Vid graven

​

Spegeln sprack,
spegelbilden krackelerade
och jag såg inte längre mig själv.
Allt var bara skärvor,
fallande irrbloss i universums mörker.

Ur nattens svarta gap
ropade jag ut min bottenlösa förtvivlan,
dränkte mina ögon i tårar
över den illusion av mig själv
som inte längre var.

Då först hörde jag rösten,
mild och frågande:
- Varför gråter du?

Genom mina bottenlösa sjöar
anade jag Honom;
- Rabbouni!
utbrast jag.