Hem Om mig Texter
Predikningar Föredrag Dikter Blandat Berättelser

Nyårsbönen 2009 

Så drar 2009 sitt sista flämtande andetag för att snart lämna över tillvaron till 2010. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att 2010 låter lite science fiction– det låter som en halvtaskig kioskroman med rymdskepp, silvriga tajta rymddräkter och sommarstugor på månen – också är det i morgon, konstigt! De som är födda på 1900-talet är i dag minst tio år gamla. Det är tio år sedan man satt och oroade sig för att hela världens datorsystem skulle kollapsa och en universell katastrof skulle drabba jorden – och ändå är egentligen allting fortfarande som det alltid har varit. Visst har den tekniska och medicinska forskningen gjort framsteg, visst har nya krig utspelat sig, människor har fötts och dött, nya TV serier som vi kan vara förtjusta i eller förfäras över har visats på TV – och kroppen har förändrats på ett nästan omärkligt sätt – gravitationen måste alltså ha ökat något de senaste åren. Annars är egentligen allting som det alltid varit. Om tio år kommer vi som folk knappt minnas svininfluensan och massvaccineringen, kanske kommer finanskrisens sår också vara glömda och bakslagen i miljökonferensen kommer ingen ihåg pga. av framtida segrar eller ännu större misslyckanden. Vi har passerat nya framgångar och nya bakslag, glädjeämnen och sorger - och så kommer livet att fortsätta. Allt kommer att förändras och ändå vara likadant. Om 2010 skulle innebära kolonisering av månen, så skulle det egentligen inte göra någon skillnad. Det skulle se annorlunda ut där uppe – men egentligen har det inte ändrat något av livets villkor eller strävan. Mycket är annorlunda men allt är ändå detsamma.

När man lever nära Bibelns texter (de yngsta är snart två tusen år gamla) slås man av just detta att det inte är någon större skillnad på en människa vid Abrahams tid och en människa 2009. De yttre förutsättningarna kan se lite olika ut – men det inre, det som utgör vad en människa egentligen är, är detsamma.

Vi lever i vår tid i en myt om oss själva; att tillvaron är i en ständig positiv utveckling och att livet, när med sitt förnuft löst alla problem, blir lätt, underbart och gott. Men det är inte sant – och det är dessutom en farlig tanke: Denna framgångsmyt gav en gång i tiden energi åt både rasbiologiska institutet i Sverige och till drömmen om det tredje riket i Tyskland. Man försökte skapa det ideala samhället genom att styra och organisera utifrån vad man för stunden ansåg logiskt och förnuftigt – för man trodde att det mänskliga förnuftet var garanten för den yttersta sanningen.

Samma framgångsmyt ger i dag näring åt dödshjälpsdebatten, debatten om hur sjukt ett barn får vara för att det skall ha rätten att födas och därmed ha rätten att bli en s.k. samhällsbelastning - och myten ger också näring åt dödsstraffsdebatten som kommer och går i jämna mellanrum. Någonstans i denna myt finns också behandlingen av våra flyktingar och invandrare. Det finns tendenser i vårt samhälle som gör att vi tänker att om vi bara blir av med dessa oönskade individer så skapar vi en lycklig stat där vi kan leva i harmoni och välstånd. Vi tror någonstans, genom denna framgångsmyt, att allting blir bra om vi bara fixar till tillvaron, klipper bort det icke önskvärda och på så sätt skapar en lycklig mänsklighet.

Detta är en farlig myt som bara leder oss bort från det vi egentligen längtar efter, bort från det liv som vi fått, bort från det som vi djupast sett vet är sanningen. Allt sedan upplysningstidens dagar har denna myt odlats; att vi kan skapa vår egen lycka, vår egen framtid – att vi är starkare än livet självt – att vi äger livet och meningen – och sanningen. Och visst kan vi ändra livets yttre förutsättningar, ingen har väl rört om så mycket i som världen som Hitler och hans regim – men trots den stora katastrof Hitler skapade genom att utveckla världen till vad han tyckte var förnuftigt, rätt och riktigt, har ingenting ändrats. Vi har inte ens lärt oss något av det fruktansvärda som hände – fortfarande krigar människor, fortfarande accepterar vi den orättfärdiga fördelningen av jordens resurser, fortfarande sätter vi egen vinning framför andras välmående – också i vårt eget land – också i våra egna liv. Ja, inte ens där vi har en reell möjlighet att göra skillnad för människor gör vi det vi vet vi borde. Det är som om våra hjärtan är stängda – att vi inte orkar se mer än oss själva – som om vi är instängda i vår egen egoism.

