Hem Om mig Texter
Predikningar Föredrag Dikter Blandat Berättelser

Trygga kristna

Ibland får man frågan: Varför är du kristen i betydelsen; Varför lever du med Jesus i ditt liv? Vad svarar man då? Det är verkligen inte så lätt. Kanske försöker man hitta någon fin formulering i någon kristen bok som man försöker återge - eller så gör man långa utredningar som egentligen inte leder någonstans - för svaret för alla kristna är ett och detsamma: Vi vet egentligen inte varför vi är kristna! Att leva med Jesus medför ju inte några speciella fördelar i den här världen, det är verkligen inte alltid underbart, inte heller är det den lätta vägen - trots det kommer jag liksom inte ifrån Jesus och det liv med honom som Gud skänkt mig. En del kanske har stunder som man kommer ihåg där man tog ett avgörande steg: Just då kom jag till tro, då sade jag mitt ja till Gud! - men det är på ett sätt en annan sak - det är inget svar på varför, det är bara en angivelse när det gick upp för dig att du var kristen. Varför är jag då kristen? Egentligen finns det bara ett svar och det känns oftast otillräckligt: Gud har gjort mig sådan!

Gud har gett mig tron - och jag kan egentligen inte komma undan den! Han har gripit mig - och han vägrar att släppa!

Jag tänker ofta på bibelordet där Gud förklarar varför han valde Israels folk till sitt folk: Ty du är ett folk som är åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden. Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er - ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren er och ville till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld. (5 Mos 7:6-8)

Gud har helgat folket, han har utvalt det, han har älskat det och han är det troget med sina egna löften. Det var därför Israels folk blev utvalt till att vara Guds folk - det är också därför jag är utvald att vara ett Guds barn. Obegripligt enkelt och totalt ofattbart. Gud har utvalt mig, helgat mig och han håller sina löften till mig för han älskar mig!

Varför pratar jag då om detta - jo, för just detta är min glädje och min trygghet: Det handlar inte om mig - det handlar om Gud. Hela mitt trosliv handlar egentligen om Gud - som längtar efter mig.

I många kristna traditioner har det vuxit fram en tanke på att det viktiga är kärlek till Jesus, kärlek till Gud. Men hur skall jag kunna älska Gud. Ja, när han gör ungefär som jag vill - då älskar jag honom och gläds i honom. När livet är svårt och jag ändå känner att han är nära - ja, då älskar jag honom - då hänger jag vid honom som ett barn som är rädd för mörkret. Men när Gud inte gör som jag vill - eller när livet i övrigt distraherar mig bort från honom och det känns  som om han gömt sig bland alla livets skuggor - ja, då vet jag inte om jag älskar honom eller ens känner något för honom överhuvudtaget. Kristna som kommer från kyrkliga traditioner där "ja" är viktigare än Guds "ja" blir ofta förtvivlade när kärleken till Gud känns långt borta - många försöker med alla medel återfinna den men förmår det inte. En del fejkar då  sin kärlek till Gud: "ja, han är så underbar, jag är så härligt frälst, han segrar i mitt liv". Men det är ingen synd att inte känna starkt för Gud - det är ingen synd att vara besviken på honom, det är ingen synd att vara trött på Gud och trött på kyrkan och trött på alla märkliga religiösa typer som finns runt omkring en. För det vi känner, det känner vi - sedan må det vara riktigt eller inte - men känner som vi gör det gör vi oavsett vilket. Och det är ingen synd att känna. Däremot är det en synd att säga att man känner annorlunda än man i verkligheten gör. I kristna kretsar är det vanligt att ljuga om sina känslor - man vill ju vara en Guds kämpe, man vill ju kunna vittna om sin starka tro - för vad skulle människor tänka om mig om jag inte alltid sade att livet med Gud är underbart - då kanske de inte ville vara kristna - och då kanske Gud som straff skulle skicka en blixt i huvudet på mig! Vem vet!

Min vila i tron är det att jag vet att det inte handlar om mig. Jag har inte valt Gud utan han har valt mig, han har berett en väg för mig, han ordnar med kraften så jag förmår gå den vägen, han har tagit på sig alla mina misslyckanden, han har till och med lovat att öppna himmelens dörr för mig - bara därför att han äskar mig.

Den onde sitter ibland i mitt inre och viskar att så bra kan det inte vara - jag måste förtjäna det goda Gud ger mig, säger han, jag måste i alla fall känna mig tacksam. Så försöker den onde skapa dåligt samvete i mitt inre. Men Gud kräver egentligen inget tillbaka av allt det han gett – hans enda önskan är att jag tar emot, att jag kommer tillbaka när jag svikit honom, att jag är nära honom där han kan få ge mig det liv han vill att jag skall ha. Allt Gud önskar är att jag är öppen och tillgänglig för honom.

