Jesus i garderoben

​

…Lisa blev mycket förtjust över att Jesus en dag ringde på hennes ytterdörr. Hon hade hört så mycket trevligt om honom och nog hade hon ända sedan barnsben funderat på att en dag bjuda hem honom, men tiden hade liksom aldrig funnits. Men nu, när hon var pensionär så skulle det nog passa. Och visst var han förtjusande, den där Jesus. Han hälsade henne med öppen famn och hon kände sig verkligen sedd och bekräftad. De satt en lång stund i den blommiga plyschsoffan i finrummet och samtalade om både det ena och andra. Lisa kände att hon verkligen gjort rätt som öppnat sin dörr för honom. Efter en stund beslöt Lisa att det var dags för kaffe. Hon lät Jesus sitta kvar i soffan medan hon själv slamrade ute i köket. Finaste porslinet skulle dukas fram och hembakade kakor (Hoppas han inte är diabetiker, tänkte hon när hon dukade upp läckerheterna).

​

   Väl inne i rummet med kaffebrickan i famnen, fann hon Jesus sitta i soffan, rotandes i en låda som hon visste hon hade gömt undan inne i ett skåp – längst bak, om hon inte mindes fel. Hon satte ner brickan smått förbryllad och lite illa till mods. – Oh, kaffe, sa Jesus, gott! Han tog en stor bit toscakaka. – Mycket intressanta saker i den här lådan, sade han medan han mumsade på kakan. – Jo, svarade Lisa, men det är kanske inte meningen att man skall rota i dem, lade hon till lite försynt men ändå strängt. – Nej, jag kan tänka det, sade Jesus, så långt in i skåpet som de hade gömt den! Lisa visste inte riktigt ur hon skulle hantera situationen. – Jag skulle bli glad om du lade undan lådan och tog en bit kaka till, försökte hon. – Jo, jag kan tänka det, sade Jesus – här har du verkligen gömt undan en hel del minnen som jag förstår att du inte vill att andra skall veta något om. Helt oberörd fortsatte han rota i lådan. Jesus plockade upp dagböcker som smärtade, bilder som gjorde för ont att titta på, brev av saknad och ouppfylld längtan, minnen av vänner som svikit och blivit svikna och Jesus plockade och undrade. Lisa satt som förstenad i sin fåtölj. Detta var inte vad hon väntat sig.

​

– Var skall jag sova, frågade Jesus plötsligt. Frågan fyllde Lisa med skräck: Sova, skulle han stanna över! Det hade hon inte planerat. – Jag har ju det lite trång, det kanske är bättre att du tar in på hotell, sade hon. – Nej, nej, sade Jesus. Jag bor hellre här, var som helst. Då kom Lisa på en snilleblixt; Jag låser in honom i klädkammaren. Sagt och gjort, hon kastade in en massa filtar i klädkammaren och fick Jesus att kliva in där. Så stängde hon dörren och vred om nyckeln. Kanske hade hon förväntat att Jesus skulle börja banka på dörren och ropa – men hon hörde inte ett knyst därinne.

​

   När morgonen väl kom vaknade hon med en oro i kroppen som hon tidigare inte upplevt. Det tog en stund innan hon kom ihåg att hon låst in Jesus i klädkammaren. Hon gjorde frukost åt sig själv och försökte övertala sig själv om att Jesus behövde sova ut och därför inte skulle bli störd. Hon satt med det rykande kaffet i handen och funderade över allt Jesus rotat fram ur hennes liv. Vid elvatiden på förmiddagen hörde hon någon som satt och visslade psalmer inne i klädkammaren och vid tolv öppnade hon dörren för Jesus. – Godmiddag, sade han – är du redo att fortsätta där vi slutade i går? Han verkade inte ens arg för att han suttit inlåst hela natten och förmiddagen. – Jaha, svarade Lisa förbryllat, och genast drog Jesus ut en låda ut hennes skrivbord. – Oh, fler dagböcker, sade han alvarligt, -  låt oss sätta oss ner och gå igenom dem.

​

   Så gick dagarna och samtalen fortsatte. Snart märkte Lisa att även om Jesus drog upp de mest pinsamma minnen hon hade gömt undan så dömde han henne inte. De samtalade om vad som hänt, vad som var rätt och vad som blivit fel. De skrattade tillsammans och grät. När det var händelser och saker där Lisa hade gjort fel och där hon skämdes över sitt handlande märke hon vid flera tillfällen att Jesus rev ut sidor ut hennes dagböcker och stoppade på sig minnessaker som gjorde henne påmind om hennes felsteg. – Det här tar jag hand om, sade han övertygande då hon frågade varför – det tillhör mig, sade han. Och hon ifrågasatte inte hans handlade.

​

   Efter några månader vågade Lisa låta bli att låsa in Jesus på nätterna. Hon irriterade sig fortfarande över att han inte kunde låta saker och ting vara i fred och över att han var så fruktansvärt intresserad av varje detalj i hennes liv – men hon upptäckte också att det liksom blivit ljust i hennes lägenhet och i hennes liv. Det var liksom annorlunda. När hon frågande om Jesus också hade märkt att det såg anorlunda ut i hennes hem, att det liksom blivit ljusare, svarade Jesus: Den som vandrar med mig vandrar inte i mörkret utan har livet ljus. – Jaha, svarade Lisa förbryllat, är det så det är!

​

Pär-Magnus Möller

​