Hem Om mig Texter
Predikningar Föredrag Dikter Blandat Berättelser
Påskens vittnen i församlingen 

Petrus, klippan, han på vars bekännelse och tro Jesus skulle bygga sin kyrka, den främste av apostlarna, hade tre gånger förnekat sin Herre. Petrus skam är nog svår att förstå. Att han var så svag i tro och uthållighet hade han nog aldrig trott – men nu visste han hur det var.

Han visste också att Jesus visste. Det var kanske det värsta. Lukas berättar att Jesus hade vänt sig om och sett på Petrus när förnekelsen kom över hans läppar. Även om Jesus den gången sett på honom med kärlek och ömhet, vilket Jesus brukar göra inför våra svagheter, kunde ingen förlåtande blick i världen upprätta det som brast i Petrus inre den stunden. Jag tror Petrus tyckte riktigt illa om sig själv och blygdes inför den uppståndne frälsaren när de efter uppståndelsen satt tillsammans. ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?”. Frågan skär genom luften och slår in just där den skall slå in. Tre kärleksslag från Jesus behövs innan Petrus förstår och ger upp: ”Herre, de vet allt, du vet att jag har dig kär!” Tre svek och tre upprättelser.

Jag har funderat på varför Jesus inte tilltalar Petrus med just titeln Petrus, klippan, utan bara Simon, Johannes son. Kanske beror det på att det är personen Simon som behöver upprättas – uppdraget har han redan, att vara klippan, och sveket innebär inte att Jesus inte låter Petrus ha kvar sin sändning och sitt uppdrag. Om tidningar hade funnits på Jesu tid hade de skrivit: AVGÅ PETRUS! Men Jesus räknar med oss trots våra svek – det är en tröst för oss som ofta sviker.

Petrus blev sig aldrig lik efter detta möte. Uppståndelsens liv började pulsera i hans ådror. Ingenting kunde längre stoppa honom.

Det fanns fler som mötte den uppståndne och blev till vittnen om tidernas under. Först vid den tomma graven var ju Maria. Hon var fylld av sorg. Hennes sorg var så djup att hon inte kunde se. Hennes sorg var så djup att hon inte ens verkade förvånad när hon hör två änglar inne i graven. ”Varför gråter du?”, frågade de och tillsynes obekymrad över änglarnas närvaro svarar hon: ”De har flyttat bort min Herre och jag vet inte var de lagt honom”. Hon vänder sig om och där står Jesus. Hon tror det är trädgårdsmästaren och börjar tala om var kroppen ligger. Då Säger Jesus: ”Maria”, han kallar henne vid namn ut ur det mörker och den sorg hon fastnat i. Jag tänker på Lasaros som också vid namn blev kallad ut ur gravens mörker: ”Lasaros, kom ut!”  eller Petrus som vid namn blev kallad ut ur sin skam. Jag tänker också på mitt eget namn som nämndes när Jesus vid dopet kallade mig ut ur mitt gamla liv in i det nya.

Och Marias ögon öppnas och hon träder in i det nya livet med att hälsa Jesus: ”Rabbouini”, mästare!

Maria blev sig aldrig lik efter detta möte. Uppståndelsens liv började pulsera i hennes ådror. Ingenting kunde längre stoppa henne.

Utan att hävda någon kronologisk ordning vänder jag blicken mot Tomas tvivlaren. Han ville inte tro om han inte fick känna på Jesu kropp. Han ville inte gå på andras vittnesbörd – han behövde egen erfarenhet. Jag ser många människor framför mig som resonerar som Tomas. Om jag själv får se och röra – då tror jag – men inte annars. Så får de ofta, på ett eller annat sätt, möta Jesus och då inser de plötsligt att de inte alls behöver röra vid honom – de bara vet att Jesus är den han säger sig vara. Jag tror inte Tomas förmådde sträcka fram sitt finger för att känna i Jesus sår – han behövde det inte heller – när han mötte den uppståndne förvandlades otron i hans inre till tro och han hälsade Jesus: ”Min Herre och min Gud!”

Tomas blev sig aldrig lik efter detta möte. Uppståndelsens liv började pulsera i hans ådror. Ingenting kunde längre stoppa honom – han for ju till och med till Indien och förkunnade evangeliet där!