Hur mycket världen än har förändrats där ute – ser det likadant ut i vårt inre. Silverdräkter, sommarstugor på månen och personliga rymdraketer lär heller inte förmå ändra något av detta. Den verkliga förändringen av våra hjärtan förmår varken samhällsideologerna, specialistkirurgerna eller psykologerna. Den verkliga förändringen av våra liv och hjärtan kan bara den göra som skapat oss och verkligen vet vem vi är.

Jag tror att vi går en ny tid tillmötes, en tid som innebär att den gamla myten om att människans förnuft skall lösa våra yttre och inre problem har krackelerat. Vi börjar inse att vi inte kan skapa en idealvärld genom att avsätta Gud och bara tro på oss själva. När vi sätter oss själva i centrum av allting så sätter vi också vår egoism, vår självtillräcklighet, vårt högmod i centrum – och det är att släppa ut krafter som vi inte hanterar – krafter som långt ifrån alltid är goda. Vi kan bara se hur det gick när världens makthavare skulle komma överrens om mål för jordens klimat. Egoism och självtillräckligheten huserade fritt – och inga gemensamma mål kunde uppnås. Vi kan också se vad som orsakade finanskrisen – det var ju vår egen girighet upphöjd till norm.

In i denna splittrade, blinda och självcentrerade värld, väljer Gud att födas som en av oss. Mitt i denna värld etablerar han ett annorlunda rike – ett sammanhang vari människor kan gå in och låta sig helas, förvandlas och läkas. Det sammanhanget är Guds församling, kyrkan. I denna värld kommer Jesus som en ny slags kung för alla dem som ser att den väg som makten, människornas egosim och egocentricitet vill gå, inte håller, inte är sann, inte är önskvärd. I det rike som Jesus skapar gäller andra regler än i världen i övrigt. I Jesu rike står inte framgången och styrkan i centrum utan sanningen, människan och han som är alltings mening och mål – Gud själv.

Profeten Hesekiel skriver om Guds vilja med detta annorlunda rike. Gud säger genom profeten: Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.

Jag tror att det är just detta vi behöver. Den framtid vi längtar efter ligger inte i mer teknik, inte i mer underhållning, inte mer illusorisk frihet, inte i bättre ekonomi eller större tro på oss själva – den ligger istället i det att vi får börja om tillsammans med Gud, att vi får lämna bort våra stenhjärtan och av Jesus få nya, levande hjärtan.

Jag tror att vi alla på något plan förstår var profeten talar om. Det där döda, det där kalla och ensamma som bor i varje människa behöver en befriare, en räddare, en frälsare. Men för att våga ta emot den befrielsen behöver vi lära känna befriaren själv – Jesus. Om vi inte känner honom, om vi inte förstår vem han är, tar vi honom gärna för ytterligare en sagofigur som lovar guld och gröna skogar – en lögnare bland hundratals andra.

Här har vi som kyrka i Sverige misslyckats kapitalt under många år. Vi har inte lyckats få Svenska folket att förstå. Vi har liksom resignerat inför det massiva trycket på att presentera en ”modern Jesus”, en ”trevlig Jesus”, en Jesus som egentligen inte har något att säga – som bara bejakar och bekräftar allt vad vi redan bestämt. Vi har gjort undervisningen om Jesus så infantil att folk inte längre tror att den kristna tro egentligen har något att säga – att den istället bara är en kulturyttring, en museal verksamhet. Men den tro som apostlarna gick i döden för, den tro som alla vår tids kristna martyrer bekänner genom lidande och förföljelse in i döden, är ingen infantil tro, är ingen intetsägande kulturyttring – det är den tro som förvandlar människor, som befriar från stenhjärtan och ger levande hjärtan och sant liv. Den tron är så viktigt och stark att människor hellre går i döden, för att andra skall förstå att den är viktigare än allt, än förnekar den. Tron handlar om liv och död – inte om tyckande och åsikter. ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet”, säger Jesus.

