Hem Om mig Texter
Predikningar Föredrag Dikter Blandat Berättelser

Vårtal 1 maj 2010 i Apladalen i Värnamo

     

     _dsc0133-2.jpg

Våren är en fasans tid. Hela vintern går vi i vår varma sköna dvala, omsluten av yllefiltar och tjocka dunjackor. I midvinternattens hårda köld, där stjärnorna gnistra och glimma, drömmer vi oss bort mot våren som till ett annat land, en annan värld. När våren så plötsligt bräcker tjälens hårda grepp över skog och äng - och solens milda tinande låga uppenbarar sig, så uppenbaras med ljuset den förfärliga sanningen;

I vårens kristallklara ljus upptäcker vi med fasa att vi under de månader då vi legat i ide inte alls, likt andra däggdjur i ide, tömt våra förråd på fett och kroppsliga näringsämnen – tvärt om – vi har fyllt på. Adventsfika, julbord, nyårsbuffé, fastlagsbullar och påskbord har skapat ett skyddande lager fett runt våra vintervita kroppar. Och nu, när den kalla mörka tiden är slut, gäller den gamla oundgängliga lagen: Det som gömts i dunjacka kommer fram i sollinne.

Våren är gäddhängets och bilringarnas tid – våren är en fasans tid. Så säger många.

I hopp om att hitta mer positiva beskrivningar kring vad våren är begav jag mig ut på World Wide Web – närmare bestämt till det halvt pålitliga uppslagsverket Wikipedia. Där står att läsa följande sanningar om våren:

Ankomsten av vissa flyttfåglar och blommande örter brukar av många anses som tecken på att våren har kommit. I Sverige är sädesärla ett typiskt exempel på ett sådant vårtecken. Andra vanliga saker som anses som vårtecken är islossning och att snön som fallit under vintern smälter, vilket ibland kan utlösa vårfloder. Pollenallergi, särskilt från björk och andra lövträd, kan vara ett besvär för en del människor på våren.

Så slutar beskrivningen med kommentaren:

Våren är ändå en årstid som ses som positiv av många… Vad betyder ändå?  Och vad menas med – många tycker den är positiv – vad tycker då det stora flertalet?

Är det då så att vi som samlats här denna tidiga morgon för att möta vårens ljumma vindar egentligen har missförstått alltihopa. Visst känner vi till om vårfloderna, pollenallergin, gäddhänget, bilringarna och ångesten över att i sammanhanget inte räcka till i andras ögon då våra kroppar och liv skall besiktigas i det obarmhärtiga vårljuset. Visst kan vi fasa för att de späda sommarplantorna kommer att växa lika snabbt som ogräset och att vi med all säkerhet kommer att luka bort de båda innan sommaren infinner sig. Visst finns allt detta negativa och mycket mer – ändå besegras inte längtan efter just denna tid på året. Ändå ser vi trots allt fram emot vitsippor och nyutslagna björkar, den första doften av fuktig jord, kvittret i buskar och träd – och kanske, om någon månad, den vita lekamens nedsänkande i det försommarkalla vattnet.

Wikipedia måste ha fel – man borde ha skrivit: Våren är trots allt en tid som ses positiv av alla…

För oss som bor i den kalla nord är våren ofta en djupt religiös upplevelse. Den handlar alltid om något mer än det vi kan beskriva. Den bär med sig en djup hemlighet som vi aldrig slutar att fascineras över. Den bär med sig uppståndelsens mysterium.

När allt ser hopplöst ut – när allt hopp är ute – då bryter uppståndelsens mysterium igenom på alla plan. Uppståndelsens mysterium bär på ett hopp bortom all rimlighet. Det handlar om livets seger över döden, om hopp om räddning ur den mörkaste synd - men också om att öva sig i att se ett nytt perspektiv på vardagens grå tristess. När gäddhänget fladdrar i vårvinden, när bilringarna guppar vid de första fjäderlätta stegen ner i insjöns svarta vatten, och andras blickar dömer och föraktar – då vet vi, som övar våra ögon att se uppståndelsens tecken i varje stund, att det finns en som ändå ser på oss med kärlek. En som inte dömer oss när alla andra gör det, en som räcker oss handen när vi fallit, en som tänder ljuset när vårt hjärta blivit mörkt, igenbommat och stängt av rädsla – nämligen han som ensam kan gå genom stängda dörrar och hälsar oss med Frid – Jesus själv. Uppståndelsens Herre, vårens Herre.

Jag tror …  jag vet genom erfarenhet, att den längtan efter våren som vi alla bär, den längtan som Wikipedia så blygsamt beskriver som: Våren är ändå en årstid som ses som positiv av många… också bär på en längtan efter en större befrielse, efter honom som är den sanne befriaren – förlösaren – frälsaren. Han som skapat livet. I det perspektivet blir varje liten krokus, varje vitsippa och varje fågelkvitter en hälsning från det paradis och den himmel som vi längtar efter. Varje bilring och varje gäddhäng blir i uppståndelsens vårljus en hälsning från Gud som älskar oss trots alla våra skavanker och brister – och han låter vårens ljus strila över oss alla – det ljus som är ett tecken på hans kärlek till oss.

Låt bilringar och gäddhäng guppa och fladdra som en lovsång till honom som skapat allt och gjort allting skönt och vackert i uppståndelsens ljus. Låt oss i tacksamhet över längtans gåva stämma in i naturens glädje över det nya livet – uppståndelsens liv - och fyrfaldigt ropa Hurra.

Leve våren – den leve: Hurra, hurra, hurra, hurra!

                                                                                              / Pär-Magnus Möller

1-maj-2010-1-2.JPG

Tåg från stationen till Apladalen tidigt på morgonen den 1 maj 2010 


Tipsa en vän:

    

Maria-och-Jesus-ikon.jpg

Prästsidan.se

Pär-Magnus Möllers hemsida

Dagens Bibelord