du behöver, finner du hos mig. När vi  vandrat en tid tillsammans erfar du att det inte är så svårt att be om förlåtelse, för du vet att förlåtelsen i sig är så mycket ljuvligare än den smärta som skammen bär med sig.  När du är så nära mig så kommer jag åt att arbeta i dig med den Helige Andes hjälp. Jag går in i ditt allra innersta och lagar, helar och älskar ditt hjärta rent igen. Det som då sker är att i ditt inre börjar himmelen växa fram; och du blir bärare av förlåtelse, frid, nåd, kärlek, hopp, frimodighet, tro.

   Det kan göra ont att följa mig ibland för det är många som är rädda för att se sig själv i Guds ögons ljus – och de hatar er för min skull - men den smärtan är liten i jämförelse med den himmelska festens glädje som väntar er. Jag är så glad att ni stannade kvar. Var inte rädda, ni har valt det som är bäst för er och det skall inte tas ifrån er! Ni skall vara heliga, ty jag är helig! Där ni är där skall också jag vara. Där jag är, där skall också ni vara.

  

   Och den himmelska festen började i det rökiga vardagsrummet – en doft av himmelsk rökelse spred sig bland de samlade. Vinet skulle aldrig ta slut – och festen var utan ände – och mitt ibland dem fanns Jesus, alla dagar, till tidens slut.


Tipsa en vän:

    

Maria-och-Jesus-ikon.jpg

Prästsidan.se

Pär-Magnus Möllers hemsida

Dagens Bibelord