Komma nära Gud gör jag genom sakramenten, ordet, bönen, församlingen. De står där som erbjudanden - ja, faktiskt som erbjudanden - i Guds rike är det aldrig något tvång - kärleken tål nämligen inget tvång. Gud erbjuder dig Livet - han tvingar det inte på dig. Den onde däremot, han säger att du läsa din Bibeln för att Gud skall bli glad, du fira din gudstjänst, du be, du … - Och Gud säger: Du måste inget - med du. Den onde säger: Du dricka vatten annars torkar du ut och dör! - Gud säger: Här är vatten. Både du och jag vet att du behöver det - nu behöver du inte leta efter det för jag ger det till dig - drick ur min hand. Det är skillnad - eller hur?

Det finns i många kristna sammanhang en atmosfär av att Gud jagar en. Man pratar om den nådefulla guden men det är en tuff väg för att liksom komma åt den där nåden. Först måste man liksom uppfylla lagen innan man får dricka ur nådens livgivande källa. Man pratar om Guds trofasthet - men först när är vi trogna honom. Så skapar man dubbeltydiga kristna. De talar om nåden och Guds kärlek men vågar själv inte tro att det också gäller dem. Gud kan älska alla andra - men inte mig!

Det är synd om sådana kristna - de är så bundna av sin egen otillräcklighet och rädsla att de inte längre kan skilja mellan frihet och ofrihet.

Det är i de sammanhangen jag gärna reflekterar över det faktum att jag inte valt Gud - han har valt mig, han har gjort mig helig, han har kallat mig och utrustat mig och han har lovat att vara mig trogen alla dagar till tidens slut. Jag har däremot inte lovat någonting - men jag får leva i vissheten om att han ändå inte överger mig.

Det finns många bibelställen som talar om denna härliga frihet. Jag tänker på den kvällen när Gud slöt förbund med Abraham. När man slöt förbund på den tiden tog man ett djur, delade det i två delar och sedan gick de båda parter som slöt förbundet genom de två köttstyckena - som en bild som säger att det skall gå som för offerdjuret med den som bryter förbundet. Abraham gjorde i ordning offret - också står det: Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan styckena. På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: "Åt din säd skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat." 1Mos 15:17-21. Det är bara Gud som går mellan köttstyckena - ser ni det. Abraham gjorde inget. Det vara bara Gud som slöt förbundet.

Så var det med det förbund han slöt med mig också. När jag döptes gav jag inget svar - jag kunde inte, jag var bara tre månader gammal. Men Gud brydde sig inte - han slöt ett förbund med mig där han lovade att han är med mig alla dagar intill tidens slut. Han krävde inget tillbaka. Det är ganska skönt och det är verkligen något att vila i - eller hur?

Våra kristna kretsar är så fulla av dåligt samvete och ångestfylls otillräcklighet. Vi glömmer så lätt att Gud är garanten för vår relation. Från den dagen då Gud slöt förbund med mig i dopet och från den dag då han på något obegripligt sätt tände trons lilla flämtande låga i mitt inre, gäller löftet att han inte skall utsläcka den. Det är helt enkelt mycket svårt att komma bort från Herren. Vi kan inte fly honom. Minns psaltarpsalmen 139:

 

    Herre, du rannsakar mig och känner mig.

    Om jag står eller sitter vet du det,

    fast du är långt borta vet du vad jag tänker.

    Om jag går eller ligger ser du det,

    du är förtrogen med allt jag gör.

    Innan ordet är på min tunga

    vet du, Herre, allt jag vill säga.

    Du omger mig på alla sidor,

    jag är helt i din hand.

    Den kunskapen är för djup för mig,

    den övergår mitt förstånd.

    Var skulle jag komma undan din närhet?

    Vart skulle jag fly för din blick?

    Stiger jag upp till himlen, finns du där,

    lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

    Tog jag morgonrodnadens vingar,

    gick jag till vila ytterst i havet,

    skulle du nå mig även där

    och gripa mig med din hand.

    Om jag säger: Mörker må täcka mig,

    ljuset omkring mig bli natt,

    så är inte mörkret mörkt för dig,

    natten är ljus som dagen,

    själva mörkret är ljus.

 

Ser ni - Gud släpper oss inte - för han är trogen i allt!