Det nya hjärtat av kött erbjuder Jesus alla människor som vill ta emot hans förlåtelse, befrielse och kärlek. Vi behöver Jesu förlåtelse – den är den enda som kan befria det liv som hålls fånget i vårt inre. Vi behöver förlåtelse för alla onda beslut vi tagit, alla onda tankar som farit genom våra huvuden, alla gånger vi själva inte velat förlåta. Vi behöver ta emot hans upprättelse för alla gånger vi blivit kränkta, missaktade, bortvalda. Vi behöver hans kärlek för alla gånger vi dömt oss själv, alla gånger vi fallit, alla gånger vi föraktat oss själva. Gud vill lägga en ny grund för våra liv där han är hälleberget och inte vårt eget egocentriska högmod.

Om vi inte återfinner den grund som relationen med Jesus är så kommer vi aldrig någonvart. Vi kommer aldrig att växa som människor. Ibland hör man hur människor talar om den trygghet och det lugn och den stabilitet man upplevde att tidigare släkten bar – medan man nu känner sig ytlig och tvingas hasta förbi allt som man egentligen tycker är viktigt. Så anklagar vi samhällstempot för denna ytlighet. Vi skall ju göra så mycket, säger, vi – det finns så stora krav och förväntningar! Samtidigt har vi aldrig haft så kort arbetstid i Sverige som vi har i dag – aldrig ha man haft så många hjälpmedel och så många möjligheter till det som kallas personlig utveckling – men någon utveckling tycks ju ändå inte ske.

Kanske är det dags att vi som folk vågar vakna upp och inse att den väg vi valt inte leder dit vi trodde att den skulle leda. Den leder inte till friare människor, den leder inte till lyckligare liv – den leder istället till den budenhet som är en nödvändig konsekvens av att vi satt oss själva i centrum av allting – och glömt honom som skapat oss. Allt var verkligen inte bättre förr – men när man läser om Bibelns människor, när man studerar kyrkohistorien och människans andliga liv genom århundradena så kan man enkelt se att det då fanns en fördjupning i livet som vi som vi ofta saknar idag. I dag finns det istället en ensamhet som inte har någon motsvarighet i historien – det finns en uttröttning, en själslig uttröttning som gör att vi tror att tillvaron är meningslös och tom. Vi lever i en rotlös tid då vi tror att allt hänger på oss – och vi börjar upptäcka att vi inte har den kraft och kunskap vi trodde att vi hade. Vi trodde vi ägde allt – men vi saknade det väsentliga.

Men det är inte försent – Guds rike finns kvar - Jesus är inte långt borta från någon enda av oss. Hans rike är här mitt ibland oss – vi behöver bara skaffa nytt fokus i livet för att se det.

Tänk om 2010 skulle få bli ett år med verklig utveckling – strunta i silvriga dräkter, sommarstugor på månen – de ändrar ju i sak ändå ingenting. Tänk om 2010 skulle få bli ett år med verklig växt, med nytt fokus, med en ny grund. Tänk om 2010 skulle få bli ett år då vi på nytt får upptäcka att Guds rike, här i vår gemenskap, verkligen är ett annorlunda rike i denna värld – ett rike som gör skillnad.

Låt 2010 få bli ett år av läkedom, helande, sanning – frid. Låt Jesus under detta år finna dig, för första gången, eller på nytt – så att han får ge dig ett nytt hjärta – ett hjärta som verkligen kan göra skillnad i världen.

Må Guds förlåtelse och nåd vila över 2009 och må han välsigna Herrens år 2010 med tro, frimodighet och upprättelse. I Jesu namn. Amen.

Maria-och-Jesus-ikon.jpg

Prästsidan.se

Pär-Magnus Möllers hemsida

Dagens Bibelord