Hem Om mig Texter
Predikningar Föredrag Dikter Blandat Berättelser

Vad vågar vi vänta av jesus?

Jag har fått uppdraget att ställa frågan: Vad vågar vi vänta av Jesus? Det är en mycket bra fråga! Det är en mycket svår fråga! Egentligen borde man kunna säga att vi vågar vänta allt gott av Jesus – och det gör vi väl och det bekänner vi – och ändå är det inte så enkelt. Det finns så mycket som hindrar oss att våga förvänta något av Jesus; vår uppfostran, vår feghet, vår syn på Jesus, vår gemenskap, vår grusade erfarenhet. Därför tror jag att fokus måste ligga vid underfrågan: Vad skall jag göra för att våga vänta något av Jesus överhuvudtaget?

För att få ett svar på den frågan finns det en förutsättning och det är att Jesus är den som Bibeln beskriver honom vara – den som Faderns röst proklamerar vid Jesu dop i jordan: "Detta är min älskade son, han är min utvalde." Matt 3:17.

Härifrån tänkte jag att vi börjar resan om kan leda till att vi vågar vänta allt gott av Jesus.

 

Kyrkan har alltid arbetat med frågan; Vem är egentligen Jesus? I vissa perioder har det handlat om hans plats i frälsningshistorien – Vad betyder döden på korset? Ibland har det handlar om hans relation till fadern – Är han ett med Fadern eller är han en avglans av honom? Ibland om hans väsen – är han Gud eller människa eller både ock?

I alla dessa frågeställningar har kyrkan efter mycket bön och reflektion och vånda emellanåt tvingats att ta beslut och välja väg. Varje sådant beslut har gjort ont – men i förlängningen har besluten alltid burit välsignelse. Man har tänkt som så att: Har ett ben i kroppen drabbats av kallbrand är det bättre att skära av det, även om det gör ont, än att låta kallbranden sprida sig till hela kroppen med döden som enda resultat.

Kyrkan är på ett sätt alltid inne i denna trosprocess – också idag. Det är naturligt för kyrkan att vara det – det är ett tecken på att hon lever. Resultatet av alla de frågeställningar och teologiska åsikter som framförs i dag vet vi naturligtvis inte, men en sak vet vi och det är att vi inte behöver vara rädda när åsikter och tankar kastas fram och tillbaka i kyrkan – för vi tror och vet att Guds Helige Ande är med och driver fram sanningen. Ibland gör det ont, men vi kan också lita på att de teologiska strider vi är inne i just nu kommer att vinnas av den Helige Ande – för det är hans kyrka, det får vi inte glömma, och han tillåter inte att den onde får någon makt över henne. Vi tror ju på en enda helig allmännerlig kyrka – och hon skall aldrig förgå för hon skall en dag stå brud i himmelen – sådant är Guds löfte sedan urminnes tider och han har aldrig svikit oss hitintills och skall heller aldrig göra det framöver. Det vågar vi tro på!

Samtidigt som vi tror detta kan jag ändå ana en stor skräck i många kristnas liv. Skräcken för att bli förkastad av Gud om jag skulle ha missförstått någon del av hans budskap. För att inte bli förkastad av Gud så dogmatiserar man för säkerhets skull livet med honom. Man vill tänka rätt om honom så att man inte blir utanför och hamnar under samma dom som alla dem man själv dömer ut som kättare och otroende. Plötsligt blir man misstänksam och prövar sina bröders och systrars tro genom att kontrollera att de använder rätta ord om Jesus, rätta bilder, rätta begrepp. Förkunnelsens syfte blir i många sammanhang inte att lyssna till Guds Ord och så växa i relationen med Jesus utan att kontrollera förkunnaren; är han rättlärig eller inte? Man lyssnar inte längre efter liv och Ande utan efter rätt formuleringar om livet.

Detta beteende är, i motsats till den teologiska debattens olika åsikter, livsfarligt för kyrkan och för den enskilde kristne. Sådant tänkande genererar lätt både död förkunnelse och död tro. Det skapar rädda människor. Det är ju ändå så att vi inte tror på formuleringarna utan på den Kristus som formuleringarna försöker greppa. Så varnas t.ex. församlingen i Sardes för att den levande tron och kärleken till Kristus slocknar; Det heter om dig att du lever, men du är död – Förkunnelsen låter levande men är i realiteten död – den bärs av rädsla och mänskliga tankar mer än av Ande och liv. Det låter rätt men är dött. Jag tror att jag i detta sammanhang vågar säga att det är bättre att älska Jesus med fel formuleringar än att kunna hela dogmatiken om honom utan att lära känna honom personligen.

När vi bemöter våra teologiska motståndare måste vi komma ihåg att vi får debattera deras åsikter och kanske också förkasta åsikterna, men dem själva får vi inte förkasta. Meningsmotståndarna måste vi älska som sanningssökande bröder och systrar – annars kommer vi själva gå under i den dom vi dömer andra med. När kyrkan har haft sina teologiska strider har det handlat om åsikter och inte personer. Dömer vi människan tillsammans med åsikten finns det ju för den människan ingen omvändelsemöjlighet. Vår uppgift är att pröva åsikten men att älska människan.

1 Thess 5:19-22

Släck inte anden, [20] förakta inga profetior [21] men pröva allt. Ta vara på det som är bra, [22] och avhåll er från allt slags ont

1 Joh 4:1-3

Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. [2] Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, [3] men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen.

Varför tar jag upp detta? Jo jag har märkt att vi inom kyrkan ofta blandar ihop korten och gör allt för att döma ut varandra och på så vis splittra Kristi kropp utifrån hur vi formulerar oss kring honom. Det är som om vi emellanåt tror att livet i Kristus handlar om att slå vakt om formuleringar. Så kan människor på båda sidor döma ut varandra inför en otroende värld och båda sidor slå sig för bröstet och tycka att de går Guds ärende, medan ingen av dem lever av Kristus, ingen av dem ser att Jesus står levande mitt ibland dem och söker nå dem för en relation. Så finns det många kristna i båda lägren som kommit bort från den levande tron och ersatt den med den formulerade tron. Och det är livsfarligt. Jag menar inte att formuleringarna är oviktiga – de är nödvändiga för att kyrkan skall kunna definiera sin tro – men för den enskilde kristne är de faktiskt mindre viktiga – för den enskilde kristne handlar det istället om en levande relation med den uppståndne och levande Jesus. Skall vi våga vänta något av Jesus måste vi i djupet av våra liv förstå detta att orden: ”Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.” Matt 7:21, inte bara är riktade till de liberala hycklarna utan lika mycket till de konservativa hycklarna. Och vilken är då hans vilja?  ”Detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen." Joh 6:40 Den som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Den som ser och tror. Paulus beskriver detta skådande så underbart i 2 Kor:

2 Kor 3:18

Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.