Vi möter lärjungarna på väg till Emmaus. De möter en man som senare visar sig vara Jesus. Han öppnar deras ögon för skrifterna och löftena, han bryter brödet och de känner igen honom och deras liv är för evigt förändrade, de ser saker på ett helt nytt sätt.

Vi möter Paulus. Fylld av hat till de kristna beger han sig till Damaskus och får på vägen möta den uppståndne. Paulus slås till marken, blir blind och får i mötet med Jesus börja om från början igen. Ingenting var sig likt i Paulus liv längre. Förföljaren fick bli förkunnare och försvarare.

Så kan vi vandra från person till person som mött Jesus uppstånden och vi kan se att ingen av dem mötte Jesus på samma villkor. Mötet med den uppståndne fick olika uttryck i deras liv – mötet med den uppståndne var väldigt personligt och följde inget som helst mönster. I mötet med den uppståndne Jesus mötte de ingen ny princip att leva efter, såsom ”Vetekornets lag” eller något liknande, de mötte Guds rikes nya liv. De möttes av Jesu kärlek – av kraften från Kristi uppståndelse. Och med ens kunde berg förflyttas.

"Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!" Apost 3:6  Sade Petrus till den lame mannen vid ingången till templet. Sådant var uppståndelsens liv och sådan var uppståndelsens kraft som nu pulserade i ådrorna till påskens vittnen!

Så tittar vi längtansfullt på Petrus, Maria, Paulus och alla de andra kristna giganterna. Så underbart det måste ha varit på den tiden. Trosvisst kunde de driva ut demoner, få sjuka att bli friska, lovsjungande gick de segrande fram. Tänk om man hade en sådan tro – tänk om min tro kunde få bli lika konkret som deras. Min egen tro är ofta väldigt olik de första lärjungarnas. Jag tycker det är svårt att be och läsa min Bibel, jag känner inte alltid en längtan till gudstjänsten, jag är slö och slapp när det gäller att göra något åt mina skötesynder. Ja, mitt kristna liv känns ofta så livlöst – dött på något sätt. Också är det så svårt läge i kyrkan. Biskoparna tycker konstiga saker och präster hittar på det ena efter det andra och media vinklar det kristna budskapet helt fel och färre och färre går i kyrkan och det är ibland ganska tråkigt att vara kristen. Och när jag försöker tala med mina icke-kristna vänner om tro avvisas jag bara som mindre vetande. Tänk om de har rätt, tänk om Jesus ändå inte uppstod – eller så kanske han uppstod men inte är här. Kanske har han flyttat ljusstaken. Just nu verkar han ju ha en massa saker för sig i Afrika och Asien och låter kyrkorna växa och blomstra där – men här – är Jesus verkligen här?

Jag tror att vi i kyrkan i Sverige är inne i en utarmingsperiod – Gud har lite som han måste rensa upp och fixa till innan väckelsen kommer – och det tar lite tid – men det verkar ändå gå ganska fort framåt. Dessutom måste vi  minnas att det är inte alltid vi är kallade att ha det lätt. Det var inte så roligt för de första kristna heller när man tänker efter och befriar sig från den romantiserade slöjan vi ofta lägger över den tidiga kyrkans liv. Man torterades och dödades. Och visst kan vi tycka det låter vackert när de kristna sjöng lovsånger då de hängdes upp som levande facklor för att underhålla kejsaren eller då de väntade i Colusseums inre på att bli lejonföda – men så kul kunde det inte ha varit på den tiden heller. Jag föredrar faktiskt att leva i en tid då lidande är att höra biskoparna säga konstiga saker, hellre än att leva i en tid då man riskerar att bli uppäten av lejon – om jag får välja! Jag tycker att vi skall akta oss för att bli för gnälliga! Dessutom är det så att väckelsetider, som vi så gärna ber om, inte är lätta tider. Det är tider av hårt arbete, uppoffringar, lidande, motstånd och inte så sällan martyrium. Så vi får vila oss så länge vi kan!

Så till den viktiga frågan! Är den uppståndne Frälsaren här hos oss idag eller har han flyttat till Afrika och pysslar med väckelsen där?

