Julbönen 2009

​

Så närmar vi oss stallet i Betlehem och krubban där Gud låter sig födas som en av oss. Ännu är det en bit kvar. I natt skall vi stämma in i änglarnas jubelsång inför herdarna och tidigt i morgon skall vi i tillbedjan få knäfalla vid krubban tillsammans med alla de andra som också kallats hit.

​

Ja, vi har kallats hit. Ibland tänker vi inte på det – vi tänker att vi går till kyrkan, för att vi alltid har gjort så, så är det tradition att göra. Vi kanske tänker att vi kommer hit för att vi tycker om musiken, för att prästen är så utomordentligt trevlig och rummet är så vackert – och allt det kan vara sant. Men egentligen, när man tänker efter, så räcker ju inte det, det är ju knappast skäl nog för att sitta en timme i ett alldeles för stort rum tillsammans med en massa okända människor för att titta på en vägg, lyssna på en medelmåttig präst med begränsat underhållningsvärde och höra musik från anno datziaml. Och ändå är vi här – det måste vara något mer vi vill få ut av denna timma än det vi kanske förväntar oss – kanske är vi här av någon större orsak än vi kanske först vågar tro.

​

Jag tror som sagt att vi är här för Gud har kallat oss hit. Ja inte så att vi fått kallelse med posten där Gud skrivit under – nej, kallelsen ligger i våra hjärtan. I våra oroliga hjärtan.

Någonstans mellan det outsläckliga hoppet och den djupa existentiella oron tror jag att varje människa kan känna längtan. Den ligger där som en ordlös känsla av att det finns något mer som väntar – något mer att upptäcka. Den gör oss vaksamma – den får oss att skåda ”bortom”. De vise männen, som också är på väg till krubban från fjärran land, tror jag kände samma längtan – också de gick dit längtan drog dem.

​

Med längtan är det så att den inte riktigt vet vad den söker förrän den finner just det som är dess avsedda mål. För mig var det så. Inte hade jag trott att jag skulle finna Gud dit längtan drog mig i tonåren, men det var ändå honom jag fann. Jag tror inte de vise männen hade väntat ett litet nyfött barn i ett fattigt stall då de sökte sin längtans svar, därför gick de först fel innan de riktigt förstod. De gick ju till palatset, för det var dit som de tyckte det var mest logiskt att gå – men det som de sökte fanns inte där de trodde att de skulle finna det.

​

Lika lite som de vise männen trodde de skulle finna den nya tidsålderns härskare i ett fattigt stall i den lilla byn Betlehem, lika lite trodde jag att jag skulle finna Gud i kyrkan. Jag tror det är en ganska vanlig föreställning i det Svenska samhället dag. Man förväntar sig inte finna Gud i kyrkan eftersom det som skrivs om henne mest är trams och stök och förutfattade meningar. Inte kan man väl finna det som vi moderna människor längtar efter i det gamla statliga salighetsverket – ”är det föresten inte ett museum i dag?”

​

Men Gud upphör aldrig att förvåna. När man vandrat några år med honom upptäcker man att just när man trott att man förstått honom, då öppnar han nya dörrar in mot den evighet som alltid är nära oss då vi lever med honom – och det är bara att vandra vidare.

​

Ibland tror jag att det enda som hindrar Gud från att komma oss så nära som vi önskar, det enda som hindrar honom från att ge oss den efterlängtansvärda tryggheten och friden i våra liv är just vår oförmåga att förändra oss, se nya perspektiv - att våga bryta upp. Jag tänker t ex på Abraham i Gamla testamentet, om han inte hade lämnat det Kaldeiska ur för att dra till Kanaans land, hade han aldrig blivit stamfader till Israels folk; Om Israels folk inte hade brutit upp från Egypten och följt Moses hade de säker fortfarande varit fångar och tillsist utplånats som folk – om de tre vise männen inte lämnat sina länder hade de aldrig funnit svaret på vem Gud är. Om Jesu lärjungar inte lämnat sina nät för att följa Jesus skulle vi fortfarande leva i okunskap om vad Gud gjort för oss.

​

Om Gud inte brutit upp från sin himmel för att bli en av oss hade vi inte känt Gud eller hans vägar – då hade vi fortfarande vandrat i okunskapens mörker.

​

Vågar vi bryta upp våra invanda tankemönster för att söka Gud?

​

Ibland framställer vi julevangeliet som en saga, en fin berättelse om ett litet barn och en fattig familj i en hård värld. Detta sätt att tänka har blivit förstärkt av amerikanska familjevärderingar – och sakta men säkert har man förvandlat julen till en allmän familjehögtid där alla familjelivets mål upplyfts till lag. Detta sker i en tid då det aldrig har funnits så många ensamhushåll som nu och då det aldrig har funnits så många splittrade familjer. Inte konstigt att den idealiserade familjen och det idealiserade julfirandet upplevs som ett hån för många. Våra liv är ju inte så idylliska som julkorten och julprogrammen i TV försöker få oss att tro.