 

Skall vi alltså våga vänta något av Jesus måste vi se att han är uppstånden mitt ibland oss – vi måste skåda, tillbe och följa Jesus.

Låt oss be:

Herre Jesus öppna våra ögon så att vi ser dig. Låt oss förstå att du är här och söker oss. Gör oss öppna för dig så att vi våga lägga våra liv i dina händer och formas till din avbild. Herre Jesus lär mig att älska så som du älskar så att mitt liv kan få bli en del av ditt. Hjälp mig att se dig och tro på dig. Amen.

Vad vågar vi då vänta av Jesus?

Frågan är modig att ställa. Med vår muntliga bekännelse vågar vi bekänna att Jesus är född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, att han dött och uppstått och nu sitter på Faderns högra sida och styr himmel och jord. Vi bekänner att han en dag skall komma tillbaka och kasta djävulen och hans anhang i den brinnande sjön medan himmelrikets portar skall öppnas för alla de som bekänt sin synd och lagt av den vid Jesu kors genom dopet och i sitt liv följt honom i tro. De flesta av oss bekänner detta högt varje söndag. Här har vi vår muntliga bekännelse som vi kan strida om och vara sturska över – men är vår bekännelse bara ord är den som sagt inte mycket värd. Den rannsakande frågan som var och en måste ställa sig är: vågar jag tro att Jesus är Herre så som jag bekänner, med allt vad det innebär? Vågar jag rannsaka mig inför frågan om min tro stelnat till tro på rätta formuleringar eller verkligen är en tro på en levande Herre som går vid min sida? Det enda sättet att kontrollera detta är att kontrollera sina gärningar.

Vi går till Jakobsbrevet, till den s.k. halmepisteln, som Luther kallade den, eftersom den inte drev tanken om rättfärdiggörelsen genom tron allena på det sätt som Luther ville:

Jak 2:18-26

Nu kanske någon frågar: "Har du tro?" – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro. [19] Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och darrar. [20] Men inser du inte, tanklösa människa, att tro utan gärningar är utan verkan? [21] Blev inte vår fader Abraham rättfärdig genom gärningar när han lade sin son Isak som offer på altaret? [22] Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar och att det var genom gärningarna som hans tro blev fullkomlig. [23] Så uppfylldes skriftens ord: Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig, och han kallades Guds vän. [24] Ni ser att människan blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro. [25] Var det inte så med skökan Rachav? Blev hon inte rättfärdig genom gärningar när hon tog emot budbärarna i sitt hus och släppte ut dem en annan väg? [26] Liksom en kropp utan livsande är död, så är tron utan gärningar död.

 

Ser ni vad det står i den 19:e versen? ”Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och darrar”. Rätta formuleringar och tankar om Gud har också djävulen själv. Han känner Gud bättre än någon av oss – har ni tänkt på det? Han kan utan att tveka stämma in i både den Apostoliska, Nicenska och Athanasianska trosbekännelsen. Han kan Augsburgska bekännelsen utantill och Uppsala mötes beslut baklänges om så skulle vara. Och han tror på vart enda ord – men han lever inte av det, han avskyr det och alla hans gärningar går emot det han vet. Förstår ni vad jag menar. Formuleringarna är inget värda om de inte integreras i en människa som lever i Jesus och gör hans himmelske Faders vilja.

Två exempel ger oss Jakob på hur tron levandegörs och får konkreta konsekvenser i människors liv genom att deras bekännelse får liv: Först ut är Abraham som gör sig beredd att offra löftets son, sin ende son, Guds kärleksgåva, framtidshoppet. Han binder Isak och lägger honom på altaret, lyfter kniven och är beredd att utföra Guds befallning. En fruktansvärd scen, men den uttrycker en hållning gentemot Gud som man kan kalla verklig bekännelse. Han offrar allt för Guds skull. Adonaj är Gud, allsmäktig, fullkomlig – det säger Abrahams handling. Han vågar vänta allt av Gud, även om han inte förstår.

Det andra exemplet är den prostituerade Rachav som spejarna mötte när de skulle spionera inför intagandet av Jeriko. Kungen i Jeriko hade hört talas om att hon träffat spejarna och han ville att hon skulle utelämna dem åt honom. Men Rachav ljög och sade att de redan stuckit iväg. Istället hade hon gömt dem på taket. Nu kunde man ju tänka att hon var en falsk typ som bara försökte rädda sitt eget skinn, men riktigt så enkelt är det inte. Hon handlade i tro, för hon visste vem Gud var. Ryktet hade spritt sig. Hon förstod att Guds rike var på antågande och hon riskerade sitt eget liv genom att bereda väg för Guds verk. Hon riskerade hellre att bli avrättad av Jerikos kung än att förneka det som hon förstått om Gud, himmelens och jordens skapare. Hennes bekännelse löd:

Jos 2:9-11

    "Jag vet att Herren har gett landet åt er, skräck för er har fallit över oss, och modet sviker alla som bor i landet. [10] Vi har ju hört hur Herren lät Sävhavets vatten torka bort inför er när ni drog ut ur Egypten och hur ni gjorde med de två amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, Sichon och Og, som ni vigde åt förintelse. [11] När vi fick höra det rann vårt mod bort, och vi kände oss maktlösa inför er. Ty Herren, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden.

Rachav underkastade sig Herren och följde så sin bekännelse och räddade, med risk för sitt eget liv, Guds sändebud – det gjorde henne rättfärdig i tro.

Har ni tänkt på att vi vet mer om Herren än både Abraham och Rachav. Vår bekännelse är mer nyanserad och än mer fantastisk. Vår relation till Herren är också annorlunda. Honom som Gamla testamentets människor bara vågade kalla Herren Sebaot, han som för de himmelska härskarorna fram, eller Gud den högste, El Shaddaj, honom får vi genom Jesus kalla pappa, Abba, Fader.