En dum fråga. Han är naturligtvis här. ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” klart att han är här – Jesus luras ju inte! Ibland erfar vi inte att Jesus är här för vi är, likt Maria vid den tomma graven, så uppfyllda av annat att vi inte förmår känna igen honom – men här är han! Och alla vi som vågar kalla oss kristna har mött honom personligen. Var och en av oss! Ingen kan nämligen tro om man inte fått det som gåva av Herren. När man ser på lärjungarna och deras reaktioner på uppståndelsens evangelium så trodde de heller inte – inte förrän Herren öppnade deras ögon. Så var det för Emmausvandrarna, Maria, Tomas, Paulus, ja även Petrus på sitt sätt. Tro förutsätter alltid att man mött den uppståndne frälsaren och att han öppnat ens ögon, öron och sinnen. Tro är att ha fått den insikt som bara Jesus kan ge oss!

Därför är det så viktigt att vi, var och en av oss, faktiskt vågar se den verklighet vi lever i och bekänner oss till. Den verkligheten säger att du är kristen, du vågar säga att Jesus är Herre tillsammans med Tomas, Maria och de andra, eftersom du mött den uppståndne Kristus, eftersom du är ett uppståndelsens vittne, ett påskens vittne.

Ditt möte med Jesus såg kanske inte likadant ut som för de tidiga lärjungarna, men det spelar väl ingen roll, det såg ju inte likadant ut för dem heller – varje möte med den uppståndne är ett personligt möte – och konsekvenserna av detta möte är också lite olika. Det som karaktäriserar mötet är att Jesus förvandlar liv, berör med sin Ande och ger den insikt man inte kommer ifrån och som vi kallar tro. Vågar du säga Jesus är Herre – då är du ett påskens vittne, då har du mött den uppståndne. Större kan det inte bli!

Ibland minns vi inte de stunder då Jesus öppnade våra ögon. Kanske var vi bara små, kanske gjorde han det redan vid ditt dop, eller när du blev vuxen. För en del är det omvälvande, för andra ett långsamt och naturligt möte. Men det spelar inte så stor roll. Nu har han rört vid dig med sin Ande och du har på något sätt sagt ja till honom – eftersom du är här – då gäller det uppdrag han gav lärjungarna också dig: Ni skall vittna om allt detta. Luk 24:48

Jag har funderat en hel del på vad en församling egentligen är. Ju mer jag funderat ju mer har det gått upp för mig att en församling är så otroligt mycket mer än vi ibland tänker oss. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att en församling är Guds rike i vardande. En församling är en flik av himmelen. När Bibeln talar om församlingen talas det om de heliga på orten. När du blir kristen kallas du att leva i en församling – i en konkret gemenskap som är Guds rike, som konkret har tillgång till himmelrikets hela potential – ja, du kallas in i en gemenskap som är Kristi uppståndna kropp.

Om det är så – vilket jag tror och har erfarenhet av – så innebär det att när människor kommer in i en gemenskap av kristna, som med Guds Andes hjälp övar sig att älska varandra och betjäna varandra – så är det ett möte med den uppståndne frälsaren. Den som kommer till en levande församling möter den uppståndne Kristus.

När Jesus säger att vi skall vittna om honom och följa honom så tänker vi lätt att vi skall gå ut som ensamvargar på den kalla tundran och ropa lite här och lite där att Jesus är världens hopp och frälsning. Det är kanske några få som har kallelsen att göra så. De flesta av oss är istället kallade att leva i en församling, och där, i den heliga församlingsgemenskapen vittna om det påskens mysterium man själv erfarit i mötet med Jesus.

Man brukar hänvisa till Apg 2:42 när man talar om församlingen: ”Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.” Man brukar lite käckt kallade detta ställe för de fyra B:na  i den kristnes liv – som benen på en pall: Bibeln, Brödragemenskapen, Brödet och Bönen.

Ibland säger man att dessa fyra B:en skall praktiseras av den kristne för att få jämnvikt i livet. Då låter det som om dessa fyra är någon slags lag och krav som läggs på en, och många kristna lever med dessa fyra B:en som en börda i livet.

