Nyårsdagen 2010 - årg 2

​

Vi får börja detta nya nådens år 2010 med en ganska tuff liknelse. Berättelsen handlar om en man som av någon anledning hade planterat ett fikonträd i sin vingård. Jag är ju inte någon expert på odling, jag har ersatt en del av krukväxterna där hemma med plastblommor eftersom jag glömmer att vattna dem – och när jag odlat sallad och andra grönsaker brukar de allesammans dö ut och smaka som brännässlor. Men vad jag förstått värderades vinplantorna högt och planerades i välskött jord – de ansades och sköttes om. Vingården var god jord för fikonträdet att växa i – trädet hade goda förutsättningar för att ge frukt.

​

En dag kommer ägaren för att inspektera. Han går och samtalar med trädgårdsmästaren och de gläds över att vinplantorna ger mycket vin. Men så kommer de fram till fikonträdet. De ser bekymrade ut. I tre år borde trädet varit färdigt att ge frukt – det betyder att trädet måste ha några år på nacken. De tre första åren fick man inte plocka frukten och ett år skulle frukten helgas åt Herren – sedan fick man plocka och äta – men detta träd hade inte gett någon frukt till ägaren under de tre åren som det borde producerat frukt. Trädet bara stod där och tog näring och stal värdefull sol från vinplantorna. Någon gång måste ju nådatiden ta slut för trädet – hur länge skall man vänta? Ägaren påpekade att de hade väntar i tre år, men inget hade hänt – var det ens troligt att det då skulle ge frukt år fyra? Hans erfarenhet var att det nog inte gjorde det – kanske var det lika bra att fälla det och ge plats åt ett nytt träd eller åt fler vinplantor. Trädgårdsmästaren håller med, men vill ändå inte ge upp, inte än. Han hade arbetat med trädet, gett det näring och skydd, han hade skött om det. Ett träd var värdefullt – det var så värdefullt att man i krig hade överenskommelse om att det var omoraliskt att förstöra träden, de gav ju föda flera generationer framåt– därför var det enligt trädgårdsmästaren värt ett försök till. Men bara ett! Dagen närmade sig för att trädet skulle tas bort om det inte bar frukt – det var båda överrens om – frågan handlade bara om när.

​

Den här texten oroar mig eftersom Jesus är så sträng. Ibland får vi för oss att Jesus bara är snäll – att evangelium är samma sak som att Gud är snäll – men i dagens evangelium får vi väldigt klart för oss att så är inte fallet. Jesus undervisar tydligt om att dagen kommer då våra liv krävs på redovisning och de liv som inte burit frukt kommer att tas bort.

​

Den här liknelsen kommer i konflikt med en annan föreställning vi ofta har om Jesus. Vi lever i en terapeutisk tid med en terapeut tolkning av evangeliet. Ni vet att vi ibland kan förfäras över hur man bara för några årtionden sedan kunde behandla människor på ett väldigt opsykologiskt sätt. Vi kan förfäras över lärare som gjorde de mest banala psykologiska misstag man kan tänka sig och därmed sårade elever för livet, vi kan förfäras över hur okänsligt man kunde behandla patienter och andra som kom under myndigheternas vård. Vi har svårt att förstå det handlandet i dag – men jag tror att det beror på att vi blivit så vana vid ett slags psykologiskt, och terapeutiskt perspektiv på tillvaron att vi inte kan förstå att man tänkte annorlunda då. Det är gott att vi genom en psykologisk medvetenhet har skapat förutsättningar för människor att växa och få goda liv, men det blir ett problem när vi närmar oss evangelierna och försöker integrera dem i våra liv. Problemet består i att vi liksom allt för lätt gör om Jesus från Frälsaren till terapeuten. Vi gör om honom, som var med att skapa himmel och jord och som en dag skall döma världen med sanning och rättfärdighet, till den förstående terapeuten som inte ställer några krav eller har några förväntningar. Därför blir vi så förfärade när Jesus plötsligt sätter gränser och ställer krav. Vi kan ju se hur indignerade man blir då det för Sveriges folk uppenbaras att Jesus inte håller med om alla våra politiska beslut och ordningar och att han till och med har fräckheten att säga att vi ibland handlar fel – mot Guds vilja – att det ställs krav på dem som vill kalla sig Jesus lärjungar. Den idignationen träffar oss alla – eftersom vi alla sitter fast i samma sätt att tänka.

​

I dagens evangelium är det mycket tydligt att Jesus inte är terapeuten utan Frälsaren. Han är mycket god och vill att trädet skall få en chans till – men han sätter också gränser. Det finns en dag då nådens tid tar slut – om det har trädet inget att sätta emot. Evangelium är att trädet får en chans till – inte att det inte behöver bära frukt. Evangelium är inte att trädet duger som det är – utan att det får en chans till förändring.

​

Så nu står vi här med ett alldeles fräscht och nytt 2010 – ännu ett nådens år. Trädgårdsmästarens har gett oss en chans till, en chans till förändring – en chans till växt – en chans att ge den frukt i våra liv som Herren har rätt till.