Abraham höjde kniven i tro, Rachav riskerade sitt liv – men vi vet att Jesus fullgjort allt detta svåra för vår skull – så egentligen borde vi ha lättare att tro, lättare att hoppas allt, lättare att låta vår bekännelse bli verklighet – vår bekännelse att vi vågar hoppas allt av Jesus.

Kan vi egentligen säga att vi har tro då vi inte i våra liv konkret hoppas och konkret väntar allt av Jesus? Kan vi säga att vi tror att Jesus är densamme i går som i dag om vi inte tror att han i allt handlar idag som han handlade då? Vad är vår bekännelse värd om den inte får konkreta uttryck i tron. Jesus verkar ju mena att tron är något som synd och får konsekvenser, han säger: ”Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er." Matt 17:20 Handlar dessa ord också om vår tro idag – om vårt hopp – om vår förväntan på Jesus. Det är jobbigt att rannsaka sig inför sådana bibelord. Men det är ibland bra att det är jobbigt – det är så vi växer.

 

Ett obehagligt ord till skall vi titta på:

Mark 6:1-6

    Jesus gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde med honom. [2] När det blev sabbat undervisade han i synagogan. Och de många som hörde honom häpnade och sade: "Var har han detta ifrån? Vad är det för visdom han har fått, så att han kan utföra sådana underverk med sina händer? [3] Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?" Så blev han en stötesten för dem. [4] Men Jesus sade till dem: "En profet blir ringaktad bara i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem." [5] Han kunde inte göra några underverk där, utom att bota några sjuka genom att lägga sina händer på dem. [6] Och han förvånade sig över att de inte ville tro.

Vad var det som blockerade folket i Jesu hemstad och som gjorde att Jesus inte kunde utföra några underverk där?

Två saker: För det första; de trodde att de kände Jesus. De hade levt med honom i trettio år, många hade säker lekt med honom när han var liten – de kände honom, så det här nya han nu kom med – det var inget som de gick på, så hade han ju aldrig talat tidigare.

Många kristna har levt med Jesus sedan barnsben. Man har lärt sig vem han är i ryggmärgen. Det är gott – men det har också en baksida. Man låses väldigt lätt fast vid den syn på Jesus man en gång fick och kunde ta emot som barn. När Jesus senare i livet börjar uppenbara nya saker och vigda perspektiven till en vuxen tro – så är det lätt att man låser sig, och förkastar det Jesus uppenbarar eller så förklarar man det oviktigt.

Läser man Narniaböckerna av C S Lewis, säger några figurer i boken om häxan och lejonet om Ashlan, lejonet som offrade sig för att andra skulle få leva, så här: Du förstår Ashlan är inget tamt lejon, han är ett fritt lejon. Vi måste förstå att vi inte kan tämja Jesus så att han passar oss och våra åsikter och traditioner. Vi måste förstå att vi följer ett vilt lejon, ett fritt lejon, lejonet av Juda. Om vi inte inser detta i vår relation med Jesus så kan han inte göra mycket i vår gemenskap. Vi måste släppa ut Jesus ur buren och våga följa honom, lyda honom och lida med honom. Vi måste förstå att vi inte vet allt om honom. Han är fri. Först när han är fri i vår gemenskap kan vi vänta allt av honom.

För det andra ville folket i Jesu hemby inte tro. De hade blivit hemtama med sin syn på tillvaron och kanske lite lata. En nykristen människa är underbar att studera; allting är nytt, spännande. Perspektiv som man inte trodde fanns öppnar sig och man vill göra allt för Jesus, följa honom, lida med honom, dö med honom. Men efterhand inträder en märklig bekvämlighet i många kristnas liv. Det börjar med att man tror att man vet allt väsentligt om Jesus och att det bara återstår små detaljer som man kan finslipa i mån av tid. Det fortsätter med att man börjar bli lite irriterad på nykristna människor för de är så entusiastiska och vill så mycket – själv har man ju prövat och sett att det inte fungerar. Så ser man ned på de nykristna eller i alla fall börjar odla en passiv hållning till livet i Jesus. Man tror att man börjar mogna i tron, men ofta handlar det om att man börjar stelna till – den andliga likstelheten börjar sprida sig i kroppen. Man är heller inte längre ett barn i tron – barnaskapet blir mer av ett fint uttryck än en konkret livshållning.

Men tänk om Gud en dag vill använda just denna människa i ett nytt sammanhang, han vill använda den erfarenhet och visdom som åren lagt i den kristne människans liv. För det första så kanske den inte hör kallelsen överhuvudtaget och för det andra vill den inte längre gå på Guds befallning. Den har ingen beredskap att bryta upp med gamla tankar och se att Jesus vill något nytt just nu. Man är för bekväm för att bryta upp, likstelheten har satt in – början på den andliga döden. Så blir man kvar i landet bitterhet och i staden vanekristendom, medan resten av Guds folk följer med på andra sidan Röda havet. Folket i Jesu hemby ville inte tro, ville inte bryta upp – därför kunde de heller inte förvänta sig något av Jesus.

I en av våra tre s.k. symbola, trosbekännelser, i den Nicenska trosbekännelsen som behandlar de kristologiska och trinitariska striderna under de första århundraden (Antogs i Nicea som trosbekännelse 325, överarbetades i konstantinopel 381 och stadfästes i Kalcedon 451 som lärosymbola; Symbolum nicaeno-konstantinopolitanum), bekänner vi om Jesus:

”Jag tror … på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad av samma väsen som Fadern på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände…”

Med dessa ord har den tidiga kyrkan försökt fånga Jesuserfarenheten och kyrkan har sedan traderat denna erfarenhet genom generationerna och gjort den till sin egen. Idag är denna bekännelse mer aktuell än på länge. Den Nicenska trosbekännelsen formulerades som skydd mot alla de irrläror om vem Jesus egentligen är som började dyka upp. Då liksom nu gjorde man Jesus till enbart en vishetslärare, mot det bekände man: Gud av Gud. Man sade att Jesus endast var en avglans av gudomens helighet, mot det bekände man: ljus av ljus, sann Gud av sann Gud. Man sade att Jesus var skapad som alla oss andra och sedan adopterades av Gud vid dopet i jordan. Mot det bekände man: Född och icke skapad av samma väsen som Fadern, på honom vilket allting är skapat. Man hävdade vidare gentemot omgivningens läror att Jesus var den enda Herren, man bekände att Gud blev kött, att han uppstod från de döda, att han har all makt i himmelen och på jorden, att han skall komma tillbaka och döma världen och erbjuda hans trogna ett rike utan ände. Fortfarande, snart två tusen år senare ser de teologiska striderna kring Jesu person ungefär likadana ut. Synen på vem Jesus är delar världen och oroar kyrkan – och det är bra. Dessa teologiska strider skärper hela tiden kyrkans vaksamhet mot att bli blind för de viktiga detaljerna i Jesu person. Dessa strider gör att vi klarare och tydligare ser dragen i Jesu underbara ansikte.