Men vad jag upptäckt i min församling är att dessa fyra B:en, när de sätts i funktion i församlingen, är mötesplatser med den uppståndne. De är ställen som förvandlar människor eftersom de möter Jesus där. Det kan låta självklart att det är så här: Klart att man möter Jesus i Bibeln, säger den lågkyrklige. Klart att man möter Jesus i Nattvardens bröd och vin säger den högkyrklige. Klart att man möter Jesus i bönen säger den karismatiske. Klart att vi möter Jesus i den diakonala omsorgen, säger den socialt medvetne kristne o.s.v.

Men är det så klart för oss som vi ofta säger? Tänker vi inte ofta att dessa fyra B:en bara är någon slags hjälpmedel för att komma närmare Jesus. När vi tänker på församlingen tänker vi inte ofta på henne som en praktisk organisation för religiös verksamhet? Vad jag upptäckt är att kristna människor tillsammans, i bön, bibelläsning, betjänande av varandra och mottagande i nattvarden, inget mindre är än den uppståndne Jesus:

Paulus skriver:

 *Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den. 1 Kor 12:27

*Så är det också med er, mina bröder: ni har dött bort från lagen med Kristi kropp och tillhör nu en annan, honom som blev uppväckt från de döda, och så kan vi bära frukt åt Gud. Rom 7:4

Och Jesus själv säger om oss:

*Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er. Joh 14:20

Jag tror att när Jesus talar om oss som sin kropp, menar han det inte bara symboliskt och lite religiöst, han menar det konkret. Så förenad med församlingen är Jesus att han är ett med henne redan här och nu. Det är ju också därför vi får se så stora saker hända när människor kommer nära församlingen. Det som de möter i församlingen är inte bara en samling religiöst intresserade människor, utan den uppståndne frälsaren själv. Jag har fått se det åtskilliga gånger:

- Människor i församlingen har börjat läsa sin Bibel och plötsligt förstår de att det handlar om dem själva. De blir sig aldrig lika igen.

- Människor som mött Jesus i nattvarden och plötsligt får insikten om att det är Jesus de tar emot. De blir sig aldrig lika igen.

- Människor som plötsligt möts i sitt innersta av ett tilltal i bönen, någon ropar deras namn. De blir sig aldrig lika igen.

- Människor i bikt, bärandes på synd och skuld, oförsonade relationer. När Jesus säger: Dina synder är dig förlåtna har jag många gånger fått se hur Jesus verkar i dag på samma sätt som jag kan läsa att han gjorde i Bibeln. Han befriar till nytt liv.

- Jag har fått se människor som kommer in i församlingens gemenskap och i gemenskapen återfår sitt värde, blir botade från sjukdom, upprättade från människors fördömande blickar, insatta i ett sammanhang där deras gåvor och förmågor mer får komma till sin rätt – och det är stort det som sker – det är gudomligt.

Det är samma saker som sker i församlingen som skedde kring Jesus då de första lärjungarna vandrade med honom. Han är här! Vi behöver bara se det och troget hålla oss till de heligas gemenskap – församlingen – som är Kristus själv.

Den konkreta församlingen är mer än summan av dess individer – den är den uppståndne frälsaren. Och människor som möter den uppståndne frälsaren förvandlas.

När jag läser om Petrus börda av svek, Marias sorg, Tomas otro, Emmausvandrarnas blindhet – ser jag nu levande människor framför mig som gjort samma erfarenhet som de. Och jag själv är en av dem. En av de upprättade!

Du är alltså ett påskens vittne om du kan säga: Jesus är min Herre. Du blir själv ett vittne om påsken då du lever med din församling. Du är själv en del av Kristi kropp. Sådan är den verklighet vi lever i och som vi måste upptäcka mer och mer.

Jag tror att tiden har kommit då vi kristna måste återerövra den första glädjen över vad vi faktiskt tror och har varit med om. För det är stort det Jesus gjort i våra liv – det är stort att ha mött den uppståndne. De första vittnena till uppståndelsen övergav allt gammalt för det nya de erfarit – det var så stort att de kunde offra sina liv för det. Och det är inte mindre idag. Varför brinner vi då inte idag på samma sätt som man gjorde i början. Jo, någon har inbillat oss att vi inget är, att våra vittnesbörd inget är värda, att det vi ser hända runt om oss och som vi tolkar som Guds ingripande egentligen är något annat. Till och med inifrån kyrkan säger man att Guds rike inte är så stort och mäktigt som vi har erfarenhet av. Och vi lyder och tystnar, drar oss tillbaka och blir lite missmodiga. Vi skyller ifrån oss på dåliga ledare och människor med makt i kyrkan korridorer som inte tycker som vi – eller som inte erfarit det vi erfarit. Så fort det går oss emot backar vi och säger: Vad var det jag sa, det går inte att göra något!