​

Det är därför det är så viktigt att verkligen se efter om saker och ting verkligen är så som man föreställer sig att de är. Den som läser evangelierna ser snart att idealbilden inte alls finns med där. Julevangeliet handlar inte om idealfamiljen, utan snarare tvärt om. Gud väljer att födas rakt in i verkligheten. Josef levde tillsammans med en kvinna som bar ett barn som inte var hans, de var fattiga, ja så fattiga att de till och med avvisades från värdshusen till ett stall utanför staden. Josefs släktingar, som kom från staden Betlehem, verkar inte vilja ta emot dem, kanske för att de var socialt utstötta. Snart skulle Josef, Maria och Jesus också tvingas ge sig av som flyktingar till främmande land. Det var inte idealt, inte vackert, inte värdigt en människa. Men just in i denna situation valde Gud att födas – för att vi skulle förstå att honom som varje människa söker och längtar efter inte är långt borta från någon av oss – han är född in i vår svaghet. Det är in i denna spruckna och krackelerade värld som kan kommer. Därför skall vi inte leta efter honom där allt är helt och vackert, utan i det som är sprucket och trasigt och ibland ovärdigt en människa. Därför skall vi söka honom i våra hjärtans spruckna längtan.

​

Det är ofta detta som är det svåraste med Jesus: att vi inte kan finns honom i lögnen om oss själva eller våra liv. Därför drar vi oss ofta att söka honom. Vi lever ju i ett samhäller som prioriterar lögnen och ytligheten framför sanningen och livets djup. Vi tänker ibland att Gud är likadan: att han är lika lätt att lura som alla andra. Men den som ärligt försökt närma sig Jesus under lögnens täckmantel vet snart att det inte går. Det lilla barnet i krubban ligger där alldeles naken, utblottad och sann – och han ligger där som ett tecken på att det är bara just så vi också kan möta honom, nakna, utblottade och sanna.

​

När det handlar om att bryta upp tror jag därför att det störta uppbrottet vi behöver göra för att möta Jesus är uppbrottet från det förljugna i våra liv. Uppbrottet från allt det som tidsandan säger är meningen och målet – men som vi, i våra inre djup, någonstans vet inte är det.

​

Den som ärligt vill ta reda på vad julens under; att Gud fötts som en av oss, egentligen betyder, måste därför vara beredd att lämna något av det som man trott vara ens liv. Jag tänker i det sammanhanget också på de vise männen – (jag vet att vi egentligen firar dem först på Trettondedagen, men eftersom de likaväl som vi, är på väg fram till krubban tar jag mig friheten att göra sällskap med dem.) De vise männen hade med sig gåvor till barnet: Guld, rökelse och myrra. Guldet är en symbol för kungens ära, rökelsen en symbol för det gudomliga och myrran är den dyrbara olja man bland annat använde när man skulle begrava sina döda – en bild för det lidande Jesus skulle utstå.

​

Tänk om vi också skulle lämna dessa tre saker till barnet vi kommer att möta i krubban. Guldet kan få vara en symbol för min strävan att vara bäst, att vara kung. Den gåvan ger jag till Jesus så att jag slipper vara kung. Rökelsen kan symbolisera mina stävanden att kunna allt, att omfatta allt, att vara gudomlig. Jag ger de strävandena till Jesus, så att jag slipper vara Gud. Och bäst av allt: Myrran kan vara min död, allt det som blivit fel i livet, allt som inte är vad det ger sig ut för att vara – och vi har ofta mycket sådant i våra liv – allt det får jag också lämna fram så att jag slipper tänka att målet med allting är döden och tomheten.

​

Min erfarenhet är att när jag ger Jesusbarnet allt detta, ger han mig livet tillbaka – det sanna livet. Jesus befriar mig från att vara kung – istället får jag vara Guds barn. Han befriar mig från att vara Gud – istället får jag bli en upprättad och hel människa. Han befriar mig från synd och död och ger mig liv, och förlåtelse tillbaka – Nåd.

​

Tänk, denna julafton kallar himmelens och jordens konung dig till en gudstjänst i en kyrka, lik många andra. Kanske hade du inga förväntningar när du gick hit, kanske visste du inte ens varför – eller kanske visste du det ändå – kanske hörde du honom som kallade dig – och du bröt upp från det du pysslade med och kom hit.

​

Under de heliga juldagarna närmar vi oss krubban och barnet som är Gud – han kallar oss ut ur oss själva, ut ur lögnen om våra liv, till ett möte som, om du vågar bryta upp, kan bli livsförvandlande och ett svar på din längtan. Kanske förstår du ännu inte detta eftersom din längtan inte vet vad den står efter förrän den funnit sitt svar. Josef och Maria visste heller ännu inte vad som väntade dem, de gick i tro.

​

Mitt i den mörka natten, en bit utanför en oansenlig stad i ett oansenligt land, föds så den nya mänsklighetens konung. Den rike värdshusvärden, som inte öppnade sitt hjärta för de hjälpsökande, märkte inget. Kungen i landet, som så hårt höll på sitt eget, märkte inget – de vågade inte följa sin längtan, de ville inte bryta upp från sina invanda liv. Men några herdar, som säkerligen trodde att denna natt skulle bli som alla andra nätter, skulle mitt i vardagens arbete mötas av himmelens härlighet – deras längtan efter Gud skulle få ett svar – de bröt upp och begav sig till stallet. De var kallade av himmelen – precis som du och jag.