 

Därför är det viktigt hur man ser på Jesus – annars vet man ju inte vad man skall förvänta av honom. Därför att det viktigt att stämma sin egen erfarenhet med kyrkans samlade erfarenhet, annars missar man väsentliga delar av Jesu person.

Nu kanske någon tycker att jag säger emot mig själv då jag innan sade att vi inte trodde på formuleringarna. Det gör vi inte heller, men formuleringarna är en erfarenhet av Jesus – och den erfarenheten skall stämas med min egen för att bli levande. Jag måste bli berörd av Jesus för att formuleringarna skall bli levande.

När jag läser den Nicenska trosbekännelsen känner jag mig lite som Petrus som tillsammans med sina kompisar följde med Jesus upp på förklaringsberget. Orden är så överväldigande och stora, det är knappt jag vågar eller kan tro det jag bekänner. Orden är mer lovsång till den Gud som uppenbarat sig än torra teologiska trossatser. Och faktum är att här någonstans mellan lovsången och orden skapas levande teologi, levande lära om Gud. Många moderna teologier är skrivbordsprodukter som snart kommer att glömmas – men den lovsång och bekännelse som skapas i livet med Kristus består alltid. Den är levande bekännelse som får konsekvenser i världen. Vi följer med Petrus, Jakob och Johannes upp på det berg där deras lovsång föddes.

Matt 17:1-8

    Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. [2] Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. [3] Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. [4] Då sade Petrus till Jesus: "Herre, det är bra att vi är med. Om du vill, skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia."

    [5] Medan han ännu talade, sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom." [6] När lärjungarna hörde detta, kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. [7] Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Stig upp och var inte rädda." [8] De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.

Petrus formulerar senare sin bekännelse och erfarenhet så här i 2 Pet:

2 Pet 1:16-19

    Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät. [17] Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin fader, när en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet: "Detta är min älskade son, honom har jag utvalt." [18] Den rösten hörde jag själv komma från himlen när jag var med honom på det heliga berget. [19] Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.

 

Vi måste på något sätt överväldigas av Jesus för att förstå honom – vi måste ana storheten, väldigheten, kraften, makten i Jesus för att förstå honom. Vi måste bli slagna till marken av Guds helighet för att förstå Jesus. Innan vännerna blev kastade till marken där uppe på berget, rådde snusförnuftet; de skulle bygga hyddor och ”ha sej”. De visste så mycket och de skulle behärska situationen – de var så kloka. Och hur många sådana kloka kristna möter man inte. De är så fulla med mänsklig visdom, de formulerar sig så ypperligt i debatter och i traktat. Men om de inte blivit slagna till marken av Guds storhet och Jesu härlighet är deras ord inte erfarenhet utan bara teori. Och sådan förkunnelse bär ingen frukt. Bara den som har erfarenhet av korset i sitt eget liv är ett trovärdigt vittne om den uppståndne Jesus: Paulus, som själv blivit slagen till maken av Jesu härlighet, skriver om detta att han saknar orden, men förkunnar istället med korsets erfarenhet:

1 Kor 1:17-21

    Kristus har inte sänt mig för att döpa utan för att förkunna budskapet, men inte med en vältalares vishet: det skulle göra Kristi kors till tomma ord. [18] Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. [19] Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. [20] Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? [21] Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror.

Guds härlighet uppenbaras på så olika sätt i människors liv. Ibland är den bara överväldigande och stor och människor berörs av kraft och ljus som de inte vet var det kommer ifrån - och de upprättas och förvandlas. Andra slås till marken av insikten om synd och skam i livet; man ser att man fortsätter förtala, fastän man inte vill, sexuallivet spretar och girigheten förnedrar – detta är den vanligaste vägen. Man ser sina tillkortakommanden i livet och sin svaghet. Man inser vad synden egentligen är och vad den gör med en och hur oförmögen man är att bli fri från den – och man förtvivlar på något sätt. Dessa människor upptäcker inte härligheten förrän Jesus rör vid dem och talar till dem: Var inte rädda. Då ser de bara Jesus.

För att våga vänta något av Jesus krävs på något sätt denna personliga erfarenhet. Denna erfarenhet går inte att förmedla med ord – men den syns i människors liv, liv som lockar andra att söka Jesus. När vi förkunnar Jesus kan vi inte bara göra det med ord eller teologiska begrepp, vi måste göra det med det liv och den kraft och med den Ande som Gud genom tron placerar i varje kristen människa. Den Ande som ges i den nya födelsen. Paulus skriver i 1 kor om hur han förkunnar med denna Ande och med den kraft som utgår från Jesu kors och tomma grav:

1 Kor 2:2-10

    Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. [3] Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. [4] Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; [5] er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft. [6] Vishet förkunnar vi för de andligt fullvuxna, men inte en vishet som hör till denna världen eller denna världens förgängliga makter. [7] Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. [8] Den kände ingen av denna världens makter till - om de hade känt till den skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre. [9] Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. [10] Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.

Vi måste bli som barn för att komma in i Guds rike, säger Jesus. Vad hjälper det ett barn om det äger all kunskap i världen, men aldrig blivit berörd och älskad. Vad hjälper det en kristen människa om hon äger all kunskap om Gud, men inte blivit berörd av den Helige Ande och Jesus och blivit älskad. Det Jesus vill ge oss är inte en ny lära utan ett nytt rike. Ett rike som vi visserligen skall försöka förkunna med ord, men som vi måste leva i för att bli frälsta och kunna vittna. Den som lever i Kristus lever i Guds rike. Den som lever i Guds rike äger allt. den som lever i Guds rike lever himmelriket på jorden. Jesus säger i sin översteprästliga förbön: De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Joh 17:16

Många kristna lever andligt torftiga liv – inte för att de behöver det – men för att de inte förstått vad Jesus vill ge oss, för att de inte förstått att Guds rike är här. De har inte vågat lämna allt och följa Jesus upp på förklaringsberget. De har inte vågat erkänna sin egen svaghet, de har inte tagit de risker det innebär att tillåta sig bli berörd av Gud.