​

Ja han har rätt till att förvänta sig att våra liv bär himmelrikets frukter. Han har gett oss alla möjligheter till att bära frukt. Han har genom dopet inympat oss i sitt folk och med det gett oss möjlighet att hämta näring från hela den Bibliska erfarenheten. Vi har Abraham till stamfader, profeternas röst talar till oss, apostlarnas undervisning är vår vägledning. Vi är kallade sammans till en församling där vi blivit adopterade in i en ny familj med nya bröder och systrar, vi har fått en försmak av himmelen genom sakramenten: biktens möjlighet; att leva i den himmelska förlåtelsen här och nu; nattvardens möjlighet, där vi redan här och nu får dela evighetens måltid genom delaktigheten i Jesu kropp och blod. Vi får tillträde till himmelens Herre genom bönen – vi har allt vad vi behöver för att växa och ge frukt. Det som återstår är vår vilja, vår vilja att ta emot, att överlåta sig, att underordna sig. Och det är just här det blir så svårt. Vi vill ju ha med Gud att göra – vi älskar ju honom – men vi tröttas så snabbt av vår inneboende svaghet och förvirring.

​

Jag tror att en av orsakerna till att vi tröttas är att vi inte riktigt förstått varför vi är kristna. När det svenska samhället försöker förstå så försöker det hitta s.k. logiska orsaker: Man är kristen för att man mår bra av det, för att man behöver vägledning i sitt liv, för att man skall få en ram att hänga upp tillvaron på. Man är kristen för att det tillhör den svenska kulturen, för att man är uppväxt med tron, för att man har behov av att bejaka den andliga sidan av livet – ja, jag skulle kunna fortsätta uppräkningen en bra stund till. Det kan låta förnuftigt att söka sådana skäl – det gör ju att man förstår. Det är långt ifrån ovanligt att vi själva också tänker så: Det är så skönt att veta att Gud finns, det är så gott att leva i förlåtelsen, det ger mig så mycket med andlig rutin i livet, med ett andligt perspektiv på tillvaron. Men i detta tänkande finner vi en större källa till uttröttning än vi ofta tror. När vi försöker sätta in Gud i ett användbart fack i våra liv så hamnar vi så väldigt fel. Vi får fel perspektiv på tillvaron. Det skapar nämligen ett tänkande som innebär att Gud skulle vara min hjälpreda, min terapeut. Jag använder mig liksom av Gud för att bygga mitt liv. Men Gud är ju ditt liv. Utan honom fanns du helt enkelt inte. Det är som om trädet i liknelsen skulle tro att trädgårdsmästaren och ägaren var till för trädets skull. Så är det ju inte. Trädet är till för ägarens skull – och han har rätt att begära frukt. Vi har ibland så svårt att se våra tankefel i detta sammanhang eftersom vi är så invanda i ett egocentriskt tänkande. Jesus vill befria oss från detta sätt att se på livet eftersom han vet att det inte bär frukt – det ger bara ångest och utmattning.

​

Kristen tro handlar inte om att du har funnit att Gud är användbar i ditt liv eller att han ger framgång eller att han ger goda upplevelser. Kristen tro är ett uppvaknande och en insikt, genom den helige Ande, att du av nåd är planterad i Guds vingård. Du är satt där för att bära himmelrikets frukt – för att gestalta himmelen – så att du blir till nytta för Guds rike. Han har denna förväntan på dig eftersom han älskar dig och vill dig allt gott – och samtidigt har rätten att kräva av dig att du skall utföra hans uppdrag. Vi är ju både hans tjänare och hans barn samtidigt. Det handlar alltså om underordning. Detta har vi så oerhört svårt med i vårt samhälle. Någon gång hörde jag till och med en person fara ut i hårda ord mot Herrens moder Maria, personen sade: Maria är dum eftersom hon underordnade sig Jesus. Men kristen tro handlar om att i insikten om att Gud är Gud, underordna sig Jesus som sin kung. Att förstå att jag är till för honom och hans rike och faktiskt inte tvärt om.

​

I denna underordning ligger samtidigt den största nåden – att vi får leva våra liv i Jesu namn. Att leva i Jesu namn är att underordna sig honom. Det betyder att jag, när jag ställer mig inför Gud inte hävdar min egen förträfflighet, min egen förmåga, min egen kunskap, kärlek, kraft – utan det liv som Jesus har skänkt mig och som jag har fått ta emot. Att på detta vis leva i Jesus ger den allra största frihet. Eftersom jag är en syndare och Jesus inte är det, betyder det att när jag underordnar mig honom (gömmer mig i honom), får jag också del av hans liv. Så övar jag mig i att övarlåta mitt liv till honom. Jag dör och han uppstår i mig. Detta är att underordna sig Jesus, att låta hans namn vara garanten för mitt liv.

​

Det är en tuff övning som Herren ställer oss inför så här på det nya årets första dag – det är tuffa perspektiv på kristenlivet. Men jag tror att han vill få oss att vakna upp – förstå att livet med honom ibland kan vara ganska kärvt. Det beror på att Jesus inte bryr sig så mycket om våra religiösa perspektiv och tankar – han är mer intresserad av våra verkliga liv – att vi skall räddas – att vi skall få bära frukt här i tiden och in i evigheten. Jesus är inte terapeuten – han är Herren – men han är en god Herre, en Herre som älskar så mycket att han ger sitt liv för oss. Han gör det inte för att vi skall få religiösa upplevelser, för att vi skall känna oss allmänt trygga och behagliga. Han gör det för att han vill rädda oss, frälsa oss, bevara oss in i evigheten – och han vill att våra liv skall vittna om hans kärlek. Det handlar om verkligheten – inte om en religiös pseudovärld. Och det är gott att det är så det är.

​

Ännu ett år vill han ge dig näring, sköta om dig och beskydda dig – ännu ett år av nåd vill han ge dig. Må vi detta år uppmuntra varandra till att bära frukt för hans rike – så att trädgårdsmästaren nästa år kan säga till ägaren: – Vi gjorde rätt som väntade ännu ett år.