Det är dags för nya grepp. Jesus verkar med sin kyrka i Sverige och han vill mycket - och du är kallad att vara ett vitte om honom. För det uppdraget behöver du stärkas och uppmuntras. Tillsammans behöver vi bryta ned missmodet som odlas i våra kristna gemenskaper och bryta den isolering som vi ofta utsätter oss själva för – vi måste  helt enkelt sluta vara rädda – för vi har inget att vara rädda för! Vi har ju mött honom som besegrad, död, djävul och ondska. Det är ganska häftigt när man tänker efter!

Vad skall vi då göra för att våga vara de vittnen om påskens glädje och under som vi faktiskt är? 

1. Vi skall förstå att vi är en del av kampen för världens frälsning och att det vi förkunnar och har erfarenhet av i våra egna liv inte alltid är så lättsmält för vår omgivning.  Jag läser gärna i Markusevangeliet när Maria från Magdala försöker berätta för lärjungarna vad hon sett: När Jesus hade uppstått på morgonen efter sabbaten visade han sig först för Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner. Hon gav sig i väg och berättade det för dem som varit tillsammans med honom och som nu sörjde och grät. När de fick höra att han levde och att hon hade sett honom trodde de inte på det. Mark 16:9-11

Det vi har att berätta är så otroligt att människor ibland tror att det är omöjligt. Samtidigt är det deras djupaste längtan vi berör. Den djupaste längtan är människor väldigt rädd om och säljer inte ut den hur lätt som helst. Deras tveksamhet är därför naturligt och i viss mån sund – det måste vi ha som utgångspunkt.

2. För att vi skall kunna förmedla vad vi själva tagit emot måste vi först göra en inventering i oss själva. Innan jag kan säga att Jesus gör stora saker i andras liv måste jag förstå vad han gjort i mitt eget liv. Det svåraste hindret vi ofta har i detta sammanhang är Jantelagen. På något märklig sätt har den smugit sig in i våra relationer med Jesus också. Vi tänker: Inte har väl Jesus gjort något särskilt i mitt liv. Ja, han har kallat mig till tro – och visst det är ju märkligt i sig – men inte ändå – det är ju så naturligt för mig. Visst har jag erfarit några små bönesvar, men inget maffigt som jag kan använda när jag berättar för andra. Jo, nog har Jesus varit stöd för mig när jag gått igenom mina livskriser. Faktum är att jag inte kan leva utan Jesus – och förstår inte hur mitt liv skulle se ut om jag tvingades leva utan honom – men det är kanske bara jag som är konstig. Jo, jag längtar till nattvarden och när jag läser Bibeln förstår jag att det på något sätt handlar om mig – och visst har det blivit lättare för mig att förlåta andra nu när jag vet att Jesus förlåter mig. Nej, jag är inte rädd för döden – jag har tänkt mycket på den, men jag litar på Jesus också där. Nej, jag vet inte vad jag skall säga! Hos andra gör Jesus stora saker men inte hos mig.

Kan ni känna igen er!

Var och en måste förstå att tro är stora saker. Den som litar till Jesus har fått hela sitt liv förändrat. Mycket känns kanske likadant, man har kvar sina favoritsynder och sitt gamla missmod, man är ingen ny jublande hallelujavarelse – men ändå är allt förändrat. Vi måste börja med att göra en inventering i vad Jesus faktiskt konkret gjort i mitt liv, vilka perspektiv han ändrat, vilka val han lett mig in i, vilka nya egenskaper hos mig som han har uppenbarat. Kanske kan jag till och med finna några av Andens gåvor som han skänkt mig!