Tro, helgelse, upprättelse och Andeutgjutelse är naturligtvis inget vi kan skapa själv det är Gud som gör detta verk i oss av nåd och kärlek. Men faktum är att den blomma som inte vänder sig mot solen vissnar snart bort. På samma sätt är det med den kristne som inte söker erfarenheten av Gud, som inte låter sig bli regnad på, som inte låter sig bli upplyst, som inte vågar sträcka sina rötter djupt ned i den mörka myllan för att få rotfäste – den människan vissnar snart bort från Guds rike.

För att förstå Jesus och veta vem han är måste vi låta vår teoretiska kunskap om honom, den som vi fått genom predikningar och böcker, bli levande i våra liv – vi måste låta oss bli berörda av honom. Vi måste falla ned inför honom som är alla kungars kung. För detta behöver vi övning – men till det återkommer jag om en stund.

Många kristna tror inte att de är något – därför förväntar de inte att Jesus skall göra något med dem. Detta är djupt tragiskt och helt fel. Genom dopet och tron tillhör du Guds rike. Du har ett nytt medborgarskap. När du rör dig i den gamla världen är du är ambassadör för Guds rike. I ditt liv gäller i första hand inte Sveriges lagar utan Guds rikes lag. Det är faktiskt så att inte ens naturlagen är något du tvingas lida under, för du lyder under Guds rikes lag. Ja, faktiskt lyder du inte ens under logikens eller förnuftets lagar utan under Guds rikes lag som är större och märkligare än naturlagarna och visare än logikens och förnuftets lagar. Jesus säger själv att vi kan flytta berg med tron, bota sjuka, väcka upp döda. Guds rikes lag är en dårskap för världen:

1 Kor 1:25

Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.

När vi kristna skall försöka förstå oss själva måste vi våga se på oss i just detta perspektiv, annans gör vi oss till något litet och obetydligt. Ett Guds barn får aldrig tro att han eller hon är liten och obetydlig – vi är ju prinsessor och prinsar till alla kungars kung. Att vi sedan skall ödmjuka oss inför de människor vi tjänar är en annan sak. Ödmjukar oss gör vi inte för att vi inte är något utan för att vi i lydnad vill följa Jesu exempel:

Fil 2:5-11

    Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. [6] Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud [7] utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa [8] gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. [9] Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, [10] för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, [11] och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Just därför ödmjukar vi oss – för att Jesus gjort det före oss. Det är dags att vi kristna återtar vår rätta identitet innan världen får oss att helt och hållet tro att vi är misslyckade, svaga och ointressanta personer: Vi är ambassadörer för Guds rike på arbetsplatser, i hem och skola, ute i samhället. Vi representerar ett annat rike med andra förutsättningar och villkor än de Sveriges rike erbjuder – och vi erbjuder vem som helst att vara med i detta rike.

Vi måste återta vår rätta identitet, därför måste vi öva att se och leva i Guds rike så att vi konkret ser och erfar vad detta rike innebär – och om det tänkte jag tala nu:

För att våga förvänta något av Jesus måste vi öva gemenskapen med honom. De första kristna övade sig flitigt; de sålde allt de hade och övade sig att lita på varandra; de förkunnade även då de inte hade egna ord; de vittnade även då de riskerade livet; de talade tungor även då världen sade att det var dårskap; de övade konkret bön på varandra och fick se under; de samlades var dag för bön – fastän de hade mycket annat att göra; de prioriterade gudstjänsten; de offrade mycket ägodelar; de umgicks över klassgränserna – och i allt detta fick de en erfarenhet av Jesus som bar dem genom umbäranden och lidanden – och i detta fick de den kraft vi fortfarande kan ana då vi läser breven i skriften. Det vittnesbörd som bär ännu idag. De hade inga förebilder som uppmuntrade dem eller föråldrade traditioner som hindrade dem – de bara gjorde vad Jesus befallt dem – och det var rätt.

Hemma vid min andaktsplats har jag en ikon som föreställer Lasaros som uppväcks från döden. Jag fick den ikonen vid min prästvigning av några vänner och jag tycker mycket om den för den har lärt mig mycket, den är en hel predikan i sig själv. Ikonen beskriver inget annat än vad evangeliet berättar men den gör händelseloppet tydligt och begripligt. Vi börjar med att titta igenom texten:

Joh 11:32-46

När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: "Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött." [33] När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, [34] och han frågade: "Var har ni lagt honom?" De sade: "Herre, kom och se." [35] Jesus föll i gråt. [36] Då sade judarna: "Se, hur mycket han höll av honom." [37] Men några av dem sade: "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?" [38] Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. [39] Jesus sade: "Ta bort stenen." Den dödes syster Marta sade då: "Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar." [40] Jesus sade till henne: "Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?" [41] De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. [42] Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig." [43] Sedan ropade han med hög röst: "Lasaros, kom ut." [44] Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: "Gör honom fri och låt honom gå." [45] Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom. [46] Men några av dem gick till fariseerna och berättade vad Jesus hade gjort.

När jag har mediterat över min ikon har jag funderar på vad som hade hänt om människorna inte gjort vad Jesus befallde; rullat undan stenen och tagit av Lasaros bindlarna. När man läser texten första gången så ser man ju inte ens dessa personer – det som sker blir liksom bara gjort. Men när jag tittar på min ikon ser jag två män som bär bort stenen och en man som drar i en av Lasaros lösa bindlar. På något sätt är Jesus beroende av dessa tre personer för att undret skall kunna ske. Jesus gör sig beroende av människor för att undren skall ske!

Tittar man vidare på andra händelser i evangelierna kan man se att samma mönster upprepar sig många gånger;

– Vi har vännerna som bär fram sin lame kamrat till Jesus genom att bryta upp taket på hans hus. Vad hade hänt om vännerna inte burit dit sin kamrat?

– Vi har exemplet vid Jesu första under i Kana där han gjorde 600 liter vatten till vin. Om tjänarna inte hade hällt upp det som de trodde var vatten till gästerna hade ingen sett att det var vin.

