Hem Om mig Texter
Predikningar Föredrag Dikter Blandat Berättelser

Rädda kristna

Har ni mött någon ängslig kristen någon gång. Har ni mött någon kristen som oroar sig och bekymrar sig för allt möjligt och alltid sätter fingret i luften för att liksom känna var vinden blåser? Känner ni någon kristen som ibland känns dubbel i sin natur – den är liksom from i det som den säger  - men ibland kan man känna att det som den kristne säger liksom är gömt i oro över att säga fel och att personen egentligen tycker något annat – men inte vågar säga det? En sk kamiljontkristen som anpassat sig efter den lilla kristna omvärld som den lever i?

Har ni mött någon sådan kristen? Jag tror att vi alla har gjort det och framför allt kan vi nog känna igen oss i den beskrivningen själva. Vi som borde vara de frimodigaste personerna i världen, vi som har Guds Ande och kan vara starka i ord och handlingar oavsett vad andra tycker, vi som förmår älska och kan vara generösa med Guds nåd i det oändliga – vi är ofta rädda och gör oss små och ser oss oroligt omkring för att se vad de andra tycker och tänker – eller hur? Också är vi snåla – vi är ofta som den där tjänaren som får allt förlåtet av sin Herre men kräver igen skulderna från dem han lånat ut till – men vi är inte lika den tjänaren för att vi är snåla, hemska och fruktansvärda i oss själva utan för att vi är rädda. Rädslan är vår största fiende, den är den ondes klo i oss.

Det finns ett litet ord som borde oroa oss – och då menar jag verkligen oroa oss – inte vara rädda för – och det är ordet är skrivet av Johannes i hans första brev:

Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. (1 Joh 4:14-19).

Jag tänkte därför att vi skulle fundera lite kring just kärlek och rädsla – en kärleksfull Gud och rädda kristna.

Jag är nog inte ensam om att ha gjort iakktagelsen att människor som upplevs hårda och fyrkantiga och på ett sätt ganska otrevliga egentligen inte är det i sig utan har blivit det pga. av sin rädsla och osäkerhet – och tyvärr måste jag säga att min väg in i den kristna församlingen många gånger har fått gå genom ganska osympatiska människor som knappast har älskat mig in i gemenskapen utan noggrant kontrollerat att jag verkligen är en av dem. Jag vet att jag inte är ensam om sådana erfarenheter. Hos många har det satt outplånliga spår och man vill inte längre ha med andra kristna att göra. Det är djupt tragiskt. Därför är detta en mycket viktig fråga att fundera kring.

Det finns många modiga kristna – många härliga kristna – men modiga och härliga kristna talar så många andra om – de syns i tidningar och många har dem som förebilder. Men så finns ju alla vi andra också, alla vi medelkristna som vill så väl men har ibland så svårt att våga tro på den där kärleken som Gud talar till oss om – vi som vill följa Jesus och älska alla men som inte vet hur vi skall göra – tänk om jag säger fel, leder fel, tänker fel – tänk om jag skadar Guds sak om jag talar, tänk om jag skadar Guds sak om jag tiger – så springer vi runt som rädda möss som just blivit upptäckta inne i skafferiet.

För några dagar sedan var det tydligen en kvinna som hade talat ofördelaktigt om Jesus i programmet ”sommar”. Jag hörde det inte själv men vad jag förstått hade hon sagt att Jesus var manipulativ och hemsk. Nu blev många kristna upprörda och anmälde programmet till radionämnden – man talade om hädelse och blev väldigt indignerad. Men behöver vi verkligen bli indignerad av sådant – om en stackars vilsen kvinna behöver ge röst åt sina tankar om Gud och Jesus (hon kallade sig dessutom ateist) om hon behöver ge ord åt sina funderingar så låt henne göra det – Gud skadade det i alla fall inte. Det är ju som att tro att det lilla barnet som knuffar sin pappa i magen och säger du är dum, du är dum – egentligen skulle drabbas av några konsekvenser. Gud tåler detta. På något sätt ser jag istället de kristnas agerade som ett uttryck för rädsla. ”Hon sade fel – hon måste straffas”. Tänk om vi istället kunde ta det lugnt – och vara trygga i vår egen tro – vi vet ju alla att evangeliet är anstötligt – och här är en kvinna som upptäckt detta på sin väg till att med stor säkerhet finna Jesus. Och i ärlighetens namn; har vi inte alla upprörts över många av Jesu uttalande: ”

Matt 16:24

    Sedan sade Jesus till sina lärjungar: "Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.

Matt 19:24

    Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike."

Matt 10:37

    Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig.