Nu kanske vän av ordning ändå vill påpeka att man kan gå miste om saligheten, att man kan komma bort från Herren. Och det är sant - men Herren kan inte komma bort från oss - och den som på allra minsta sätt bryr sig om Gud - antingen man längtar efter honom  - eller - i ilska och frustration kämpar med honom, den människan behöver inte vara orolig - för Gud älskar mig så mycket att min kärlek bara är ett gruskorn i universum i jämförelse.

Och varför skall vi alltid vara så noga med att påpeka att andra inte kommer nära Gud - ikväll handlar det bara om dig - det rör dig helt enkelt inte  hur det går för de andra - det är Guds sak vilket förbund han slutit eller inte slutit med dem. Den som inte vill ha med Gud att göra - den människan bryr sig ju ändå inte - men det viktiga här och nu är att du bryr dig och det gör du eftersom du är här, och till dig säger Herren: Du får vila i min oerhörda kärlek till dig - så gör då också det.

Vilan i Gud är viktig - tryggheten är viktig. För om du inte förmår vila i Herren så kan du heller inte ta emot den växt och det liv han vill ge dig! Gud har stora saker i beredskap för dig - han har en väg som är utstakad för dig. Han säger: följ mig!

Jag fascineras av lärjungarna som Jesus kallade genom att säga: följ mig! De kom inte undan - det kunde inte säga emot - inte protestera - de bara följde. Under sin tid med Jesus var de ofta rädda - ja, nästan hela tiden, de var rädda för myndigheterna, människors åsikter, för Gud. Hela den här tiden då de var nära Jesus hade Jesus ett enda mål - och det var att dessa oroliga små själar skulle få bli trygga.

Det är så underbart att läsa om Petrus och Jesus den där dagen då de åt fisk med honom efter uppståndelsen och Jesus och Petrus blev ensamma och Jesus frågar Petrus tre gånger om han älskade honom. Det är nog ett av de starkaste ställena i hela Bibeln. När Petrus tre gånger får ge sitt svar till Jesus är det som om Jesus känner efter om han nått den trygghet han behöver för att utföra sitt uppdrag - att förkunna för andra om den uppståndne. Det är som om Jesus säger: Känner du mig, litar du på mig, är du trygg i mig - älskar du mig? Och Petrus svarar ja. Och därefter, när Gud konstaterat Petrus trygghet får han uppdraget att föda fåren, vi lyssnar till texten bara för den är så skön: "När de hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: "Följ mig!" Joh 21:15-19

När vi är trygga i Gud då kan vi och då får vi utföra Guds rikes sak - då kan vi säga ja till det uppdrag Jesus ger just mig. Jag tror att många - allt för många är otrygga kristna som inte riktigt vågar tro att vi är så älskade av Gud som vi är – och därför förmår de inte utföra de uppdrag Gud ger dem på rätt sätt – de är inte så trygga att de kan älska som Jesus vill att de skall älska.

Rädda kristna växer inte i sin tro - för de lever inte i den frihet som är all andlig växts nödvändighet. Vi vågar inte alltid tro att Gud är så trofast som han är - vi vågar inte trygga vila i hans löften, fastän vi ofta säger det - för hade vi gjort det hade Guds rike varit mycket mer synligt i vår värld än det är. Därför behöver vi öva lärjungaskap, dvs vi behöver förstå på ett konkret sätt i våra liv att vi är älskade, utvalda och helgade - och vi behöver bli allt mer trygga i denna visshet.

Förstå därför att du är älskad av Gud. Du är älskad bara därför att du är du – det finns ingen annan orsak till Guds kärlek för dig – inga förnuftsskäl, inga blodsbandsskäl. Hans kärlek till dig är ett mysterium – såsom all kärlek är. I Guds ögon är du bara vacker, skön, underbar, härlig, fantastisk – Gud är hängiven dig utan orsak – bara för kärlekens skull – ja, så obegripligt är det. Detta måste vi öva oss att förstå för att bli trygga i vår tro.

Hur övar man då det?

Jag tror att man ofta måste komma nattvarden. Där ger han sin kärlek till oss på ett konkret sätt – helt ovärdig får du ta emot den största kärleksgåvan som Gud skänkt oss. Vi får också öva oss att gå till bikt. När vi kommer med vår synd inför Jesus och den präst som tar emot bikten, och konkret lämnar över den i syndabekännelsens och sedan får höra orden om förlåtelsen från ordets tjänare – i de orden får Gud konkret tala in i din oroliga själ som då står vidöppen och Gud får övertyga dig om att du är älskad.