– Om lärjungarna inte delat ut de två fiskarna och fem bröden till de tolv tusen människorna hade ingen fått vara med om brödundret.

– Om Petrus inte hade stigit över relingen till båten hade han aldrig förstått att Jesu Jesus hade makt över naturkrafterna, ja, så kan vi fortsätta en bra stund.

När vi läser om dessa händelser i Bibeln så tänker vi så lätt: ”Ja det är klart att dessa stora trosmänniskor, som det till och med skrivs om i Bibeln, vågar göra sådant, de hade ju träffat Jesus ansikte mot ansikte – men lilla jag, inte kan väl Jesus förvänta sig av mig att jag skall göra som de.” Men faktum är att de människor som det berättas om i Bibeln inte är det minsta annorlunda än de som finns i en medelstor församling ute på den svenska landsbygden – inte det allra minsta! De som rullade undan stenen var lika förbryllade som en traditionell kyrkvaktmästare hade varit om det kom någon och befallde honom att gräva upp graven för gamla tant Edla som begravts tre dagar tidigare. Det är ingen skillnad. Samma tvekan, samma förbryllelse, samma otro hade de som vi har. Men det som gör att det berättas om dem i Bibeln är att de, trots tvivel, trots feghet och förvirring, ändå gjorde som Jesus befallt dem att göra. Samma sak vid brödundret och alla de andra undren – det tvivlade, men de gjorde som Jesus befallde.

Dessa människor hade det dessutom sämre förspänt än vi har. De hade aldrig fått någon undervisning om Jesus, om hans död och uppståndelse, de hade ingen dogmatik att falla tillbaka på – de hade inte ens Nya Testamentet – inte ens hade de fått den helige Ande utgjuten över sig. Men de gjorde som Jesus sade i alla fall.

Vårt största problem i de kristna församlingarna i Sverige idag är att vi inte har övat tro. Vi har lärt tro, vi kan tala tro – men vi är fruktansvärt dåliga på att leva tro. Hade Jesus kroppsligen kommit och besökt en medelförsamling i Sverige en söndag förmiddag hade vi inte fått se under eller tecken, vi hade knappt känt av Guds rikes kraft för vi hade inte förväntat något av Jesus och vi hade varit alldeles för loja för att göra vad han befaller oss – vi hade bara tyckt att han var pinsam och besvärligt och bett honom sätta sig längst bak för att istället tala med prästen efter gudstjänsten. Hur kan jag vara så säker på det då? Jo, Jesus besöker tusentals församlingar varje söndag i vårt land – men vi förhåller ju oss nästan ständigt till honom som om han inte var där utan i stället var död och begraven sedan två tusen år tillbaka.

Vad är det då vi skall öva för att öka vår beredskap? Ja, vi kan ju se på några ställen i Bibeln och se vad han uppmanar oss till:

Luk 11:9-10

    Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. [10] Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.

Vi behöver fler bönemänniskor i vår kyrka. vi behöver människor som har kraften och orken att ständigt bulta på bönens dörr, att tjata inför Gud och bära fram församlingar och enskilda inför honom. Löftet är att han hör oss och vår erfarenhet är att han hör oss – men vi måste bulta. Profeten Jesaja skriver: På dina murar, Jerusalem, ställer jag väktare. De skall aldrig tystna, varken dag eller natt. Ni som ropar till Herren, ge er ingen ro! Och ge honom ingen ro, förrän han upprättar Jerusalem och hela jorden sjunger dess lov. Jes 62:6-7 De gamla bönemänniskorna börjar dö bort och vi behöver ersätta dem. Kanske är detta din kallelse som du behöver öva upp?

Luk 11:13

    Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?"

Vi behöver öva upp livet i den helige Ande. Vi behöver be mer konkret om hans ledning och vi måste öva oss att lyssna efter honom. Att öva sig i livet i den Helige Ande behöver man öva upp sin andliga känslighet. När du talar med en människa lyssna med båda öronen på vad han eller hon säger, men lyssna samtidigt med ett öra på vad den Helige Ande vill säga. För detta krävs övning. Den Helige Ande ger också mod – också modet behöver dy lyssna in. Den Helige Ande ger dig orden, ger dig trösten, ger dig styrkan i den situation du behöver – han vill dig allt gott – men du måste lyssna in honom.

Jak 5:14

    Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom.

Vi måste våga bli konkreta i vårt kristenliv. Många är så rädda för att utnyttja de förebilder som ges oss i Bibeln. Oljan och handpåläggningen är konkreta böneuttryck som bär en hemlig välsignelse. Vi måste våga göra som man gjorde i den första kyrkan. Är du sjuk – begär förbön, be om att bli smord, be om handpåläggning – bruka den själv när du ber för andra. Det finns mycket i Guds rike som vi intellektuellt inte alltid förstår, men vi får handla i frimodighet och tro. Min erfarenhet är att både oljan och handpåläggningen medför välsignelser långt utöver vad vi själv kan tänka. Gör vad det står – och fega inte!

Mark 9:35

    Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: "Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare."

Här är vi framme vid den svåraste övningen; att tjäna andra. Samtidigt är kanske detta den viktigaste övningen. När du ser din broder eller syster skall du vara tjänare för honom eller henne. Du skall se till hans eller hennes behov och försöka uppfylla dem. Den som tjänar, ser i sitt andliga liv nya välsignelser växa fram – en Jesuslikhet.

Luk 9:1-3

    Han kallade samman de tolv och gav dem makt över alla demoner och kraft att bota sjukdomar. [2] Och han sände ut dem för att förkunna Guds rike och göra de sjuka friska. [3] Han sade till dem: "Ta inte med er något på vägen, ingen stav eller påse, inte bröd eller pengar och inte mer än en enda skjorta.

Vi äger Jesu namn. I det namnet har vi makt att styra över andemakter och krafter. Det är inte i vår egen kraft vi kan göra det, men i Jesu namn kan vi det – men vi gör det sällan. Vi har blivit itutade att sådant tillhör sagornas värld. Men Jesus befaller oss att göra sjuka friska och driva ut demoner. Vi skall naturligtvis handskas med detta med förstånd – men vi kan och vi bör.

Joh 13:34-35

    Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. [35] Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek."