För någon söndag sedan hörde vi Jesus säga att de döda skulle begrava sina döda och den som vill säga farväl till sin familj innan den följer Jesus inte passar för Guds rike – det är ju hemskt!

Vi känner alla till massvis med sådana ord som vi skulle vilja protestera mot och säga: Nej  Gud så får det inte vara – och vi vore snarast konstiga om vi inte protesterade – för Gud förväntar sig nog det – han vet ju vad som är i människan och vad vi inte förstår eller kan hantera. Evangeliet måste ibland vara just så anstötligt att vi protesterar mot det – för om vi inte protesterar och opponerar oss kan evangeliet i grunden inte kämpas in i oss och omforma oss. Vi behöver inte vara rädda för opinion mot Gud.

Jag funderade på varför folk blev så indignerade över att den här kvinnan sade som hon sa? Jag menar att vi som känner Jesus vi vet ju att vi kan besvara alla henne funderingar, vi vet ju att Jesus dött och uppstått och att han är här hos oss nu. Vi vet ju att vad vi än säger så står ju Guds ord fast och att Guds Helige Ande skall leda rätt bara vi ger Guds Ande möjlighet att verka. Så tänker jag: Kan orsaken till denna indignation bero på att vi inte riktigt känner Gud, att vi inte riktigt litar på honom, att vi inte förmår tro på att det han säger är sant utan att vi inbillar oss att vi måste försvara Gud – att Gud egentligen är svag och liten och maktlös och hans enda hopp är vi? Eller beror det på att vi kristna glömt att honom vi försvarar inte är en lärodoktrin utan en person – en person man måste lära känna innan man egentligen kan uttala sig om honom. Varför bli indignerat och anmäla till granskiningsnämnden när man istället kunde säga till henne: Följ med och se! Eller har vi inget ett visa henne mer än våra egna åsikter och tankar?

Den kristne och församlingen

Ja, här får vi rannsaka oss. Vad har vi att bjuda in till? Den kristna gemenskapen, församlingen är en gåva från Gud till oss. Församlingen är en liten flik av himmelen. Där två eller tre är församlade i mitt namn – där finns jag mitt ibland dem, säger Jesus. Församlingen skall vara en plats där alla skall få rum. Där alla skall få möjlighet att växa. Församlingen är ett ställe dit vi kan komma för att möta Jesus och lära känna honom. Det finns inget friare ställe än församlingen, inget kärleksfullare ställe, inget ställe där alla frågor är tillåtna, där tro och tvivel och oro och glädje går hand i hand. Församlingen är det enda ställe på hela jorden där du får vara rakt i igenom ärlig i allt vad du är – här är inga synder för konstiga, här vet vi i djupet vad som finns i människan – inget är främmande i församlingens gemenskap – för här är Gud och han känner oss bättre än vi känner oss själva. Här älskar vi sanningen – hur den nu än ser ut och vi vet att Jesu kärlek bär allt – eller hur? Just så ser väl våra kristna gemenskaper ut? – Eller är det något som inte känns rätt när jag säger så?

Den första församlingen bestod till stor del av mördare, otrogna människor, tjuvar och sådana som inte levt som man skulle. Jesus kallade nämligen inte till sig de rättfärdiga utan syndare. En äktenskapsbrytare hade inte så mycket att häva sig över när den mötte en tjuv – men båda hade plats i de heligas gäng – för båda blir rättfärdiggjorda, som det heter på religiösa, genom Jesu blod. Båda hade blivit förlåtna och upprättade. De visste nu att det var älskade rakt igenom, mer än de kunde drömma om - fullständigt. Den kärlek de fått ta emot ville de också ge vidare för så fungerar det. Den som fått litet förlåtet visar liten kärlek – därför förlåter oss Jesus allt för att vi skall kunna älska hängivet i allt.

Så skulle det vara – om inte rädslan haft sin klo i oss. Men nu har den det och det har bara en orsak – vi känner Jesus för dåligt. Jag menar inte att vi vet för lite om honom – många är duktiga på sin katekes och i sin bibelkunskap. Men att kunna mycket om en människa är inte samma sak som att känna honom eller henne. Det är en god förutsättning för att lära känna en person att man vet en del om personen – men det är ändå inte samma sak. Ibland funderar jag på om det inte är det här som liknelsen om de tre männen med talenterna handlar om. Den där mannen som bara fick en enda talent och gick och grävde ned den han fungerar ju som vi ofta gör. Mannen med den enda talenten grävde ju ned den eftersom han var rädd för sin Herre – han visste mycket om honom eftesom han visste att han var en stäng Herre som krävde in där han inte sått – men ändå kände han honom inte. Om han hade känt honom hade han ju vetat vad han skulle göra med myntet och att han inte behövde vara rädd på det sätt han var utan tvärt om – om han hade vågat mycket och rikligt använt myntet så hade det varit enligt hans herres önskemål. Men nu visste han mycket om Herren men kände honom inte – förstår ni hur jag tänker?