3. Därefter måste vi öppna ögonen för vad Jesus faktiskt förändrar i andra människors liv. När man väl lärt sig att känna igen tecknen på att Jesus arbetar med mina medmänniskor öppnas en helt ny värld. Jesus som innan kanske kände så långt borta – eller i alla fall instängd i särskilda gudstjänstrum – visar sig arbeta lite överallt. Han arbetar med människors relationer, han befriar från ingrott missmod, han ger ny frimodighet, han låter människor ta stora, ibland livsavgörande beslut, han sänder kärlekens ande mellan människor som innan avskytt varandra, han ger bönesvar på bönesvar – ja, listan skulle kunna göras hur lång som helst. Allt detta sker där människor möter den uppståndne – men vi har likt Maria så ofta blivit blinda för den verklighet vi har mitt framför oss eftersom vi är så upptagna av oss själva.

4. Vi behöver också öva Jesu blick för människor. Matteus skriver: När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde… Matt 9:36.

För att kunna vara ett påskens vittne och komma med uppståndelsens evangelium till människor, måste vi först lära oss se dem med Jesu ögon. Han såg på dem med medlidande. Han ömkade sig inte över dem – han led med dem – han såg den dolda förtvivlan de bar – de var som får utan herde – de visste inte var de skulle ta vägen. Var och en försökte desperat finna sin egen väg.

Ofta när kristna ser på icke-kristna så fylls de kristna av någon slags överlägsenhet. Och man kan nästan ana att de säger: Lever du bara som jag så skall nog Gud tycka om dig också! Men det vi har att komma med är inte någon levandsprincip eller något slags regelsystem – det vi har att komma med är honom som har en väg för var och en. Vår enda uppgift när vi vill vara uppståndelsens vittnen är att berätta vad Jesus gjort för var och en av oss. Jag skall hålla mig till Guds församling, samt älska de människor som kommer i min väg. Jag skall älska dem oavsett om de är kristna eller inte – såsom Jesus älskar. Jag behöver inte tycka om alla – det gjorde inte Jesus heller – jag tror inte han tyckte om soldaten som piskade honom på översteprästens förgård, men han älskade honom. För Jesus visste hur vilsen han var och att han i botten var älskansvärd. Så skall vi också lära oss se på våra medmänniskor. Jag minns en person som av församling möttes med den blick Jesus lärt oss att se på andra människor med. Länge hade denna person blivit illa behandlad och räknats som mindre värd. Vid ett tillfälle sa denna person, efter ett konstaterande om att det varit jobbigt länge: Här i församlingen är jag äntligen hemma och här skall jag stanna. Det är något gudomligt när en människa kan hitta hem på det sättet – denna person hade mött den uppståndne, blivit älskad, funnits värdig och fick komma hem. Det är stort!

Det finns massvis med människor, likt tullindrivarna och de prostituerade och de av sjukdomens utanförskap märkta människorna som vi finner i Bibeln, runt omkring oss. De finns överallt. Jag är ju själv en av dem! När vi som enskilda kristna och som församlingar vågar förstå att där vi är, där är den uppståndne frälsaren, då händer precis samma saker som hände där Jesus gick fram i Bibelns berättelser – för Jesus är densamme i går och i dag och i evighet!

Det är stort att vara kristen – något större finns inte:

*Att vara kristen är att vara en del av Guds rike, himmelriket, Jesu kropp.

*Det är en stor glädje att vara kristen för vi får lära känna kraften av Kristi uppståndelse, men det är också ett svårt liv eftersom vi får dela Jesu lidande.

*Det är ansvarsfullt att vara kristne för Jesus räknar med oss så till den grad att han lovat att där vi är där är han.

*Det är en stor frihet att vara kristen eftersom ingenting behöver skrämma oss – vi är ju ett med honom som till och med besegrad döden och djävulen.

*Det är spännande att vara kristen och särskilt spännande är det att vara kristen i denna tid och i detta land. Något har Gud i görningen. Vi vet ännu inte vad – men vi vågar vänta stora saker och vi får hålla oss beredda.

Räta på dig du kristen och vet att du är kallad att i detta land vara ett redskap i den store Gudens händer. Du har fått möta den uppståndne frälsaren och är därmed ett vittne till påskens stora under. Därför kan vi säga att påskens vittnen lever – du är ett av de vittnena.

Amen.


Tipsa en vän:

    

Maria-och-Jesus-ikon.jpg

Prästsidan.se

Pär-Magnus Möllers hemsida

Dagens Bibelord