Vi skall älska varandra. När vi gör det kommer världen se vem Jesus är. Kärlek är ett beslut väldigt nära trofastheten. Var trofast mot dina medmänniskor, låt ditt hjärta brinna för dem. Be varje dag för de som du har svårt för, be inte att de skall ändra sig utan be om att du skall se vad Gud ser i dem. Gud älskar ju alla.

Matt 6:25-34

    Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? [26] Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? [27] Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? [28] Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. [29] Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. [30] Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? [31] Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? [32] Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. [33] Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. [34] Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Det behövs inte säga mycket om denna text. Vi vet själv hur svårt det kan vara att göra sig fri från sina ägodelar eller pengar. Men tänk så här. När du sade ja till Jesus gav du honom allt – också dina ägodelar. Just nu förvaltar du dem bara. Hur förvaltar du då dina ägodelar bäst? Be Jesus om att du skall klara av att leva rikt utan att sälja din själ. det är ju lättare för en kamel att komma igenom ögat på en synål än för en rik att komma in i himmelen – låt de orden bekymra dig och inte vad du skall klä dig med eller vad du skall äta!

Matt 18:18

    Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.

Här tänker jag särskilt på bikten. Våga gå i själavård, tala om din tro. Våga gå till bikten och lämna allt som skiljer dig från Jesus där. När vi på så vis bekänner våra synder för varandra är Jesus där på ett särskilt sätt. Tro inte att dina synder är så märkvärdiga – lämna dem ifrån dig och bli fri.

Det finns många andra ställen att titta på också, men det räcker med dessa. Ser ni det rike som Jesus gett oss att leva i, ser ni löftena i detta rike? Ser ni hur mycket de skiljer sig från det rike vi annars är vana att leva i? Alla bibelns löften gäller idag för Jesus är densamme, löftena är desamma, Anden är densamme. Problemet är att vi tror att vi är så annorlunda och så märkvärdiga idag att Guds löfte och uppdrag inte skulle gälla oss. Vi tror att vi lever i en annan tid nu – men faktum är att vi lever i Guds rikes tid nu, liksom då – Guds rike är här och det riket är evigt och oföränderligt.

Det enda sättet att växa in i Guds rike och se och erfara kraften i det är att leva i det. För att kunna leva i Guds rike behöver vi församlingen som bas och trygghet.

När Gud tänkte Guds rike tänkte han det som församlingar, som gemenskaper. Dessa församlingar vilar på fyra grundpelare som alla är lika viktiga; undervisningen, gemenskapen, nattvarden och bönen. I Apost 2:42 står det: Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Församlingen är Guds rike i fysisk form. Man kan inte vara kristen för sig själv, man måste tillhöra en församling, en gemenskap.

I denna gemenskap sker stora saker, där utdelas förlåtelsen, där förvaltas dopets sakrament, där skall vi älska varandra, där skall vi betjäna varandra och bära varandras bördor. Och vi kan allt detta eftersom vi i församlingen är något mer än en samling religiöst intresserade människor, vi är just Guds rike. Först när församlingen vågar vara ett utskott av Guds rike kan vi börja våga vänta allt av Jesus.

I församlingen är vi Kristi kropp. Det är mer än en fin bild – det är konkret verklighet. Vi är i församlingen i Kristus och i hans uppståndna kropp. I församlingen finns tillgång till himmelens fulla potential. Allt vad Jesus vill är möjligt att utföra för honom genom församlingen – det enda som hindrar honom är vår tröghet, vår otro, våra otränade sinnen. Men när vi väl börjar öva församlingen i konkret efterföljelse – då finns det ingenting som hindrar att Guds rike väller fram över vårt land i synlig gestalt. Är Jesus den vi bekänner honom vara är detta inte övertro utan en naturlig konsekvens av bekännelsen!

Min egen erfarenhet är att Guds rike väller fram där människor på minsta sätt i sina liv försöker öppna för det. Gud vill ju inget annat.

Vad är det vi behöver öva i församlingarna? Jag tror vi behöver öva frimodighet, kärlek, uppoffring och tro. Vi börjar med att titta på frimodigheten:

Frimodighet

Under lång tid har vi kristna i Sverige passiviserats och marginaliserats av det samhälle vi verkat i. Samhället har velat kristna människor skall sitta stilla på kyrkbänken på söndag klockan elva och därefter skall de resa sig lugnt och gå ut ur kyrkorummet och leva som alla andra – och vi har lytt – och just eftersom vi lytt säger folk: Vad skall de där kristna vara bra för, de gör ju ingen nytta - sitta där inne i gamla lokaler och lyssna till gamla texter – det är väl meningslöst, bort med dem! Detta har också gjort många kristna rädda och osäkra och så har man låst in sig ännu mer och passiviserats ännu mer och därmed blivit än mer marginaliserad.

Detta förhållningssätt håller inte längre, vi måste bryta detta mönster i våra liv och församlingar och hjälpa varandra att öva frimodighet. Vi måste tillåta varandra att göra fel, säga fel och misslyckas. Vi måste öva oss i att uppmuntra varandra istället för att styra varandra av rädsla och osäkerhet – Guds Ande finns ju inte i rädslan. Vi måste våga leva som vittnen om Guds rike. Vi måste öva vårt eget mod.

När du hamnar i situationer då du märker att någon behöver förbön – be då och ursäkta dig inte, för i det rike som du tillhör är det alldeles naturligt att be. Våga tala om Jesus och vad han gjort för dig, det är inte peniblelt, det är alldeles naturligt i det rike som du tillhör. Våga vara svag inför dina bröder och systrar och var frimodig i det, begär att de skall be om Guds Ande över dig – för i det rike du tillhör är den störst som är den minste och därför är det alldeles naturligt att du accepterar din svaghet. Det finns så mycket högmod och ingrodd dumhet i kristna sammanhang som hindrar människors frimodighet och kreativitet. Det måste bort, sådant har vi inte tid med – för snart kommer Jesus:

Heb 3:13

    Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga i dag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig.

Heb 10:25

    och låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.

När vi uppmuntrat till frimodighet i församlingen hemmavid har vi fått se människor räta på sina ryggar. Kreativitet som innan inte vågade komma fram har fått en egen grund att stå på. Bönen har blivit en kraftkälla och inte bara en prestation. Och framförallt: Man talar tro med varandra och med andra – så kommer ordet i svang.