I församlingar där man kan mycket om sin Herre men inte känner honom växer det ofta fram en obarmhärtig kultur. Där blir det väldigt viktigt att man passar in i gemenskapen – att man inte sticker ut. En församling där man inte vågar tro på den levande och uppståndne Kristus som är mitt ibland och den Helige Ande som drar oss till Gud var vi än befinner oss på trons väg blir en rädd församling som måste bygga sin kärna på något annat än relation med Jesus. Det blir då lätt så att man kontrollerar varandra, stämmer av med varandra att man verkligen tror på samma sätt. Tron i sig blir det som man samlas kring – trons formuleringar blir centrum och inte levande Kristus. Med detta menar jag på intet sätt att trons formuleringar inte skulle vara viktiga – de är nödvändiga för kyrkan – men de är ändå bara formuleringar på den relation man har till den uppståndne herren. Om man samlas kring den närvarande Jesus finns stor frihet i tanken, där får man komma som man är och så får Jesus hjälpa en att förstå honom rätt. Där trons formuleringar står i centrum blir dina åsikter viktigare än ditt hjärta, dina ord och formuleringar viktigare än din kärlek till Kristus – och då blir det fel.

Det är rädslan som leder oss fel. Den gör oss snåla och begränsade. Om vi hade lärt känna Kristus hade vi flödat över av kärlek till de människor som ännu inte kände honom. ” "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!" Apost 3:6., tänk vad vi kan ge till alla dem som ännu inte känner Jesus. Men inte ger vi dem det!

Jesus är i församlingen – om vi bara tar våra blickar från varandra och riktar dem på Jesus i stället – vilken underbar flik av himmelen som var församling då får vara. Då slipper vi vara rädda för varandra och bli bundna av andras åsikter och tankar. Då får vi vara med bara av den enkla anledningen att Jesus kallar oss att vara nära honom – och han får förvandla mig – han gör det barmhärtigt i motsatts till vad mina bröder och systrar förmår. Om vi lär känna Jesus förmår vi att älska som han, fria som han, förlåta som han – och vi behöver inte binda varandra genom vår egen rädsla för varandra.

Den kristne och Gud

Vi skall frukta Gud står det – men det betyder inte att vi skall vara rädda för honom. Han är ju vår Far – han ger oss det vi behöver och det vi ber om. Om vi i djupet av vår liv kunde förstå vad hans kärlek på korset betyder skulle vi vara så fria och frimodiga att himmelen skulle vara här. Många kristna, har jag märkt, har fastnat i en bild av Gud som en fruktansvärt cynisk och psykotisk människa– som försöker binda människor till sig genom ömsom sprida goda gärningar och ömsom skapa dåligt samvete genom att aldrig vara nöjd. Först säger Gud: Se så mycket jag älskar dig, se som jag offrar mig för dig på korset – det gör jag bara för att jag vill ge dig frihet och för att jag älskar dig och jag gör det alldeles gratis – men samtidigt så vet var och en att han menar att vi därför skall krusa och svansa och på allt sätt försöka mätta hans omättliga behov av uppmärksamhet och lydnad. En sådan bild av Gud skapar dubbla människor – de sjunger: Se Jesus är ett tröstrikt namn, samtidigt som de är rädda för att han när som helst skall ge dem en hurring för att de sjunger falskt. Här blir det ändå tydligare hur kärleken och rädslan är sina motsatser. Den som på något sätt anat mysteriet med korset skulle aldrig mer kunna tro att Gud ville dem något ond, aldrig att han skulle vilja kuva eller begränsa eller ens tvinga till dåligt samvete. När Jesus dör på korset för vår skull gör han det utan någon som helst baktanke, utan att förvänta sig något som helt tillbaka.

Paulus skriver: Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig - kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen. (Rom 5:6-11)

Det är inte lätt att tro på en sådan Gud. Vi är ju så vana att räkna in baktankar och dolda förväntningar i allt. Men den gåva av evigt liv som Jesus ger oss är verkligen helt fri. Den är mer än generös – den är nåd.

Varför är vi då rädda, för rädda är vi – vi tänker att Jesus är god och han dog för mina synders skull och nu måste jag leva upp till detta, leva värdigt denna gåva – och det ser jag ju att jag inte förmår: Ve mig!

Men här är den stora hemligheten i kristen tro – här är den allra ljuvaste frukten av att känna Jesus. Jag är förlåten, fri. Jag lever i förlåtelsen, i Kristus. Paulus vädja till oss och galaterna att greppa detta, han skriver:

Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö.