En tredje sak vi kan göra för att öva oss att förstå Guds kärlek är att öva oss släppa alla våra masker och roller och bara vara människor inför varandra. Det krävs mycket mod för den övningen – det finns mycket prestige som måste brytas ned. Men när vi vågar vara svaga och små inför varandra får vi också erfara den kärlek som bär dem som är små och fattiga i anden. Franciskus från Assisi älskade denna erfarenhet av Gud så till den milda grad att han ville vara den fattigaste och miste av alla för då erfor han vad det var att vara nära Gud, då erfor han vad det var att bäras av nåden och Guds barmhärtighet. Så vann han trygghet i Gud.

Du är alltså älskad av Gud, men du är också utvald. Det betyder att du är oersättlig. När Gud valde israels folk som sitt folk gjorde han ett märkligt val. Det minsta av alla folk, det svagaste, det mest otrogna av all folk lyckades han hitta – men han valde det ändå för att i deras liv visa sina mäktiga gärningar. Så gärningar vill Gud också göra i ditt liv. Såsom Israels folk var nödvändigt för att Guds vilja skulle kunna ske så är också du nödvändig för att Guds rike skall bli tydligt där du är. Så mycket räknar Gud med dig. I vår svenska kristna kultur är det tyvärr ofta så att vi tror att det enda Gud vill är att vi skall lyssna till honom. Och vi lyssna och lyssnar – men om vi inte förstår att lyssnande bara är en del av livet med Jesus och arbetet för Guds rike är en annan del så förminskas vi bara och bli inget annat än två stora öron och en liten hjärna däremellan. Genom ditt arbete, genom din bön, genom dina kärlekshandlingar vill Guds rike bli synligt. Och när du med din själavårdares hjälp letar efter dina uppgifter  i Guds rike, vad du är utvald till, då kommer du efterhand få se gudomligt resultat i ditt arbete. Gud ger skörd i ditt arbete – och du kan vila i den trygga erfarenheten att Gud använder dig som han utvalt.

Du är älskad, utvald och dessutom helgad. Gud har ingjutit Helige Ande i ditt inre genom dopet och tron. Han har låtit sitt heliga rike bo där, han har upprättat sitt heliga tempel i ditt hjärta. I Efesierbrevet står det: I Kristus har också ni, sedan ni hört det sanna ordet, evangeliet om er frälsning – i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, fått den utlovade heliga anden som ett sigill. Den är en borgen för vårt arv, att Guds folk skall bli friköpt och Gud få pris och ära. Ef 1:13-14 . Det är än en gång Gud som handlar – han har helgat dig – och hur skall du då öva dig i att förstå det så att du kan vinna trygghet? Jo, genom att ha din stolthet i Herren. När människor försöker räkna ut dig eller göra dig liten och betydelselös – lyssna då till Anden som bor i ditt hjärta, han säger: Herren har upprättat dig. Lyssna till Anden genom ordet, genom bönen. Hans ord bär.

Jag läste en fin liten berättelse om vad det innebär att leva i denna Guds upprättelse och kraft:

Pojken kom i in en leksaksaffär där han fick se på en uppblåsbar clown med en tyngd i botten. När man puttade till clownen så gungade den bara. När pojken slog till clownen hårt reste den sig snart upp igen. När han pappa såg det frågande han pojken varför han trodde att den reste sig igen trots att man slog på den. Pojken funderade en stund och svarade sedan: Han kanske står på insidan!

Ett bra svar. Med Guds Andes sigill i våra liv står vi på insidan vad som än händer. Ibland behöver vi utsätta oss för situationer där det är risk att vi konfronteras med svårigheter för då får vi också erfarenheten av att Guds Ande verkligen låter oss stå på insidan vad som än händer. Om Herren är med mig, vem kan då var mor mig, jag tillhör ju de heliga, de helgade – dem som bär Guds rike i  hjärtat och därför inte kan gå under, vi som i allt är upprättade och älskade – vi som i allt kan vara både trygga och modiga.

Det handlar alltså inte om ditt ja till Gud – det handlar om Guds ja till dig. Det är han som uppehåller relationen med dig – du behöver bara tryggt vila i det och lyssna efter hans vilja. När du är tillräckligt trygg frågar han om du älskar honom – och du får då säga ja om du kan. När du är redo ger han dig ett uppdrag för Guds rike – det enda han då säger är: Följ mig – och då gör du det av fri vilja – för du kan inget annat än att följa honom som i allt älskar dig, utrustar dig och helgar dig. Så stort är det att vara en Jesu lärjunge - och större kan det inte bli!

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara från evighet till evighet. Amen.


Tipsa en vän:

    

Maria-och-Jesus-ikon.jpg

Prästsidan.se

Pär-Magnus Möllers hemsida

Dagens Bibelord