Kärlek

Är det något som saknas i många kristna sammanhang är det ett överflöd av kärlek. Det är tragiskt att säga det. Kärlek är ingen känsla, det är mer av ett beslut. Faktiskt kan du besluta att älska dina bröder och systrar. När du tagit det beslutet kommer Guds Ande att ge dig kraft att fullfölja ditt beslut för Utan mig kan ni ingenting göra. Joh 15:5, säger Jesus!

 Vi måste bryta stagnerade relationer i församlingen, vi måste våga förlåta varandra om och om igen. Vi måste komma ihåg att vi tillhör Guds rike av en enda anledning och det är att vi själva inte har något att komma med. Vi har lämnat allt till Jesus och han har gett oss nytt liv. Ingen av oss har något att förhäva oss över och ingen av oss har något att anklaga någon annan för. Du måste därför ta beslutet i ditt liv att älska dina syskon i tron.

Matt 5:43–44

    Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. [44] Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er;

När vi övat gemenskap i församlingen har vi fått se hur kärleken och omsorgen växer mellan människor. När folk kommer till församlingen som gäster är det inte ovanligt att de säger att de mött något i vår gemenskap som de inte mött någon annanstans – det är Guds kärlek genom vår kärlek till varandra som de känner av – Guds rike bryter igenom. En person som är på väg in i tron sade för några dagar sedan: Jag tycker så mycket om att vara här i församlingen för här har jag för första gången känt en gnutta människovärde. Så blir gemenskapen evangeliserande.

Uppoffring

Jag tror att Jesus kommer snart. Innan han kommer lovar han att Guds församling kommer gå igenom svåra perioder av uppoffring och lidande. Av nåd hoppas jag att han dröjer lite för skulle han komma nu skulle ytterst få kristna i vårt land bestå prövningen. Svåra prövningar för en normalkristen idag handlar om att man inte får sitta på just den bänk man suttit på sedan 1945 eller att prästen inte gör precis som man själv vill i gudstjänsten. Jag tror inte att det var sådana lidande Jesus menade.

Jag tror inte heller han syftade på oroligheterna i svenska kyrkans teologiska ledning eller annat sådant som får människor att bilda eget och tro att de går Guds vilja till mötes. När lidandena kommer så kommer de på riktigt. Då kostar det på att vara kristen. Då spelar det ingen roll om du är svenkkyrklig eller katolik eller pingstvän. Det största lidande kommer då vara ensamheten. Därför är det viktigt att vi håller ihop, att vi övar gemenskap.

Jag såg ett naturprogram om pingviner. När stormarna kom slöt de sig samman till en enda stor pingvinflock på tiotusentals djur. De som stod ytterst byttes ut efter hand och fick komma in i flocken för värmens skull – så byttes man om till stormen gått över. Man uppoffrade sig för varandra. Det är det enda sättet att klara sig de svåra dagarna – och de dagarna förbereder vi oss på genom att lära oss älska knasiga Gustava på bänk 23 i kyrkan och umgås med Jesus där han ger sig till oss i ordet och i dopet, nattvarden och bikten. Under de svåra dagarna räcker inte teoretisk kunskap om Jesus – bara livet med honom och i honom kan de dagarna ge styrka och mod. Men det kostar på redan nu. Det är nu du skall leva i Jesu efterföljd, det är nu du skall ta ditt kors och följa honom i uppoffrande kärlek till din nästa – endast så är du beredd de onda dagarna.

När man får se människor uppoffra sig för varandra sker fantastiska saker – man får se hur de förvandlas och blir genomskinliga för Jesus. Dessa människor blir redskap för Guds rike och de är en grund för väckelsen.

Tro

Vi behöver öva tro. Det innebär att vi först av allt måste befria oss från den förandligade tron, den tro som får oss att tänka att Jesus och kyrkan och Anden bara finns i en dimension av min tillvaro. Tro är liv i Kristus. Tro är efterföljelse. Vi måste öva oss att lyssna efter vad Jesus vill att vi skall göra, vi måste öva oss att vara beredda då han sänder människor i vår väg. När vi arbetat upp denna syn och denna beredskap kommer vi också se hur många Jesus faktiskt skickar i vår väg. Då gäller det att vara beredd och att veta att jag i denna situation inte bara företräder mig själv utan hela Guds rike. Jag är ambassadör för Guds rike. Jag skall i dessa möten göra mig genomskinlig för Jesus och låta hans kärlek till mig prägla hela min personlighet. Jag skall öva mig i att befria mig från rädsla så att Guds Ande kan tala genom mig. När du gör det som han befaller dig ger han också frukt i ditt arbete. Jag har fått se det så många gånger – plötsligt kommer församlingsbor tillbaka och säger: Det funkade, jag fick vara ett redskap och jag kunde tjäna av den kraft Gud gav mig. Och jag tänker de sjuttio två lärjungarna som glada kom tillbaka till Jesus och sade: "Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn." Luk 10:17.

Jag vågar vänta mycket av Jesus. Jag har visserligen bra mycket kvar att upptäcka, men det jag upptäckt hitintills räcker för en hel livstid. Det finns inga gränser för vad Jesus kan göra med en människa som ställer sig till hans förfogande.

Men vi måste förstå att det är ett arbete på vägen dit. Det finns mycket som hindrar oss från att öppna oss helt från honom, mycket i våra egna liv, mycket i våra sociala sammanhang, mycket i våra olika kyrkliga traditioner.

Min enda önska denna dag är att du skall våga lita på att ditt liv tillhör Jesus och att han vill använda den gåva du är; kyrkan är också hans och han kommer inte låta den gå under; hela världen är hans och han älskar den och kommer fram till den sista dagen göra allt för att så många som möjligt skall bli räddade.

Min önskan är att du denna dag skall, lite mer än tidigare, ha befrias till den frimodighet som övervinner världen för Guds rikes skull. Du är ambassadör, prins eller prinsessa i Guds rike, du har tillgång till Guds rikes potential – våga vara lärjunge, följ din mästare i tjänst för hans mänsklighet. Då skall du få se himmelen öppen. Må Gud välsigna dig i detta arbete. Våga vänta allt av Jesus. Amen.

Ett sista ord:

Luk 12:32

    Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket.

/ Pär-Magnus Möller

ikonobjektikon8.jpg


Tipsa en vän:

    

Maria-och-Jesus-ikon.jpg

Prästsidan.se

Pär-Magnus Möllers hemsida

Dagens Bibelord