Vilka dårar ni är, ni galater! Vem har förhäxat er? Ni har ju ändå fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst. Svara mig på en enda sak: var det genom att fullgöra lagen som ni fick Anden eller genom att tro på vad ni fick höra? Hur kan ni vara sådana dårar? Skall det som för er började med Anden nu sluta med köttet? Har allt ni varit med om varit förgäves? Det kan inte ha varit förgäves. När han nu ger er Anden och låter underverk ske bland er, är det för att ni fullgör lagen eller för att ni tror på vad ni fått höra? Se på Abraham: Han trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig. Ni skall alltså veta att de som tror, de är söner till Abraham. Gal 2:19-3:7

Det är inte så lätt för Paulus att förklara heller – det han vill förmedla är den erfarenhet av Kristus han själv fått. Han har dött med Kristus och uppstått i honom, han har dött bort från all rädsla, all hopplöshet, alla fängelser – allt som ville förkväva hans liv – och mitt i detta mörker hade han erfarit hur kraften från Kristi uppståndelse hade befriat honom och gett honom liv. Inga ord i världen räcker ju till för att beskriva detta. Vi är kallade till frihet, Herren Ande är här och där Herrens Ande är där är frihet. Egentligen är vi kristna de enda människor som i verklig betydelse kan vara fri från det stress och kravsamhälle vi lever i – vi kan le åt den meningslösa jakt på frihet och framgång som människor i gemen sysslar med – vi har ju ändå vunnit den största frihet som finns och allt med den.

Och trots detta finns det så mycket rädsla för Gud kvar i oss – denna rädsla får vi öva bort. Svensk kristenhet har väldigt dåligt med erfarenhet i att öva livet i Gud. Vi är väldigt intellektuella – vi kan formulera vår tro väl. Ibland tänker jag att vi är som fallskärmshoppare som läst alla böckerna och sett på otaliga bilder av fallskärmshopp – men själv aldrig hoppat. Vår andliga miljö är sådan. Vi vet vad fallskärmshopp innebär – men vi har inte den egna erfarenheten av det. Inte konstigt att vi blir rädda när vi upptäcker att Gud är på väg att dra oss upp på nya höjder – inte konstigt att vi då drar oss tillbaka.

Om vi älskar Gud är vi inte rädda för honom – men det är inte lätt att varken älska eller låta sig älskas av Gud. Vi vågar inte alltid släppa rädslan och låta Gud ta hand om den – vi gömmer oss bakom den för att slippa konfronteras av Guds överväldigande nåd – för hans nåd förtär vår gamla människa – det i oss som lever av sin egen självtillräcklighet. Att låta sig bli älskad av Gud är att dö bort från sitt eget och öppna sitt inre slutna rum för att ta emot och ge vidare av den kärlek som är av Gud.

Detta stora kan bara Guds Ande göra – men det finns hjälp på vägen. Du behöver en själavårdare som du kan rådgöra med, du behöver ett regelbundet gudstjänstliv och ofta söka dig till nattvarden, du behöver öva dig i att älska de människor som kommer i din väg, försöka se Jesus i dem – han finns nämligen där. När du på detta sätt hänger dig åt Guds sak öppnas också vägen för Gud in i ditt inre – så att han kan älska dig, befria dig från ditt rädslas fängelse och låta  dig smaka den frihet som inte har någon gräns – det himmelrike som börjar här och aldrig slutar.

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, stod det. När du vågar fullt och helt vara i Kristus har rädslan ingen makt över dig – den slutar att förnedra dig. Den friheten äger du redan genom ditt dop och tro – men du behöver upptäcka den på nytt och på nytt. Därför: Oroa dig inte för kyrkan – Gud bär den, oro dig inte för bekännelsen – Guds Ande är dess garant, oro dig inte för dina synder – Jesus har tvättat bort dem – oro dig inte för vad andra skall tänka och tycka om dig – ha din blick fäst på Kristus, han som älskar dig. Och lika viktigt; När du ser på andra se då inte på deras tvivel och tro, deras liv och åsikter – se på Kristus som redan bor i deras hjärta och som längtar efter att bli igenkänd i deras inre. Då öppnar vi för Guds rikes verklighet som fördriver all rädsla för varandra och Gud – och vi förmår älska, såsom vår Herre befaller.

Var inte rädda, säger Jesus, jag är med er alla dagar intill tiden slut. Amen


Tipsa en vän:

    

Maria-och-Jesus-ikon.jpg

Prästsidan.se

Pär-Magnus Möllers hemsida

Dagens Bibelord